Anton Honkonen

Aurora Lovisa Ljungstedt föds den 2 september 1821 i Karlskrona som första barn till major Georg Leonard Hjort och Fredrika Elisabeth Alf. Hon växer upp i en familj som värderar bildning och språkkunskaper, lär sig tidigt tyska, franska och engelska och år 1835 flyttar familjen till modens släktgård Krusehof Säteri i Östergötland.

Inte långt ifrån kolmåden.

Och det är här som Aurora hittar den natur som hon senare skulle skildra surrealistiskt i sina berättelser och den stillhet som gjorde skrivandet möjligt för henne. För Aurora har hon skrivit tidigt i dialog med den europeisk gotisk tradition i och med utgivningen av Hinondes hus från 1853 som bär på tydliga spår av exempelvis brittiska Anne Radcliffe.

Vilket placerar inte bara Aurora utan också Sverige i direkt relation med den europeiska gotiken och skräcknomantiken. Men vägen dit är inte helt självklar. För redan tidigt anser båda föräldrarna att det är opassande att Aurora skriver som hon gör och hon tvingas därför att...

Att använda sig av pseudonymer. Men år 1846 så gifter hon sig med en Samuel Victor Ljungstedt byråchef vid fångvårdsstyrelsen. Och äktenskapet det blir avgörande för Auroras utveckling.

För till skillnad från hennes föräldrar så uppmuntrar maken henne att skriva och hjälper henne dessutom med förlagskontakter. Därmed så kan Aurora skriva anonymt samtidigt som hon använder maken som en sorts manager eller om vi ska prata samtidigt som en litterär agent.

Och nu får hon också spridning. Hon publicerar romaner och berättelser i flera tidningar såsom Aftonbladet, Daglig Allihandla, Ny Dagligt Allihandla och Svea. Ja, för som ni kommer ihåg så är det så att romaner vanligtvis sprids just som serieform i dagspress vid denna tid.

Och det är nu när Aurora börjar få vind i seglen som den pseudonym som ska följa henne i närmare 30 år föds. Nämligen namnet Claude Girard. Ja, faktum är att det är först omkring år 1875 som Auroras identitet avslöjas och då på grund av en miss från förlaget. Men tillbaka till det där med följetångsformen.

För under andra halvan av 1800-talet så är följetången den stora masslitteraturens sätt att spridas. Och här är Aurora Jungstedt ett av de stora svenska namnen. Hon skriver för en bred, trogen och stor publik. Godiska motiv och kriminalgåtor och psykologiskt laddade gestalter förekommer nästan överallt.

Hon arbetar alltså i en tradition som inspirerades både av tysk romantik, fransk sensationslitteratur. Med hennes berättelser, de är alltid rotade i den svenska miljön. Härgårdslandskapen, borgerliga hem, tät skog och det östgötiska landskapet som hon kände utan och innan. Alltså inte helt olika.

Likt precis det sätt som författare som Mats Strandberg skriver idag. Här träder också vad forskare som Yvonne Leffler kallar för The Scandinavian Gothic in. Alltså den nordiska varianten av gotik där engelska slott ersätts av skogar, kustlandskap, mörker och folktro.

Leffler beskriver hur den skandinaviska gotiken låter naturen och regionens hedniska förflutna bära skräckens symbolik. Och det är precis i denna tradition som Ljungstedt skriver. Ett av de viktigaste dragen i den här nordiska gotiken är blandningen mellan landskap och psyke. Den yttre miljön som speglar figurernas inre tillstånd och det förflutna som tränger sig på i nuet.

Men Auroras stora genombrott, ja det kommer som sagt med romanen Hinnondes hus från 1853. En tidig svensk skräckklassiker där det nygotiska huset i Stockholm fungerar som en scen för något som först liknar

en traditionell hemsökelse. Men Jungstedt, hon gör någonting mer radikalt. Hon låter arkitekturen spegla psyket. Alltså inte helt olikt en Radclifts Mysteries of Adolfo. Och kanske någonting som vi idag på 2020-talet tar helt för givet.

De hemliga gångarna, de labyrintiska källaren och de dolda skrymslorna visar sig vara ett sorts yttre gestaltande av huvudpersonens inre och hans förträngda trauman, hans skuld och hans splittrade jag. På så sätt förvandlar Ljungstedt ett hemsagt hus till en psykologisk scen där det förflutna bokstavligen ligger instängt bakom väggarna.

Det är detta som gör henne till en pionjär. Skräcken blir inte en fråga om spöken utan om undermedvetnas makt. Och det är det som forskningen med Yvonne Leffler i spetsen pekar på som särskilt intressant med hennes hundes hus och varför det blivit en nyckeltext i svensk gotik. Ja, det är just detta.

att det europeiska gotiska motivet vävs samman med svensk miljö. För till skillnad från den brittiska gotiken som återvänder till medeltida ruiner blickar den nordiska gotiken bakåt mot hedendom och förkristnandets lagar av kulturen. Men Ljungstedts skräck är därför inte feodal.

utan både psykologisk och arkaisk på samma gång. Hör här till en passage tidigt i just Hinondes hus. Citat Inkommen i min kammare var det bleka återskenet på väggen ifrån fönstret mittemot det första jag såg.

Som vanligt intog mig en underlig och hemsk känsla. Om man vänjer sig att fästa en sorglig eller obehaglig vikt vid vissa saker har man ganska svårt att resonera bort denna känsla förutom att säga vad de vill däremot. Jag kunde icke vända mina blickar ifrån dessa fönster som jag mot min vilja och mot allt sånt förnuft fanns så hemlighetsfulla.

Jag kände mig underligt till sinnes. Sömnen fyllde mig helt och hållet och alldeles klädd slog jag mig ner vid fönstret.