Björn

Hemma vid så hade jag kanske haft ett mindre behov av kontoret. Men jag tror att alla som lyssnar som har familj... Det känns som att det var väldigt mycket funktionen i det kontoret. Ja, exakt. Då har du inte nu till exempel. Nej, för nu är hela mitt hem det där. När man bildar familj så blir allting anpassning från allas håll.

Att man liksom, ja du vill äta den tiden men jag vill äta den här tiden och ni är hungriga då och den här soffan är inte så fin men den fläckarna kan man tvätta bort lättare. Allting bara kompromiss, kompromiss, kompromiss och till slut så är det som att man nästan lever ett liv. Vem fan har varit som valde det här? Så det är egentligen ingens fel. Det bara blir ett kompromissande och då har det för mig känts viktigt att få

Det har varit en större frihetskänsla nu än första gången jag flyttade hemifrån. Det här saltkaret ska jag ha och det ska stå här. Mina skor ska jag ha på den här skohyllan. Det är som att jag först nu har förstått vilka konsekvenser det har blivit för mig psykologiskt.

Att det fysiska rummet blivit så delat med och anpassat till andra. På gott och ont verkligen. Men de onda bitarna av det, det vill säga allt anpassande som har gjort att ens egen tid har krympt. Jag har saknat det. Så nu är det härligt. Jag kan känna igen mig väldigt mycket i det där att man vill fatta egna beslut om inredning och vad som ska hänga på väggarna och sånt där.

öppen inbjudan alla poddlyssnare som vill styra upp i skåp kom har du någon slags brist där i år? mitt kärleksspråk är ju tjänster och som varandes mor till två rejält röja barn som drar hem pinnar och toapappersrullar och teckningar och skulpturer och uppfinningar

saker jämns bakom luckor. Så jag skulle verkligen vilja att någon kom och styrde upp det. Jag skrev till någon sån, det finns ju såna här coacher på Instagram, det kanske inte heter coach men liksom sån som jobbar med att styra upp.

Det var inte gratis kan jag säga. Och man behövde också vara med. Jag tänkte att man kunde bara ge nycklarna och sen skulle man få komma hem till ett hem där allting ligger. Ja, man behöver vara med. Då förlorar man ju väldigt mycket. Jo, och det kan jag också förstå. Så att hon inte bara, vad är det här för grejer med skit? Och svänger bort liksom. Nej, men jag fattar.

Ja just det, du fick mina gamla bestick och de har du bara räckt ner igen. Just de har en liten facklösning men alla andra lådor är, här är grejer, här är andra grejer, här är lite mindre grejer. Så ser det ut. Väldigt mysigt att tänka att du äter med mina gamla bestick. Ja det är jättemysigt. Man får en känsla av kontroll och det är också en sån här...

Som jag har tyckt väldigt mycket om. Det kan ni lyssna på om ni behöver en spark i körtamentet för att komma igång med städning. För där pratar vi om hur mycket det påverkar ens känsla av lugn i huvudet. Och det är också en sån sak att ha ett hem där man bara, jag vet var mitt fina lilla saltkarl står. Jag fyller på när det tar slut. Jag har koll på läget, jag har liksom ordning på torpet.

att när man kommer hem så är inte det tryggt utan tvärtom otryggt jag brukar tycka att det är så jobbigt att höra på då drar jag min gamla genusramsa här om hur källa minns inte men att kvinnors puls går upp när de kommer hem efter en arbetsdag mäns puls går ner de bara äntligen får man slappa och kvinnorna bara hopp då var det dags att fixa

Ja, just det. Allting är kollektivt. Då kan jag inte ta hem vem jag vill när som helst. Både socialt men även romantiskt och så. Det blir nästan en förutsättning för att det där ska funka smidigt i alla fall. Nu i helgen så var jag och barnen hemma och vi hade bestämt att vi skulle ha en sån här

Alltså typ pyjamas dag Pyjamas hela dagen Ligger i sängen, kollar på film, äter frukost sent Och sen plötsligt plingar det på dörren Och man bara wow Pyjamas gänget, hur ska vi göra nu? Och då var det min kompis Tova som hade glömt en halsduk För flera veckor sedan på en fest Och skulle komma och hämta den

Och man bara, men du kom in på en kopp kaffe. Och så satt jag och hade en sån underbar sån livet på landet känsla. Det plingas på om man säger hallå. Självklart kommer man in och tar en kaffe och blir sittande en timme och tjötar. Och det var så underbart. Mer sånt. Plinga på hemma hos en. Visst. Det blir en plats där man kan odla sin kultur.

Det här är ju märkligt hur mycket man begränsar sig själv bara för att en annan människa är i omloppsbanan. Jag kom liksom på mig själv med att sluta lyssna på musik när jag bodde ihop med kille. För att jag hela tiden behövde tänka på, är det här en låt han skulle gilla eller inte? Och så blev det liksom, då var det svårt att bara ge mig hän och lyssna på det jag ville. Eller ens titta på det tv-programmet man ville.

Men visst finns det också goda skäl att ha den icke-privata sfären. Ja, det gör det verkligen. Ska vi prata lite om det? För där tycker jag att det dyker upp när det kommer till boende. En ganska så självklar utmaning. Det vore ju toppen om jag kunde ha ett hem där jag hade all möjlig plats för kultur att måla och I know him so well och allt det här. Men också välkomna in till stora middagar och så vidare. Men det...

Jag har inte råd med en lägenhet som är så stor så att jag alltid skulle kunna ha jättemidagar och sådär. Plus att slå en massa kvadratmeter som skulle stå lite i onödan under en ganska stor del av tiden. Det skulle ta mycket tid också om du gick full den stora Gatsbyn.

Exakt, så då tänkte jag berätta lite om vad som har inspirerat mig med just Nobelberget, Atrium Ljungberg som vi gör det här samarbetet tillsammans med som har velat utforska just det här med hur man ska bo bäst i och med att våra familjebildningarna ser lite annorlunda ut nu för tiden.

En sak som jag gick igång på som de har är att det just finns gemensamma sociala ytor. Så att jag kan vara en singelperson med barn men ha tillgång till en större...

En festlokal eller matsal eller någonting där man kan göra grejer tillsammans. Alltså man har både sina egna privata ytor men också större flexibla sociala ytor. Sen finns också, det här tror jag kommer vara intressant för en sån som dig i framtiden, när tonåringar, för det verkar som att tonåringar behöver bo kvar längre och längre. Just det.

Tills de kanske inte ens är tonåringar längre. Och då finns det här vid Nobelberget lägenheter med lite mer plats att dra sig undan upplägget. Och dubbla ingångar. Så att the youngster kan få gå in på att ha sin egen ingång. Och kanske rent av sitt rum på en egen våning.