Björn

Särbo, sambo, frånskild varannan vecka, generationsboende, stjärnfamiljsboende. Ja, nutidens familjeformer påverkar hur vi lever och bor. Men varför ska vi alla fortsätta kämpa för att ha ett kök med plats för långbord? När vi bara har fest kanske en gång i decenniet. Och hur ska alla småbarnsfamiljer egentligen kunna ha varsitt torkskåp för barnens alla galonisar? Och varför?

Hur ska vi bo idag för att må bra? Det ska vi utforska i dagens avsnitt om boendets psykologi. Det här är sånt som du, min vän, har tänkt mycket på på sistone. Det har jag sannoliken, Björn. Om man tänker vad ens livspussel består av så har vi gjort hur många avsnitt som helst om relationer, om jobb.

Om resan. Till och med om hår. Vi har faktiskt inte gjort ett enda avsnitt om...

Nej, det är sant. Jag är jätteglad att vi kan göra det här avsnittet idag. Det är ett samarbete med Atrium Ljungberg och Nobelberget i Sickla. Kan inte jag få säga några ord om det först innan vi river igång? Det kan du. Tänk dig en bostad som sträcker sig långt utanför din tröskel. Alltså ett hem med flexibilitet och variation i storlekser från ett rum till sju rum. Det kan finnas etager, vindslägenheter, uteplatser, stadstradhus och allt vad det är.

Med trädgårdsliknande gård och genomtänkta vardagslösningar. Till exempel en grovantré med förvaring och torkskåp för alla som bor där. Noga utvalda material i inredningen och ett miljömedvetet hus byggt i trä. På Nobelberget i Sickla vill man leva och inte bara bo.

Här finns gemensamma kök, extrasociala ytor, gemenskap och ett levande community. Allt på en plats där du har allt du behöver inom fem minuter. En plats som kan erbjuda både teater, skidbacker, butiker, restauranger, skolor, förskolor och naturreservat sida vid sida.

Och vi är så himla glada att tillsammans med Atrium Ljungberg och deras satsning på Nobelberget i Sickla kan utforska den här frågan. Hur ska man egentligen bo för att må bra och få livspusslet att funka?

Shut up and take my money. Ja, exakt. Eller hur? När flyttar vi in? Det var faktiskt det första vi sa när vi hade möte med dem. Att berätta allt om när vi kan få börja bo här. Det här med boendet och psykologi har blivit så himla aktuellt för mig sen jag separerade. Och plötsligt inte lika självklart ingick i...

Någon familjenorm med mamma, pappa och två barn som ska bo i en lägenhet i stan. Skulle kunna vara på så många andra sätt. Varför ser det inte ut så? Det är som att vi fortfarande bygger bostäder för en familjetyp som inte längre är den enda.

Alltifrån hur familjer ser ut idag och varför man vill ha sitt eget boende och vad det skulle behöva innehålla. Och det här med community och gemenskap. Helt enkelt, det här blir ett avsnitt som tar ett lite helhetsgrepp om boende. Och då var det intressant med att kika runt på folk jag känner och folk som de känner. Där man säger, sådär kan man göra. Och sådär. Jag har också några sådana riktigt kreativa...

historier från bekantskapskretsen. Och förhoppningen är väl att även våra lyssnare som hur mycket man än tillhör det som jag inom situationstecken kallar norm så hoppas och tror jag att det här avsnittet kan vara inspirerande och kanske lite livgivande. Ja.

Att försöka inspirera oss själva och andra att utöka beteendereperduaren. Att liksom se att det går att göra på andra sätt så att man kan hitta den livsstil och göra de val som man själv vill och inte som autopiloten tror att man måste. Frihet.

Nej, det är för att jag har ett kök där jag har plats för ett stort bord. Och det är ju för mig som nybliven. Det känns så konstigt att jag är singel eftersom jag har mina två barn. Som jag beskrev det här om dagen att jag är som ekonomiskt oberoende fast känslomässigt. Jag har all kärlek jag behöver i den här lilla enheten som är jag och barnen. Ja.

Så jag känner mig inte som en singelperson som går runt och letar någon bättre hälft. Men en av de viktiga sakerna för mig har ju varit det här sociala umgänget. Att jag har plats att träffa alla människor jag älskar så att jag inte har känt mig ensam. Och då har jag ju en lägenhet, en äta, men med ett kök där jag har plats med ett stort bord. Alltså det är fan nöd och näppe med ett stort bord, men det går ju.

Och där är det ju ett jävla spring faktiskt. Där är det faktiskt. Det är väldigt mysigt att det finns att kunna bjuda på middagar. Precis där man själv känner för det. Man behöver inte stämma av med någon annan. Men så nu börjar nätta. Och vet inte vart jag ska flytta härnäst. Bara håller tummarna att det löser sig. Och vi sover i samma säng allihop. Vi har en bedsoffa. Men alla som har småbarn vet hur det är. Barnen somnar i en säng. Vaknar i en annan. Och man flyttar vidare. Och det är liksom sju, åtta språngmarscher som sker under en natt. Mellan sängarna.

Saknar inte. Så bor jag nu och det gör att att tänka kreativt kring hur man kan bo det passar mig bra. Det ligger top of mind. Welcome to my humble abode.

Nu ska det här vara ett avsnitt om boendet psykologi och inte om att alla borde vara singlar. Men i fredags var jag på någon sån glöggfest och hade kanske tio olika samtal med andra människor som hade separerat. Om hur det inte alls är så som man itutast att det skulle vara. Ja.

Jag har mer kärlek, mer umgänge, mer gemenskap. Jag har aldrig varit så lite ensam som jag är nu. Vad heter det? Enhushåll? Enpersonshushåll. Enpersonshushåll, bra. För hade det hetat ensamhushåll så hade jag opponerat mig redan där. Då hade du opponerat dig. Mm.

Och resten då hyr? Ja, exakt så. Många ändå som bor i hus, men det får man väl tänka hela landet? Ja, exakt. Nu har du ditt snäva... Jag kommer bli slagen på fingrarna många gånger i det här avsnittet. Och då är det tur att vi har med oss lulesånen Björn som kommer slå ett slag för andra platser än Stockholm. Ja, så är det.

Eller att den här liksom den hårt prövade mamman och behöver något eget utrymme. Ja, exakt. Och jag tror att hade jag generellt varit bättre på att se till att det lugn, den tystnad, den egen tid jag behövde att det gick att få