Anton Honkonen

På ytan så är det ett redaktionellt uppdrag. I praktiken innebär det att lagerkrans blir en formativ kraft i hur litteratur, idéer och kultur behandlas i dagspressen. Och under dessa år läggs grunden för hans senare inflytande. Det märks både i hur texter skrivs och i hur det placeras i tidningen. För kritiken, den blir inte bara någonting som kommenterar utan något som formar läsning och samtal.

Under lagerkransledning så blir alltså kultursidan inte bara ett recensionsforum utan ett offentligt arbetsrum för läsning, prövning och omprövning. Kritiken, den fäller inga domar utan arbetar sig fram genom texten, steg för steg, i offentlighetens närvaro.

När Lagerkrans 1960 tillträdde som chefredaktör för Dagens Nyheter så blir kultursidan en del av en större offentlig helhet där litteratur, politik och moraliska frågor inte längre kan hållas åtskilda. Och kritiken rör sig därmed in i ett fält där den sammanfaller med och ibland kolliderar med ekonomisk och institutionell makt.

I ett år på 60-talet så återvänder lagerkrans till ett tillfälle där den spänningen blir konkret. Det är närmare bestämt den 14 april 1967 när han äter lunch med bokförläggare Kai Bonnier på Operakällan i Stockholm.

Bonnier är då styrelseordförande i DNs ägarbolag och Lagerkrans har varit chefredaktör i sju år. Miljön är, som Lagerkrans beskriver den, mättad av pengar och representation. Samtalet fördjupas snabbt till en fråga om tidningens ledning.

Bonnier han föreslår att chefredaktörens kontrakt, alltså lagerkrans och kollegan Sven-Erik Larsson, ska förkortas från tre till två år med hänvisning till det kommande valet år 1968 och risken för politiska förändringar. För lagerkrans innebär den omedelbar, som han själv formulerar det.

En förkortning är alltså, i Olofs tolkning, en tydlig varningssignal från styrelsen.

Bakgrunden är enligt lagerkrans den tilltalade konflikten mellan redaktionen och ägarintressena, inte minst kring DNs hållning i Vietnamkriget. Han upplever sig tvingad att agera, både taktiker och diplomat, samtidigt som styrelsen i ökad grad ansluter sig till tidningens kritiker, snarare än att försvara dess redaktionella oberoende.

Och Olof, han reagerar kraftfullt, hotar med avgång och offentligt spektakel och samtalet avslutas utan lösning. Artigt, men olöst.

Episoden visar vad det innebär att göra litteratur och kritik till en del av offentligheten och det är idag ganska lätt att romantisera om en svunnen tid. För det handlar inte om abstrakta resonemang och om pressens roll utan om konkreta förhandlingar om makt, ansvar och gränser.

Under dessa år så får Dagens Nyheter sitt inflytande inte genom att leverera färdiga svar utan genom att fungera som en arena för prövning, konflikt och omförhandling av samtidens frågor. Ett av de tydligaste exemplen på hur kritik och liv flyter samman i Lagerkrans arbete mitt under hans tid på Dagens Nyheter är hans långvariga läsning av Dante.

Under flera år i början av 60-talet läser han den gudomliga komedin dagligen parallellt med sitt arbete på Dagens Nyheter. Resultatet blir boken Från helvete till paradis år 1964 som först publiceras som en lång artikelserie i tidningen.

För lagerkrans så är Dante inte ett historiskt objekt utan en samtida text, ett verk som öppnar sig på nytt vid varje läsning och där liv och dikt går in i varandra. Ett annat exempel är texten om Gunnar Ekelöv där lagerkrans utvecklar en särskild form av litteraturkritik som snarare liknar porträttkonst än analys.

Det gäller både de många artiklarna under 1960-talet och den sena boken Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma från 1994. Läsningen blir ett sätt att lyssna fram en diktarpersonlighet i texten, där liv, kropp och språk flyter samman. Och kritiken är inte åtskild från litteraturen, utan blir alltså själv en litterär handling. Ett sätt att göra verket närvarande i nuet.

Ytterligare ett exempel är arbetet med Stig Dagermans författarskap som resulterar i boken Stig Dagerman från 1958, skriven mitt under lagerkranstid som kulturchef på Dagens Nyheter. Här blir det tydligt hur han förstår kritik som ett moraliskt arbete, för läsningen rör sig inte mot förtjoning eller lösning, utan stannar i det motsägelsefulla.

Han blir en prövosten för kritikens ansvar att inte skydda texten från ens eget tyngd och inte skydda läsaren från obehag. Det mest spridda arbetet, ja, det är det om August Strindberg där Lagerkrantz formulerar bilden av författaren som yrkesmänniska. En skrivande och målmedveten person som ställer sitt liv i litteraturens tjänst.

Boken kommer 1979 och följs av eftertankar om Strindberg och växer fram i direkt anslutning till DN-åren och lagerkans pension.

Ja, när Lagerkrantz skriver om Dante, Ekelöf, Dagman eller Strindberg så är det inte som separata projekt vid sidan av kritiken. Det är samma arbete utfört i olika former. Böckerna växer fram ur tidningsarbetet och tidningstexterna bär redan den koncentration och den litterära ambition som senare tar bokform.

Och när Olof Lagerkrantz lämnar Dagens Nyheter 1975 så förändras inte arbetets riktning men tempot och perspektivet. På avstånd från den dagliga offentligheten börjar han skriva mer uttalat om sin egen roll som både kritiker och läsare. Det är nu min första krets kommer och 1982 när han återvänder till barndomen och i konsten om att läsa och skriva 1985 formulerar han sin hållning tydligast.

Läsning och kritik beskrivs som verksamheter utan garantier där varje tolkning är provisorisk och varje förståelse öppen för omprövning. Han skriver, citat