Lars Häggström

Om det har hänt någonting med någon i min omgivning så tänker jag, jag springer in i frågan. Jag springer in i samtalet, förstår du? Alltså jag förbereder mig inte alls. Jag bara liksom, vad fan, min polares pappa har dött. Jag ringer på stuberten. Alltså jag har ingen aning, så signalerna går fram. Jag vet inte vad jag ska säga. Och så säger du, jag vet inte vad jag ska säga. Hur mår du? Kanske man kan klämma fram liksom.

Men när jag får ett sådant samtal själv så blir jag alltid rörd. För det visar modet att viljan att ta sig an samtalet med dig, vissa omsorg, är större än viljan att sortera och förbereda och komma med något klämkäckt och klokt. Släng dig på mig. Och vill jag inte ha dig där så för jag sig bort dig liksom.

Min poäng där är att bry sig om emotionell intelligens. Det är lite som att intellektualisera en fin mänsklig egenskap som vi alla borde ha.

Jag tycker att de briljanta ledarna, du vet ibland så ser man den här frågan, kan en fantastisk chef inte vara en fantastisk människa? Det är en intressant filosofisk fråga. Jag älskar den, den kom lite senare här så nu kör vi den direkt. Varsågod. Jag tycker inte att det är givet, för det första så tror inte jag att det finns en fantastisk ledare på så vis att den aldrig gör fel. Och det finns ju ingen fantastisk människa som aldrig gör fel heller, så på så vis kan man väl säga att det kanske är sant.