Björn Hedensjö

Man liksom skyddar. Skyddar därmed också missbruket. Ja, skyddar därmed också missbruket. Och sen så går åren och sen så blir de här barnen vuxna en dag. Och sen så kanske den här alkoholisten dör. Och sen så har du kvar den andra föräldern. Den som var medberoende då och aldrig anmälde, alltid såg till att skydda den sådär.

Och så en dag frågar barnen, mamma eller pappa, vem det nu är som var en medberoende, varför lät du stanna kvar i det där? Det är väl klart att den personen har ett ansvar, eller hur? Jag tycker det är svårt att säga något annat.

Men det är ju fortfarande så att ytterst så är det ju alkoholisten som har ansvaret för sin alkoholism. Den vuxna människan som är en alkoholist har ett ansvar för sin alkoholism men kanske att den här andra personen inte tog sitt fulla ansvar som förälder då.

Grejen i till exempel AA och så vidare, jag har brottats med den under större delen av mitt liv. Jag tror att det är jättebra att tänka att man har ansvar för det som är inom ens kontroll. Man har inte ansvar för att den andra personen dricker. Jag kan tillägga till alla...

Alltså inte ens då har det kunnat göra. Det finns ingenting. Det är väl en jättebra formulering. Man har ansvar för sitt eget välmående och eventuella barns då. Man har inte ansvar för den annars drickande. Inte för femare. Det är väl absolut så. Vad tänker du om den här medberoende föräldern som jag tog upp i det här exemplet? Är den ansvarsfri? Att barnen var i 20 år? Nej, men så här. Det är...

Du är inte ansvarig för vuxna människors känsloläge. Du är inte ansvarig för andra vuxna människors beteenden. Du är inte ansvarig för andra vuxna människors beslut. Om du tar på dig det...

Då är det liksom, det går inte. Alltså ingen orkar vara den personen. För att du kan inte kontrollera det. Du har ingen kontroll över det. Det är hopplöst liksom. Och det är klart att det kan vara lätt att säga. Och sen så kanske man har den här ovillkorliga kärleken till en missbrukare då. Men at the end of the day, du kan inte, precis som du sa, att...

Är medberoende. Jag kan varje dag välja att göra på ett annat sätt. Ja, precis. När man läser om medberoende så förekommer ibland ordet möjliggörare. Ja, det blir jag här på om. Jo, avskäl som framkom nu i samtalet här. Men jag tror att du hittade en så bra formulering som det går att hitta där. Som är liksom att...

Den personen är ansvarig för sitt missbruk eller vad det nu handlar om. Och jag är ansvarig för att exempelvis stanna kvar i den här situationen och så. Alltså det man själv kan kontrollera. Och grejen är att jag förstår ju också potensen i den där typen av uttryck, möjliggörare. För då använder man lojaliteten och kärleken till en person som en nästan trojansk häst. Mm.

Vi kan börja med att ta en sån lite tyngre forskningsbaserad ingång. Just eftersom det här ämnet är så jävla laddat och skuldtyngt så tänker jag att det kan vara bra att börja. Är du med? Ja, jättebra. Och ni lyssnarna som inte håller med eller som har kloka kommentarer kring det här. Skriv på Instagram, let's keep this conversation going, för jag vill verkligen inte att...

Jag har sett så mycket collateral damage från medberoende. Alltså som inte bara är den medberoende personen själv utan till exempel barn som har fått stanna i missbruk. Eller en sån situation som jag stötte på i något sammanhang som var en medberoende person som för att skydda sin dysfunktionella partner var väldigt elak med massa vänner.

Det här provsociala som riktas mot den dysfunktionella partnern kan resultera i massa antisocialt som drabbar andra människor. Så därför vill inte jag heller frånta den medberoende personen ansvar. Förstår du vad jag menar?

Absolut. Jag vill inte ge den personen ansvar för missbruket hos partnern till exempel. Men jag vill ge den personen ansvar för att den kanske stannar i en sådan relation och att det drabbar andra. Jättebra. Där har vi en bra... Jättebra. Okej, då tänkte jag att vi ska börja med... Det finns en forskare som heter Sean Megan Byrne. Hon är professor i psykologi på California Polytechnic State University at San Luis Obispo.

Mm, rinner ur munnen. Ja, San Luis Obispo. Jag tror det finns en bra låt som heter så. Hon har en sån forskningsbaserad lista på lite mer seriös, eller vad man ska kalla den.

För det här är precis som många andra diagnos, Instagram-terapeut-ord, så är det här något som slängs lite till höger och vänster. Jag har en annan lista som vi kan kika på sen som är lite mer lightweight kanske, men den här är...

Lite seriösare. Kriterier för att. Kriterier för att, ja. Some hallmarks of codependency. Som de flesta terapeuter brukar hålla med om. Man har en överdriven och ohälsosam tendens att vilja rädda och ta ansvar för andra människors situation. I can fix him or her. Den grejen. Förstås. Ja.

Det vill säga, vi tycker ju, du och jag vill ju uppmuntra folk att känna att de kan hjälpa andra, kan göra skillnad för andra. Men någonstans där med reglaget så går det för långt. Och hur vet man när det är? Precis, alltså jag tänker mig att vi har en genast aspekt i det här. Eller hur? Och nu får du, om du tycker att jag är ute i tass i marken här så får du säga till

Men det finns ju ganska många kvinnor som nästan har en, vad ska vi kalla det, sexualitet som är omvårdnad. Ja, exakt. Jag tycker att jag har dejtat många tjejer som aldrig mår bättre när de får laga en böffborgignon till mig. Och det är ju härligt.

Man får en känsla av mening och man får också ett lyft i sin självkänsla genom extrem självuppoffring för att tillfredsställa andras behov. Den här tycker jag är så bra.

Att man regelbundet försöker ge sig på projekt där man förändrar folk med problem, beroenden, dålig funktion vars problem är mycket större än ens förmågor att få till det så att säga.