Björn Hedensjö

Och det här har ju då kopplingar till... Jag pratar om den här... Man har någon känsla av att vara speciell och så. Någon typ av upplåst ja på det sättet samtidigt som man är väldigt osäker. Och det här är kopplat till det då. Att man har en stark rädsla för att bara kasta sig ut och då...

avslöja brister eller svagheter, att något ska bli synligt för andra.

Om man tänker sig den lilla motsättningen att man någonstans känner att man förtjänar att stå på Wembley men man har så mycket tvivel och en så skakig självkänsla och i det så blir man lite liksom, alltså man blir inte grandios utan lite tvärtom.

Nej, men den här narcissisten känner ju någonstans att jag är speciell. Men har samtidigt någon typ av osäkerhet och tvivel kring hur den kan uppfattas och vad den har för... Okej, okej. Vi får fortsätta förklara hur den funkar. Den här är mycket mer komplex. Verkligen. Det här är mer en indie-musiker och den andra är Donald Trump.

Mm, precis. Fast kanske inte din vanliga indie-musiker med självutvivel. Utan någon som känner att den är speciell. Du skulle egentligen bättre låta den Beatles. Ja, exakt. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Och samhället är skyldig. Och det är fel på dig om du inte gillade min låt. Och som har svårt att känna empati för andra. Och som är rätt oskön då. Just det, just det.

Nästa punkt. Grandiosa fantasier. Ja, ska jag spela på Wembley? Det vore helt rimligt. För jag är bättre än Beatles. Exakt. Det uppfattas som att de har en lite sån smagg. Vad säger man? Åh, lite så överlägsen. Attityd. Jag ska alltid visa er. Ja, exakt. Jag är bättre än er. Precis. Och mera.

Deras låtar är så mycket bättre än alla andras. Ja, precis. Och tillbaka till det här med diagnos och narcissistiska drag. Även jag och Lina har narcissistiska drag. Vi har det alla. En av oss lite mer än den andra. Och det är inte samma sak som diagnos. För en diagnos så krävs som sagt massa olika kriterier som ska vara uppfyllda. Det ska leda till massa olika negativa konsekvenser och så vidare. Jag vill bara säkra upp för att det inte sitter någon och tar åt sig i onödan. Ja, det är bra.

för att det är mycket av det här som så att säga tangerar det allmänmänskliga som bara är att leva att känna sig dålig ibland och ibland ha en dröm om att man skulle kunna ha det annorlunda och sätta sikta högt men det är alltså för att misslyckas då i strävan att liksom fullända sin potential leder till mycket oro och frustration över att man inte har nått dit man borde nå leder till nedstämdhet och sådär

Man har en tendens att hålla grudges, alltså att gå runt och marinera oförrätter. Och man vill ge igen mot folk som har hållit en tillbaka eller inte erkänt den på det sätt som man tycker att man någonstans förtjänar. Starka inslag av avundsjuka mot andra som har fått det man tycker att man själv förtjänar.

Känslor av otillräcklighet, alltså att man inte har nått upp till sin egen höga standard eller så. Nått upp till de mål man har satt för sig själv eller fantiserat om och sådana saker. Skam, ilska, kopplat till det som sekundära känslor. Det är lätt att se framför sig, eller? Ja, verkligen. Reflektion.

Ska skriva en mäktig tweet. Eller vad syftet skulle vara med det. Man går bara ut och agerar på ett sätt som man har lärt sig funkar. Så här är en tweet. I en relation till exempel. Man har den här pardansen. Man lär sig att när jag gör så här. Då brukar jag få den här reaktionen. Vi kommer återkomma till det här med greyrocking. Men ett.

Syftet med det, greyrocking, det vill säga att vara så tråkig som möjligt i sin känslomässiga respons på det en narcissist gör. Syftet med det är ju att få narcissisten ur balans. Jag brukar få en stark känslomässig reaktion som jag fidar på när jag gör så här. Och om man då inte får något tillbaka...

Då kommer det beteendet att släckas ut. Alltså man får ingen belöning för Grey Rocking. Att vara så tråkig som möjligt i sin respons. Att vara som en gråsten. Och sen har vi en punkt kvar på listan här. Ja, sista punkten kvar på vad som utgör en dold narcissist.

Self-serving empathy, självbetjänande empati. Precis som med grandios narcissism så är det svårt, man har inte lätt åtkomst till empatiska känslor för andra. Men det kan verka som att den här doda narcissisten då är empatisk, men att det ofta finns en förväntan att man ska få någonting tillbaka där. Det framstår som bra om jag, eller nu känner jag mig dig för då...

Ja, alltså en sak som kan hända är ju att, jag menar så här liksom projektion och gaslighting, alltså man kan ju få lite skeverketsfattning över tid. Alltså att om du är den narcissisten och du alltid säger till mig att... Du är egoistisk. Ja, precis. Jag går runt och tänker bara på mig själv och så anklagar jag dig för att bara göra det. Ja, just det. Och att jag till slut bara tror på det.

Jag tänker på det här med att få kritik. Man får någon typ av kritik. Det hotar jaget. Man har en diffus känsla av att det här är fara och färde. Och så bara far man ut med någon anklagelse själv. Man kan liksom inte på ett vuxet och flexibelt sätt hantera

Och då kan jag bli bättre. Då kan jag bli duktigare på det här eller bättre på det här. Och det är ju rakt av självutplånande i förlängningen. Exakt. Det finns ju något otroligt konfliktdrivande i det här att vara så här. Eller hur? För att om man inte kan göra fel då måste man ju hela tiden förlägga skulden någon annanstans. Och är man i en relation så blir det ju hos ens partner. Mm.

En hel del grejer där. I grund och botten är det något väldigt antisocialt i det. Mörka triaden, egoistiskt. Jaget först. Det är där den här dåda narcissismen, den grandiosa narcissismen, Machiavellianismen och hela den här mörka triaden, det är där de möts. Ja.

Hur blir man sån här då? Det finns inte några glasklara svar på det utifrån det jag läste om. En del genetik förstås, som alltid. Man har en råvara som är lite åt det hållet. Ja, men så mycket barndomsupplevelser tänker man sig. Jag såg någon studie som visade att dolda narcissister, relativt grandiosa narcissister har i något högre grad haft auktoritära föräldrar.

Ja, kanske att man bara blir lite mer dämpad helt enkelt. Ja. Eller hur? Att man liksom inte... Man hade blivit Donald Trump med lite mindre auktoriteter hemma. Man skulle kunna föreställa sig sådana fall, ja. Jag läste någon terapeuta som resonerade om att även a hyper-affectionate upbringing involving overly generous praise and inappropriate cuddling