Anton Honkonen

Olof Lagerkrantz föds den 10 mars 1911 i Stockholm och dör den 23 juli 2022.

Han är poeten, nazisten och litteraturkritiken som under flera decennier kommer att bli en av de mest inflytelserika gestalterna i det svenska litterära livet. Mellan 1960 och 1975 var han chefredaktör för Dagens Nyheter, en period då kultursidan fick en ovanligt central roll i den svenska offentligheten.

Debuterar det gör han som poet under mitten av 30-talet och utvecklar därefter ett omfattande essayistiskt och litteraturkritiskt författarskap. Idag så är han särskilt känd för just sina tolkningar av klassiska författare som Dante, Shakespeare, Proust, Ekelöf, Conrad och Dagerman. Och inte minst för sin biografi över August Strindberg från 1979. Musik

Välkommen ska du också vara till denna veckas essäavsnitt av 100 döda författare. Och veckans huvudperson är Lydia Sandgrens val, ingen mindre än Olof Lagerkrantz. Nu startar vi vignetten.

Olof Lagerkrantz föds den 10 mars 1911 i Stockholm som son till bankdirektör Karl Lagerkrantz och grevinna Agnes Hamilton. På modens sida finns starka band till den svenska bildningstraditionen. Hennes far var politiken och författaren Hugo Hamilton och längre tillbaka i släkten finns Erik Gustav Geijer.

Uppväxten, den tillbringas bland annat i Falköping. Skolåren, de är problematiska. I min första krets från 1982 beskriver Lagerkrantz själv sig som en dålig elev och vid tolv års ålder tvingas han gå om en klass. Ett ingripande som han upplever som djupt förnedrande och dessutom sker på fadens initiativ. Citat.

I skolan var jag en dålig elev. Vid tolv års ålder tvingades jag gå om en klass, en förnedrande institution. Jag trädde in i den nya klassen på hösten med tårarna rinnande nedför kinderna. Där satt jag bland de jag föraktat, små glina. Det var ett nedstörtande som inte kändes mindre än om jag varit kung och kastats från tronen ned bland svinen.

Situationen fördjupas av den sociala närhet i den lilla staden och beslutet om kvarsittning fattas efter samtal mellan läroverkets rektor och pappa som rör sig i samma umgänge.

För barnet Olof så blir detta inte bara ett skolmisslyckande utan ett offentligt fall, en erfarenhet av makt, skam och utsatthet som inte låter sig glömmas. I min första krets så beskriver Lagerkrans hur han som barn sökte räddning i fantasin. Citat Jag dagdrömde praktiskt taget var stund.

Alla drömmar var lika. Jag var en hjälte vars segrar slog världen med häpnad. Jag triumferade som idrottsman, som fältherre, som industribaron, som författare och som Jesus. Dagrummarna är inte tillfälliga infall utan ett tillstånd som följer Olof genom dagen, från morgon till kväll och som emellanåt antar grandiosa former.

Och när Lagerkrans trädde in i den litterära offentligheten gör han det inte som en triumferande visionär utan som en prövande poet. Debuten den kommer 1935 med diktsamlingen Den döda fågen. En bok där drömmen redan har förlorat sin oskuld. Här finns ingen allmakt och inga lösningar.

Samlingen inleds så här, citat.

Och kunde nypon buskens minsta ros till evigt egendom i själ förstros. En sockerbit som var i gallret snörd var inte rörd. Man sände kroppen till en fin butik för fågellik som ger till billigt pris med stoft och kniv det dödas liv.

Nu ser du fågel där. Det lyser grant. Det är nog sant. Men han som hade sett den leva grät i hemlighet. Efter flera diktsamlingar och eseistiska arbeten, däribland möten med Bibeln 1941, rör sig Olof nu mot det litteraturvetenskapliga och disputerar 1951 med avhandlingen om Agnes von Krusenstierna.

En författare han också är släkt med och senare skildrar med både närhet och distans i min första krets.

Men hans bana stannar inte i det strikt akademiska. Parallellt så rör han sig allt tydligare istället mot den offentliga kritiken. Under 1940-talet frilansar han som bokrecensent och kulturskribent i dagspress och tidskrifter som Bonniers litterära magasin. Ett känt exempel är från 1939 som många känner till men kanske inte just förknippar med lagerkrans.

Det är skriften Finlands sak är vår, ett oppositionsinlägg för svenskt stöd till Finland under vinterkriget som snabbt får status av både text och slagord i den svenska offentligheten. Lagerkrans skriver skriften tillsammans med historikern Carl Gustav Hildebrand och den får alltså stor spridning, men framförallt fäste i kulturen.

Samtidigt så dras lagkrans intresse mot arbetarlitteraturen och modernismen och han ger uttryck för leda inför aristokratiska miljön han vuxit upp i. Ändå kommer han att verka inom konservativa tidningar, främst Svenska Dagbladet, där han mellan 1945 och 1951 är kulturredaktör.

Det är just i den här spänningen mellan bildning och revolt, akademi och offentlighet, det ärvda och det personliga, som Olofs kritiska arbete börjar ta form. År 1951 så tillträder Olof Lagerkrantz som kulturchef på Dagens Nyheter.

Det är ett avgörande steg i hans författarskap, offentliga verksamhet. För första gången så får han nu ett sammanhängande redaktionellt ansvar för litteraturkritiken och kultursidan. En av landets största dagstidningar. En position som gör honom både räckvidd och tyngd i den svenska offentligheten.