Björn Carlsson

Det verkar vara så himla enkelt att vara vampyrjägare. Det har man inte sett på det. Om man tänker på Van Helsing så känns det ändå som att det här är en riktig utmaning. Det här är mer att han går runt på stan och ser vem som är vampyrer för att de har något blått sken runt sig. Och så går han fram till dem och sätter en kniv i nacken eller hugger dem i huvudet med en yx. De är rätt...

Och så är det så. Och sen försvinner de. Men det är också lite spännande take på. Jag vet att du gillar ju vampyrer om jag minns rätt. Och jag tycker det är en spännande take på just vampyrlore. Det här med att det finns olika typer av vampyrer. Och han då har ju möjligheten att han ser ju

Det som kallas för typ 3 vampyrer. Alltså som är liksom lägst ner i hackordningen. Och som inte kan göra nya vampyrer. Men att det finns olika liksom. Det finns de här som skapar nya vampyrer. Det finns de här då typ 3 som bara är som han beskriver som myggor som bara går runt och äter och inte betyder någonting liksom. Och sen så finns det de här som Barlow då som är typ 1 som är liksom riktiga

vampyrchefer så att säga. Det tyckte jag var rätt ball att det fanns. För att hela vampyrgrejen är ju så himla ofta förknippad med hierarki och aristokrati och det känns rimligt på något sätt. Nu vet jag inte om detta är alltid så för jag är sämre på vampyrer. Men just att det finns den här tydliga hierarkin och att det är uppbyggt på det viset tycker jag passar väldigt bra med just vampyrer.

Jag har inte reflekterat så mycket över språket. Jag tycker att man har blivit lite van ändå vid det där men det känns som att det används mer som ett verktyg i den här boken för att...

än vad du gjort tidigare till exempel när Roland ska kommunicera med de här manjorna till exempel eller liksom överhuvudtaget att bygga förtroende med de här invånarna i byn också att då blir ju språket mer centralt för att han

De bygger förtroende för varandra. De förstår att du vet vad det här handlar om. De använder också som ett... Det känns som att sättet att prata blir ett kvitto på att de faktiskt är vad de säger att de är. Så kanske att det får ta lite större plats. Men det var inget som störde mig direkt när jag läste. På ett sätt absolut att den är väldigt framåtdriven bok. Men på ett sätt så är den ju också väldigt...

stå och stampa. Alltså att det är väldigt mycket bara vi går mot tornet men vi ska bara fixa det här först. Och så är det 600 sidor avstickare. Men sen är det absolut ett driv i den berättelsen. Men om man läser med känslan av att

Man vill komma vidare mot tornet. Nu har vi precis läst Wizarding Glass och där var det bara tillbakablickar och vi kommer ingenstans. Nu jävlar kommer det gå framåt. Så gör du inte det jättemycket ändå. Jag förstår vad du menar. Jag tänker väl...

Ja men det är absolut, det kan jag köpa. Och den peggar ju också upp, alltså som vi sa att den skulle kunna vara första boken i en trilogi, den peggar ju också upp och sätter väldigt mycket premisser för vad som sen liksom kommer. Så att på det sättet så är den ju liksom, driver den ju också mot historien så att säga. Men det är ju svårt att skaka av sig känslan att det är ett sidosteg.

Jag vet inte, förstår du lite vad jag far efter? Absolut, jag håller med också för att det blir lite alltså inte så mycket jämförelser övrigt men jag tänker lite som när man gör som till exempel med Game of Thrones att det liksom är en enorm värld och det finns, det kommer bara fler och fler liksom

personer och händelser som man på något sätt blir investerad i och bryr sig om och någonstans så måste ju det knytas ihop och där blev det ju som så att

Det blev väldigt väldigt stort och sen så någonstans så måste man bara säga nu är det slut. Och då måste man snabbt knyta ihop alla de här trådarna. Och jag tänker att om man läser det här för första gången så kanske man sitter där med den känslan att hur fan ska... Alltså om det är fortfarande som du säger, om det växer nu liksom. Det är två böcker kvar. Hur fan ska detta gå i mål på ett sätt som jag blir nöjd med?

Och man gör ju också skit för sig själv för att du gör någonting som blir så stort att det knappt blir greppbart om du sen också har en tanke om att någonstans så ska du liksom få en avslutning som känns rimlig. Jag tycker...

att det ändå lyckas rätt så bra. Men det kanske säger mer om King som författare än den här strategin. Jag håller med dig alltså.

Det är spännande men jag tycker nog att resultatet blir det svagaste i den här serien.

liksom som jag minns det i nästa bok innan det typ ordnar upp sig igen och avslutas väldigt starkt liksom men för där känns det som att den här lekstugan du pratar om den blir lite väl rörig och frisläpp det var lite länge sedan en förälder tittade in och sa vad gör ni nu utan det har bara fått löpa fritt liksom

Just den passagen och den lilla biten gillar jag väldigt mycket. Att den här gamla, gamla gubben liksom hade enligt honom själv och vissa andra då lyckats döda

en av vargarna men nu var han ju så gammal och gaggig att folk liksom avfärdar honom och säger att han bara gaggar på liksom och man visste inte om man skulle tro på det men att han ändå för det var ju liksom väldigt många år sedan han var väldigt ung då liksom och att de då inkorporerar det som han berättar om i sin plan mot vargarna och så jag gillar det jättemycket

Jag läste en grej som jag inte hade tänkt på själv. Men just när det gäller det här med dynamiken i gruppen. Men när jag läste det så tyckte jag att det var en intressant tanke så jag bara testade på det.