Johannes Hansen

Ledarskap det börjar när du slutar vänta på att någon annan ska ta ansvar. Min nya bok Tough Love Leadership är ett träningsprogram för ditt ledarskap med konkreta verktyg för att leda även när det är svårt. Du köper den på johanneshansen.com. Veckans avsnitt släpps i samarbete med Vasakronans Arena som erbjuder coworking i världsklass.

Med attraktiva lägen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala har Vasakronan samlat sin erfarenhet och expertis för att forma en modern arbetsplats som imponerar. Här får ni en arbetsmiljö som är noggrant utformad med fokus på ergonomi, ljus, ljud och doft. Allt för att skapa en effektiv och inspirerande arbetslivsupplevelse. Dessutom finns mötesrum för alla tillfällen redo att bokas när du behöver dem.

Flexibla medlemskap med en månads bindningstid så blir det enkelt att anpassa efter era behov. All information hittar du på vasakronan.se slash arena. Tack till Vasakronan för coworking i världsklass. Jag kan inte be om er. De kommer säga nej. Jag vill inte verka krävande. Eller ta för mycket plats.

Jag ska vara tacksam för det jag får. Känner du igen dig? Hur du accepterar mindre än du vet att du förtjänar. Om du sänker dina krav för att inte verka besvärlig. Om du tar det som erbjuds istället för att förhandla om det du vill ha. Då är det här avsnittet för dig. För det handlar inte bara om pengar. Det handlar om ett mönster som genomsyrar hela ditt liv.

Ett mönster där du gör dig själv mindre för att andra ska må bättre. Där du accepterar undermåliga villkor för att du inte tror att du är värd mer. Och det mönstret kostar dig. Varje dag. I varje relation. I varje förhandling. Och i din egen självbild. Ingen föds med känslan att de inte är värda så mycket. Det är något du har lärt dig.

Kanske växte du upp i en familj där det alltid var ont om pengar. Där varje utgift var stress. Där du lärde dig att inte be om saker för att det ändå inte fanns råd. Eller kanske var det tvärtom. Att ni hade pengar. Men att man inte pratade om det.

Att det var fult att be om saker, att man skulle vara nöjd med det man fick. Eller så var det mer subtilt. Dina föräldrar sa aldrig rakt ut att du inte var värd mycket. Men varje gång du ville ha något, varje gång du frågade efter mer, varje gång du uttryckte ett behov. Då möttes du av ett, vi har ju redan gett dig så mycket. Eller andra barn har det så mycket värre.

Så du lärde dig att dina behov var för stora. Att dina önskemål var för krävande. Att du skulle vara tacksam och inte be om mer. Och nu bär du det med dig. I lönesamtalet där du inte vågar förhandla. I relationen där du ger mer än du får.

Du har blivit en människa som accepterar för lite. Inte för att du inte vet bättre. Utan för att du djupt därinne tror att mer än så har du inte rätt till. När du konstant accepterar för lite så påverkas inte bara din ekonomi. Du påverkar vem du blir. Varje gång du accepterar en för låg lön, vad säger du då till dig själv?

Ja, att ditt arbete inte är så värdefullt. Att din tid inte betyder så mycket. Att du ska vara glad. Att någon ens vill anställa dig. Varje gång du ger bort din tjänst gratis eller för billigt. Vad bygger du då? En identitet som någon som inte har något värt att betala för. Varje gång du tar det som erbjuds utan att förhandla. Vad tränar du då? Din förmåga att acceptera undermåliga villkor.

Det är därför du inte bara har en dålig lön. Du har också relationer där du ger mer än du får. Vänskaper där du alltid är den som kompromissar. En partner som vet att du aldrig kräver mer än det du får. För mönstret blir detsamma överallt. Du har lärt dig att vara tacksam för det du får. Rädd för att behöva mer. Och kräva det du behöver. Och varje gång du går för det så krymper du.

Så när du fortsätter att bara acceptera för lite så förstärker du berättelsen. Du bevisar för dig själv att du hade rätt. För om du verkligen var värd mer skulle du vilja kräva det. Men lyssna nu. Du är inte billig för att du är värd lite. Du är billig för att du har lärt dig att vara det.

Många tror att det här handlar om att bli girigare, att bli tuffare, hårdare, mer krävande. Men det är inte det det handlar om alls. Det här handlar om integritet. Och att stå upp för ditt värde utan att vackla. Tänk på det så här. När du går in i ett lönesamtal och accepterar det första budet utan att förhandla. Vad gör du då egentligen? När du säger att du inte litar på att ditt arbete är värt mer än de erbjuder. När du sänker ditt pris innan kunderna ens reagerat. Vad kommunicerar du då?

Att du inte själv tror på värdet av det du säljer. När du stannar kvar i en relation där du konstant ger mer än du får. Vad tränar du då? Din förmåga att svika dig själv. För det är vad det är. Varje gång du accepterar för lite eller det som inte känns bra. Så sviker du dig själv. Du säger till dig själv att dina behov inte är viktiga. Att din tid inte betyder något. Att du inte är värd att stå upp för.

Och det är inte snällt. Det är inte ödmjukt. Det är inte omtänksamt mot andra. Det är fegt. Här är en vanlig situation många fastnar vid. Du vet att du borde förhandla. Du vet att du förtjänar mer. Men varje gång möjligheten kommer så drar du dig undan.

Varför? Jo, för att förhandlingen kräver att du utsätter dig för risk. Risken att få nej. Risken att verka girig. Risken att förlora det du redan har erbjudits. Men titta på vad som händer när du aldrig förhandlar. Du tar aldrig reda på vad du faktiskt är värd på marknaden. Du får aldrig möjligheten att växa. Du fastnar i en berättelse om att det här är väl vad jag kan få.

Och värre än så, du tränar dig själv i att vara passiv. Att ta emot istället för att påverka. Att acceptera istället för att skapa. För förhandling handlar det inte om att pressa någon annan. Det handlar om att aktivt delta i att forma dina egna villkor. När du inte förhandlar om lön, vem bestämmer då vad du är värd? Din arbetsgivare.

När du inte förhandlar om ditt pris. Vem sätter då värdet på arbetet? Kunden. När du inte förhandlar i relationen. Vem bestämmer då villkoren? Din partner. Du ger bort din röst. Och sen undrar du varför ingen lyssnar på dig. Här är tre perspektiv som kommer förändra hur du ser på det här. För det första. Att förhandla är att respektera den andra. Du tror att du är snäll när du accepterar första budet.

Men tänk på vad du egentligen gör. Du tar inte den andra på allvar som förhandlingspart. Du förutsätter att de inte klarar av ett nej. Att de inte kan hantera att du vill ha mer. Att de är så bräckliga att du måste vara försiktig. Det är inte respekt, det är nedlåtande. När du förhandlar ordentligt, när du är tydlig med vad du vill ha, då behandlar du den andra personen som en vuxen människa som kan hantera en professionell konversation.

För det andra, du skapar en standard för din bransch. Varje gång du accepterar en för låg lön så sänker du standarden för alla i din position. Du gör det lättare för din arbetsgivare att underbetala. Du bidrar till att hålla nere lönerna. Medan varje gång du jobbar gratis för exponeringen så säger du till marknaden att det du gör inte är värt att betala för. Så när du kräver vad du är värd gör du det inte bara för dig själv. Du gör det för många andra som kommer efter dig.