Björn

Och där är det ju ett jävla spring faktiskt. Där är det faktiskt. Det är väldigt mysigt att det finns att kunna bjuda på middagar. Precis där man själv känner för det. Man behöver inte stämma av med någon annan. Men så nu börjar nätta. Och vet inte vart jag ska flytta härnäst. Bara håller tummarna att det löser sig. Och vi sover i samma säng allihop. Vi har en bedsoffa. Men alla som har småbarn vet hur det är. Barnen somnar i en säng. Vaknar i en annan. Och man flyttar vidare. Och det är liksom sju, åtta språngmarscher som sker under en natt. Mellan sängarna.

Saknar inte. Så bor jag nu och det gör att att tänka kreativt kring hur man kan bo det passar mig bra. Det ligger top of mind. Welcome to my humble abode.

Nu ska det här vara ett avsnitt om boendet psykologi och inte om att alla borde vara singlar. Men i fredags var jag på någon sån glöggfest och hade kanske tio olika samtal med andra människor som hade separerat. Om hur det inte alls är så som man itutast att det skulle vara. Ja.

Jag har mer kärlek, mer umgänge, mer gemenskap. Jag har aldrig varit så lite ensam som jag är nu. Vad heter det? Enhushåll? Enpersonshushåll. Enpersonshushåll, bra. För hade det hetat ensamhushåll så hade jag opponerat mig redan där. Då hade du opponerat dig. Mm.

Och resten då hyr? Ja, exakt så. Många ändå som bor i hus, men det får man väl tänka hela landet? Ja, exakt. Nu har du ditt snäva... Jag kommer bli slagen på fingrarna många gånger i det här avsnittet. Och då är det tur att vi har med oss lulesånen Björn som kommer slå ett slag för andra platser än Stockholm. Ja, så är det.

Eller att den här liksom den hårt prövade mamman och behöver något eget utrymme. Ja, exakt. Och jag tror att hade jag generellt varit bättre på att se till att det lugn, den tystnad, den egen tid jag behövde att det gick att få

Hemma vid så hade jag kanske haft ett mindre behov av kontoret. Men jag tror att alla som lyssnar som har familj... Det känns som att det var väldigt mycket funktionen i det kontoret. Ja, exakt. Då har du inte nu till exempel. Nej, för nu är hela mitt hem det där. När man bildar familj så blir allting anpassning från allas håll.

Att man liksom, ja du vill äta den tiden men jag vill äta den här tiden och ni är hungriga då och den här soffan är inte så fin men den fläckarna kan man tvätta bort lättare. Allting bara kompromiss, kompromiss, kompromiss och till slut så är det som att man nästan lever ett liv. Vem fan har varit som valde det här? Så det är egentligen ingens fel. Det bara blir ett kompromissande och då har det för mig känts viktigt att få

Det har varit en större frihetskänsla nu än första gången jag flyttade hemifrån. Det här saltkaret ska jag ha och det ska stå här. Mina skor ska jag ha på den här skohyllan. Det är som att jag först nu har förstått vilka konsekvenser det har blivit för mig psykologiskt.

Att det fysiska rummet blivit så delat med och anpassat till andra. På gott och ont verkligen. Men de onda bitarna av det, det vill säga allt anpassande som har gjort att ens egen tid har krympt. Jag har saknat det. Så nu är det härligt. Jag kan känna igen mig väldigt mycket i det där att man vill fatta egna beslut om inredning och vad som ska hänga på väggarna och sånt där.

öppen inbjudan alla poddlyssnare som vill styra upp i skåp kom har du någon slags brist där i år? mitt kärleksspråk är ju tjänster och som varandes mor till två rejält röja barn som drar hem pinnar och toapappersrullar och teckningar och skulpturer och uppfinningar

saker jämns bakom luckor. Så jag skulle verkligen vilja att någon kom och styrde upp det. Jag skrev till någon sån, det finns ju såna här coacher på Instagram, det kanske inte heter coach men liksom sån som jobbar med att styra upp.

Det var inte gratis kan jag säga. Och man behövde också vara med. Jag tänkte att man kunde bara ge nycklarna och sen skulle man få komma hem till ett hem där allting ligger. Ja, man behöver vara med. Då förlorar man ju väldigt mycket. Jo, och det kan jag också förstå. Så att hon inte bara, vad är det här för grejer med skit? Och svänger bort liksom. Nej, men jag fattar.

Ja just det, du fick mina gamla bestick och de har du bara räckt ner igen. Just de har en liten facklösning men alla andra lådor är, här är grejer, här är andra grejer, här är lite mindre grejer. Så ser det ut. Väldigt mysigt att tänka att du äter med mina gamla bestick. Ja det är jättemysigt. Man får en känsla av kontroll och det är också en sån här...

Som jag har tyckt väldigt mycket om. Det kan ni lyssna på om ni behöver en spark i körtamentet för att komma igång med städning. För där pratar vi om hur mycket det påverkar ens känsla av lugn i huvudet. Och det är också en sån sak att ha ett hem där man bara, jag vet var mitt fina lilla saltkarl står. Jag fyller på när det tar slut. Jag har koll på läget, jag har liksom ordning på torpet.

att när man kommer hem så är inte det tryggt utan tvärtom otryggt jag brukar tycka att det är så jobbigt att höra på då drar jag min gamla genusramsa här om hur källa minns inte men att kvinnors puls går upp när de kommer hem efter en arbetsdag mäns puls går ner de bara äntligen får man slappa och kvinnorna bara hopp då var det dags att fixa

Ja, just det. Allting är kollektivt. Då kan jag inte ta hem vem jag vill när som helst. Både socialt men även romantiskt och så. Det blir nästan en förutsättning för att det där ska funka smidigt i alla fall. Nu i helgen så var jag och barnen hemma och vi hade bestämt att vi skulle ha en sån här

Alltså typ pyjamas dag Pyjamas hela dagen Ligger i sängen, kollar på film, äter frukost sent Och sen plötsligt plingar det på dörren Och man bara wow Pyjamas gänget, hur ska vi göra nu? Och då var det min kompis Tova som hade glömt en halsduk För flera veckor sedan på en fest Och skulle komma och hämta den

Och man bara, men du kom in på en kopp kaffe. Och så satt jag och hade en sån underbar sån livet på landet känsla. Det plingas på om man säger hallå. Självklart kommer man in och tar en kaffe och blir sittande en timme och tjötar. Och det var så underbart. Mer sånt. Plinga på hemma hos en. Visst. Det blir en plats där man kan odla sin kultur.

Det här är ju märkligt hur mycket man begränsar sig själv bara för att en annan människa är i omloppsbanan. Jag kom liksom på mig själv med att sluta lyssna på musik när jag bodde ihop med kille. För att jag hela tiden behövde tänka på, är det här en låt han skulle gilla eller inte? Och så blev det liksom, då var det svårt att bara ge mig hän och lyssna på det jag ville. Eller ens titta på det tv-programmet man ville.