Jonas Strandberg

Så att jag tänker att han är i olika skov av den här missbrukarpersonligheten bara. I The Shining så är han lite kanske i intensiva fasen och i boken i början så kanske han är i en annan period. Så att det är en missbrukare hos olika sidor bara tänker jag verkligen att han på något sätt... Ja, jag gillar alla versioner nästan utom Kings egna film typ.

Men det var jättekul att snacka med dig om Stephen King och skräck och allt möjligt Fredrik. Det är också fantastiskt att få äntligen se din lägenhet IRL. Man har hört så mycket om den i din podd. Den lever verkligen upp till förväntningarna. Otrolig bokhylla. Massa kul här. Här ser jag litet märke på omslaget av The Bachman Books. Alltså samlingsvolymen.

Och nu är den här rösten ganska ovanlig. Eftersom Rage är med här. Det är också kul att den historien får drabba en bok om en skolskjutning. Exakt! För han kände raseri i skolan. För att han missade skottet så han bet i min Batman-bookspocket. Här ser jag den här lilla, lilla... Vad kul!

Men det var fina closing words Fredrik. Tack. Tack så jättemycket. Vi hörs om en vecka i podden igen. Hejdå.

Hej och välkommen till Stephen King-podden med mig Jonas Strömberg. Jag i varje avsnitt bjuder in en gäst och så pratar vi om en av Stephen Kings väldigt många berättelser. Och i veckans avsnitt så har vi en återkomst från ett tidigare avsnitt där jag och den här mycket trevliga och väldigt hjälpsamma gästen som har räddat många live-poddar, Max Hamilton, välkommen tillbaka.

Den har ingen svensk översättning tror jag. Den romanen som den baseras på heter Maratonmarschen. Ja, den hette det i Sverige. Och en bok som vi faktiskt har spelat in, jag har druckit dubbelkolla här, men jag tror det är två avsnitt faktiskt. Som täcker lite olika aspekter. Men stämmer det att det var bland det första han skrev? Inte det första som publicerades. Ja, men den var tidigare.

Och till skillnad från mycket annat väldigt tidigt som Stephen King har skrivit tycker jag att den håller en superhög nivå. För vissa andra grejer kan jag tycka att man märker som en typ raseri. Vi kan låta den vara, men man märker att det är en väldigt ung man som har skrivit den.

Det kan man även känna med Carrie tycker jag. Även om jag tycker att den är väldigt bra så märker man att han har lite kvar. Ja, men absolut. Och typ Blaze, Steinbeck, Pastichan och lite andra sådana här. Men den här, det var också den första jag tror nästan helt säkert att det var den första Svenking-romanen som jag läste någonsin. Och det var typ i gymnasiet. Jag fick låna den av min kompis Mattias och var såhär

Wow, det här var från Åsa för övrigt, samma trakter som du kommer ifrån. Åsa represent. Den gjorde verkligen jättestarkt inträck för mig. Jag tyckte den tjänar väldigt mycket på att den är så otroligt kort, den är väldigt inbjudande. Man förstår direkt vad premissen är och landar marken direkt.

Jag tror det. Varje gång jag har förklarat så här för någon... När jag har berättat om den här filmen för folk som kanske inte är jättebekanta med Stephen King, då brukar de flesta säga att det låter lite som Hunger Games. Absolut, jag förstår vad du menar. Men mycket tidigare förstås. Jag såg några recensioner på Letterboxd också som sa...

Nej men premissen är ju att det är en superlång promenad som inte har ett slut. Det är en deltagare från varje delstat och bara pojkar. Man måste hålla ett visst tempo annars får man en varning. Man får inte stanna, då får man en varning och efter tre varningar blir man skjuten.

För i boken så är det mycket, som jag minns det, en del, vi förstår att det här är tv-sänd och det är mycket tryck på det. Men här i filmen så är det knappt någonting och det är knappt några åskådare. Nej, precis. Jag tänkte på det för det minns jag också från boken att det står folk...

Jag tycker det säger så mycket om hur USA ser ut. Jag har faktiskt bara varit i New York så jag har inte upplevt det first hand. Filmen säger väldigt mycket om hur USA ser ut med de här långa ödesträckorna som kopplar ihop små öar av städer och byar.

Men jag såg den på bio med ganska tidigt under den här visningstiden. När den var relativt ny och upplevde att det var en del fans i salongen. Men jag tyckte den var så jobbig att titta på. För att vi är verkligen med de här tävlingsdeltagarna hela tiden. Det är knappt en enda tillbakablick under hela filmen. Utan det är nästan bara...

Det var det enda han fick göra. Det var du som skedde ner i Long Walk. Jag tänkte lite på det när jag såg den. Vad konstigt det är att den här inte har blivit film tidigare. Den skulle lika gärna kunna ha producerats som Carrie ett par år efter att boken kom.

Jag funderar rätt mycket på det, både när jag läste boken och filmen. Finns det en poäng i att bilda vänskapsrelationer eller ska man bara hålla sig på sin kant? Jag tänker att de som ändå väljer att göra det har någon att prata med och hålla sig igång i hjärnan. Som sena körningar när man vill ha någon att snacka med för att hålla sig vaken.

Det är en sak som jag verkligen har jättesvårt för att se om, inte för att den var överdrivet våldsam utan bara för att den är så känslomässig. Den gnager sig fast i den på ett sätt som gör att jag får bli illa tillmods. Jag tänkte innan vi skulle snacka att jag kan bara se lite av den för att bara fräsa upp minnet.

Vissa filmer tycker jag är lättare och svårare att snaxa till. Jag såg till exempel Nurnberg-filmen. Det var en film man inte ville prassla till. Var den bra för dig? Jag tyckte mycket om den. Jag är ingen entusiast.

Verklig fanboy. Jag tyckte den var superbra. Jag tycker inte om krigsfilmer som gick i Pernod. Men de här processen innan och efter och mellan krig. Allt det där är spännande. Den ska jag absolut se. Den här tyckte jag ändå kändes så här för att de har med sig lite proviant. Och varje gång man käkar någonting så är det okej. Vad gott det ser ut.

Men svårast av Kort sidospår 28 år senare för Bone Temple Jag såg den på en Pressvisning Jättebra Jag tyckte den var Fy vad bra Det är en scen Som jag tror kommer bli en riktig