Björn Hedensjö

Ja för det klarar jag av Då förstår de att jag vill höra Att det gör de inte Nej men det gör jag inte Och så börjar man ändå såhär Okej men du är aldrig inne och tittar där Jo jo jo Alltså jag följer den inte men Jag kanske går in en gång i veckan För att se om det har hänt något Eller om man har träffat något Och följer vännerna fortfarande Exakt Som jag brukar säga ångesten är smart Den kommer alltid hitta vägar Just det

Det kan vara så himla kul då, för då kommer vi överens om en serie förbud. Avfölj, du ska inte gå in och titta på den sin Instagram. Och så gör man en sån lista. Men så har man liksom missat något. Till exempel det där med kompisar. Har du lyckats hålla allt det här? Och inte på något annat sätt kontrollerat. Nej, så är det helt säkert.

Jag var inne och tittade på hennes kompis Lisas Instagram. Ångesten är smart. Den kommer att hitta något sätt att tillfälligt, kort, dämpa lite ångest. Då går man in där och tittar. Man kan se någon bild på den här ex-tjejen. Och där var hon ju inte tillsammans med någon. Och så känns det lite bra i 15 sekunder. Tills man bara tänker så här, men fuck vad snygg hon var. Okej.

Hon har den där sexiga klänningen på sig. Vad roligt hon verkar ha. Hon verkar ha kul. Och så liksom drar det iväg. Så det kommer bara förstärka ångesten. Och om man har hjärtestorg som pågår i ett år. Alltså det har man inte. Om man inte aktivt håller på att underhålla den. Vad bra det där är. Med liksom ältande. Olika typer av kontrollbeteenden. Det går att släcka ut.

Och ett annat sådant beteende som underhåller det där är ju liksom ett sådant inre beteende när man sitter och funderar. Så det är ju en annan grej att tänka på att försöka aktivt avbryta det som en no-contact-strategi. Att okej, nu får jag inte kolla Instagram eller hennes kompis Instagram eller så vidare. Men då kanske jag bara flyttar in det i huvudet. Men att man är uppmärksam på det också. Man kan flytta ut i dialogen så det enda man gör är att prata med sina vänner om det. Det kan man göra ett tag men sen får man säga såhär

Det är dags för mig att rensa skallen från det här, så från och med nu, inte ett ord av Wille. Och när man väl kör cold turkey då, som jag brukar använda det här, att man nollar, noll, noll, noll saker kopplade till den här personen. Ångesten är smart, det kan också vara så här, hon bor på Kungsholmen nära Sankt Eriksgatan. Gud, de har så bra snus där.

De har så bra snus i den snusbutiken, de har så bra utbud så att jag ska nog gå dit och handla. Alltså du vet, det kan vara sådana geografiska prylar. Allt det där måste man vara uppmärksam på och bara nolla. Då kan folk bli förvånade över hur snabbt det går. Första veckan blir jobbig för då får man inte hålla på med de där små tröstprylarna man gör.

andra veckan känns det, oj, lite bättre. Och sen så så här, fan, vet du om en sak, Björn? När jag skulle gå och lägga mig kväll så kom jag på att jag hade inte tänkt på Anna på hela dagen. Och det där vet jag att du känner igen själv. Ja, och vet du vad som är så sjukt med det? Om det finns någonting i en som man blir nästan lite besviken. Man bara, den här kärleken som var så stor och som var så liksom så självklar. Och sen plötsligt så bara, nej, efter tio dagar så bara...

sak som händer i oss. Ja, dopaminsystemet då, verkligen. Och sen tänkte jag säga en sak till apropå det här. Det är att om man är i andra änden, om man är den där killen som du berättade om i början. Ja, exakt. Så kallad hovering, eller vad det heter. Att man liksom, att man går in och intermittent förstärker. Jag har gjort det där någon gång. Alltså, man tänker ju inte att nu är jag en ond person som intermittent förstärker, utan det är så här... Nu vill jag bara visa att jag fortfarande tänker på henne. Ja, och så här.

Håller du på att gå nu? Ja. Och då är det så liksom... Ja, exakt. Triggande att dra dem tillbaka. Ja, då är det triggande att dra dem tillbaka, ja. Så det får man inte göra? Nej, det är inte schysst. Det är inte schysst? Nej.

Jag tänkte säga något om en liten avart. Alltså om man tänker på det här, det beskrivs ju som en trend nu. Alltså om man läser i Psychology Today eller på populära psykologiska artiklar och i sociala medier och så.

Och som sagt, jag såg en statistik som visade att det var vanligare i USA att barn har no contact med sina föräldrar. Folk gör det ju inte lättvindigt, det tror jag inte. Det är väl ingen som lättvindigt kapar kontakten med sina föräldrar. Det innebär väl mycket smärta. Det är väl ingen som gör det som en handviftning. Nej.

Men med det sagt så tycker jag att jag har ibland i kliniken suttit på folk som gör det av anledningar som, alltså att de är lite liksom rigida i sitt tänk kring det där. Att det kan vara till exempel så här, min pappa, min 40-talistpappa har aldrig sagt att han älskar mig. Och så liksom fastnar man i det. Ja just det. Alltså man kanske har hört någonstans eller liksom läst någonstans att så här...

Att det är viktigt eller who knows. Men om man är lite mer flexibel i sitt tänkande där så 40-talistpappor de har inget språk för känslor. För de blev uppfostrade på det sättet. Han kanske visar att han älskar dig genom att hjälpa dig att sätta upp en hylla. Alltså att man får ha ett lite mer holistiskt perspektiv på relationen.

Och det är väl kanske bättre då att försöka faktiskt att prata. Alltså om det är något som är väldigt smärtsamt att aldrig få höra att han älskar den så kanske även om det är svårt det kanske är bättre att man eller det är väl bättre om man kan liksom

jobba med, eller hur? Precis, exakt sen så tänker jag att man ett sätt att göra allt där lite enklare är att man kan tänka att no contact behöver ju verkligen inte vara för evigt

Det kan vara 30 dagar. Det är vad jag behöver för att kunna känna efter, formulera något, inse var mina gränser går och kunna berätta om det. Alltså bara hitta mig själv. Och om man kan vara tydlig med det uppsåtet så kanske det lilla uppbrottet blir mindre smärtsamt och traumatiskt. Och nu ska vi bara ta ett litet break för några hälsningar från våra samarbetspartners.

Ja, schysst och också bra för en själv kanske. Jag vet inte vad, jag tänker kanske att det är lite beroende lite på, jag menar om man har flytt hals över huvud från någon våldsam, förstås inte, men om man har någon typ av fungerande kommunikationslina så kan det väl vara bra. Jag kommer tänka på, jag har blivit blockad en gång av en tjej som jag träffade och

Hon förklarade skälet då. Det var lite omöjligt. Hon skulle flytta utomlands eller hade planer på det. Vi var väl rätt förtjusta i varandra. Det var mer det. För att...

inte det här ska göra mer ont än det behöver, så kommer jag att blocka det. Jag tror det var lite avföljande och sånt där. Men sen så upptäckte jag att hon älskade Grevna Monte Cristo-boken. Och sen så var jag på, vad fan var det då, kanske Malta eller någonstans, där jag kom till något historiskt monument som var, det här baserade han. Och jag bara...