Christopher Wollter

Ja, för mig är det en bok om ansvar och förlåtelse. Om jag är tvungen att använda två ord i alla fall. Förändring. Hur man tar sig igenom någonting är riktigt smärtsamt. Och hur skulle du beskriva perioden sen den kom ut fram till nu? Vad har ni gått igenom för faser? Jag ser det här nästan som tre delar. Det är en skiljelinje från den fjärde december 2009. Innan 2009 så är det liksom akt ett period.

Om dysfunktionella beteenden. Och sen har vi akt två som handlar om tillfrisknande. Om ärlighet. Om hur man tar sig igenom skam, förnekelse, sorg, ilska. Och sen kommer akt tre på något sätt. Och det är vad reaktionerna blev på. Egentligen inte boken skulle jag säga. För det är en väldig skillnad från de som har läst boken till den intervjun som blev nedklippt.

Det var lite såhär tårar i era ögon, minns jag. Av läppnad, typ. Nej, men det var lite som att stå mitt i en tornado. Jag fick också väldigt tydliga order om att inte läsa, vilket jag är glad för. Sen kunde man inte undgå, liksom. Men det var som en otrolig våg av kärlek och stöttning och igenkänning från alla de... Jag vet inte hur... Alltså, det var helt galet av medlemmarna som kom in i våra inkorgar.

och fysiska brev och folk som stannade på gatan och som var liksom det här igenkänningen och som tackar för mordet och folk som varit igenom inte bara missbruket utan andra svåra saker som kunde känna igen sig och som såg boken som en gåva och sen fanns allt det andra som då vi förstod fanns av väldigt mycket dömande och så så det var väldigt tudelat

Var är du nu i den där tornadoen? Är du mitt inne i den? Nej, tornadoen är inte kvar längre. Men de brukar lämna ganska stora spår. Ja, men det är som att det är karaktärståndande det här kan jag säga. Nej, men nummer ett, det här är 16 år sedan jag tog hjälp. Och det är jag väldigt, väldigt glad för. Att vi inte släppte boken efter två år eller fyra år eller fem år.

Vi har levt i ärlighet och nykterhet i 16 år. Och med den grunden- så var jag bättre rustad. Det betyder inte att det inte har gjort ont. Men det är som att jag behöver gå till mig själv- när jag snurrar upp. När jag går upp i huvudet. Det pratar ni mycket om. Huvudkontrakänsla. Och när jag har gått upp i huvudet- så har jag liksom... Jag ser att det finns två olika källor i mig. En som handlar om ego och rädsla. Om jag är där så blir det inte bra-

Men om jag är motsatsen i självtillit och kärlek. Och går tillbaka till den absoluta känslan till varför vi släppte boken. Då är jag på en betydligt bättre plats. Att få ge vidare det som vi har varit igenom. Så i början var det väldigt mycket rädsla. Och sen gick det över till mer tillit. Till att vi vet varför vi släppte den här boken. Och beviset har vi ju fått nu.

Ja, alltså jag har så många historier av folk som delar. Eftersom det här missbruket gör till skam så är det ju inte så att folk går ut och pratar om det. Nej, precis. Men vi har fått så otroligt mycket. Alltså det är helt otroligt med meddelanden.

Men också ser jag på den kliniken jag kom till så är de ju totalt nerringda. Det finns två väldigt bra kliniker i den här stan, i Stockholm, DBK och Samverkargruppen, som har jobbat med det här i 25 år. Och de har beprövade metoder, de är utbildade i USA, de får så många människor som ringer.

Men också att folk vågar gå ut nu och berätta och lyfta på locket. Och säga att jag har också det här problemet, jag har också det här problemet, jag har också det här problemet. Där har boken tjänat sitt syfte. Och i det så blir jag bara otroligt varm. Känner du att det var det värt det? Ja, hundra procent. Det har jag inte tvekat på en sekund. Konstigt nog.

Vi visste ju att det skulle hoppa. Det var någon form av hopp vi skulle göra och vi visste inte var det skulle landa. Vi vet ju kanske fortfarande inte. Och att det var ett pris som skulle få betalas. Men att korridoren skulle vara så smal kring att prata om förändring. Om vi tror på förändring. Om förändring är möjlig. Och att den skulle vara så smal kring att prata om förlåtelse.

Det känns som att vi har petat på vissa väldigt djupa normer i samhället. Det där tycker jag är så intressant. Det var mycket dömande attityder som kom fram. Och jag förstår det. Det är ett otroligt sårbart ämne. Och det är ett komplext ämne. Och det är ett svårt ämne. Och det finns många som känner igen sig och som inte förstår. Och det har vi full förståelse för. För jag förstod inte heller. Själv.

Alltså det är som att vissa där ute är beroende av olika saker men de är i förnekelse så de vet inte om det. Och jag var ändå en sån. Så jag har full förståelse för att det här är komplext och svårt. En bok som har tagit Sverige med stål. Han har varit otrogen hela er relation. Han är sjuk.

Vad var det för normer? Man hörde ju sådana saker som att jag skulle aldrig stanna kvar efter en otrohet. Nej, just det. Till exempel. Ja, och det tänkte ju Julie också. Hon hade precis de tankarna. Och jag hade precis de tankarna av att jag hade försökt att förändra mig så många gånger via olika terapier eller bestämma mig för mig själv. Och det kan vi komma in på sen kanske. Vad det är som gör att det inte...

Det går att vara ärlig för mig att jag inte kunde vara det men jag trodde ju inte själv på förändring. Jag gjorde ju verkligen inte det. Man är som man är. Nej men jag försökte ju så stenhårt förändra mig men det gick inte. Och det var ju först när jag fick den hjälp jag behövde den första oktober 2009 när jag kom in på det här bedömningssamtalet på DBK.

Som jag har förstod att, oj här sitter en person som berättar om sitt liv och jag har 100% järnkänning och han berättar att han är sexberoende eller sexutbrukare eller har tvångsmässigt sexuellt beteende.

Den igenkänningen och när jag förstår att nu börjar en ny resa i mitt liv. Nu tar mitt liv en ny riktning. Det tog väldigt många veckor, ett par månader innan jag vågade säga hur det var till Julia. Men jag förstod i mig själv att det här

Kommer jag tvingas göra oavsett om Julia är med eller inte? Det förstod jag en bit in i. I början förstod jag inte det. Då tänkte jag så här, jag ska ta den här hjälpen och sen så ska jag dra härifrån. Jag ska bli frisk och sen ska jag leva på mitt liv. Och då säger den här terapeuten, det funkar inte riktigt så. Det är inte så det funkar att tillfrisna.

Första oktober 2009, hur länge hade du då varit inne i det som... Alltså det var ju inte bara de tio åren som jag var ihop med Julia. Det är ju inte så att du vaknar upp en morgon och säger, nu är jag sexens brukare. Det här är ju ett långt beteendemönster som... Jag brukar förenklat säga att det handlar om ett lust- eller flyktbeteende som blir till vana och sen som övergår i tvång.

Och det har funnits med mig sedan jag var i tidiga tonåren skulle jag säga. Och hur länge hade du känt att det här är något jag vill förändra men jag kan inte? Första negativa konsekvensen, stora negativa konsekvenser för mig var när jag var 22. Då hade inte jag kunnat ha en relation på sju år. Jag hade en ungdomsförälskelse som lämnade mig.