Rickard (Richard) Lyko

Så som vi gör det, jag spelar in en fredagsvideo varje fredag. Någon medieorganisationen spelar så klipper jag ihop det tillsammans där jag också spelar det. Och där pratar jag om de stora dragen, vad som händer framåt och bakåt och så vidare. Men är också ganska personlig ibland och berättar. Och det gör ju egentligen utifrån att de...

Jag känner ju att de kommer närmare och lär känna mig. Men också att jag kör den där på engelska och jag klipper typ aldrig bort någonting. Utan det blir fel eller jag tappar ord eller jag kommer inte på vad det heter. Och jag får fråga den som filmar vad heter det där på engelska eller vad det är. Det gör ju att det blir mycket lättare för andra att prata och gå över till engelska. För man behöver inte göra det perfekt.

Jag såg något TikTok-klipp på dig. Ja, exakt. Du köttar alltså. Det var inte speciellt viralt, men alla kommentarer var om hur kan han vara så otroligt dålig på engelska. Det kan man ju ta illa upp. Men jag vet att jag är dålig. Och jag är dålig på att stava. Det är ju fint.

Så en del i systematiken blir att regelbundet kommunicera till personalen och fortfarande göra det i samma transparenta eller sårbara ton? Ja, och jag tror att just hålla i det där så att det inte blir en gång per månad i en skrift som ska bearbetas tidigare.

Att vara perfekt. Utan det är att hålla i det. Men även där att våga vara sig själv. För det gör ju att andra i organisationen också vågar vara sig själv. Och att förväntan är inte att någon ska vara perfekt. Eller bara för att du har en hög position betyder inte att du är bäst på allt. Utan du är bra på någonting. Sen har du också saker du inte är bra på. Och låt oss föröppna med det så kan vi hjälpas åt och hantera det.

Ja, företagen och ledarskap var det nog inte så mycket för hon ville absolut inte ha in någon personal. Hon slog näven i borden när jag flyttade hem, över min döda kropp att det kommer in någon annan här. Och ledarskap har hon nog aldrig jobbat med på det sättet. Däremot så lärde hon mig enormt mycket om livet.

Och just där när hon också blev sjuk i Alzheimer så gick vi ut med det på Facebook och berättade för alla direkt vi visste det där. Och det var ju också så här just det där så mycket kärlek det öppnade upp och så mycket enklare allting blev när vi inte skulle försöka dölja det där. Det är vad det är liksom och vi kan prata om det och vi kan förklara för alla för det var ju det som hände.

När vi pratade om det öppet. Det var ju att var hon på affären och någonting är fel, kunde någon hjälpa och hon kunde skämta om det och vi kunde prata om det. Och då blir det så mycket enklare att leva med det. Och det är ju överlag också kring saker, organisatoriskt och alla problem som uppstår. När man väl orkar ta tag i dem eller lyfta dem eller prata om dem...

De är ju aldrig lika stora som de är när man själv går runt med dem i skallen. Och som de här ekonomiska problemen när man gått igenom de här tuffa sakerna. När jag går och tänker på dem själv så blir de större och större och större. Och sen när jag sätter mig ner och pratar om det, sätter upp en plan på det. Det är ju det som ofta är nyckeln. Det är ju då det börjar hända. Och det har ju också varit verkligen någonting jag har lärt mig genom alla sådana grejer man går igenom.

när man väl tar det där eller feedbacken när man väl börjar prata om det eller man pratar om någon har ett beteende som inte är bra när man väl pratar med dem om det så är det inte så stor sak och helt plötsligt så inser man att de kanske inte ens har sett det där för man har ju en blind spot och det är ju hur man själv är det ser ju inte jag men alla andra ser ju hur jag är och det är ju att våga och orka ta de där diskussionerna och orka och våga vara öppen med det där