Jonas Strandberg

Nej, men det är ju också, Kalle han har ju ett otroligt komplicerat öde i Salem Slott. Man kan lyssna på något av avsnitten om antingen miniserien eller boken Salem Slott om man vill höra lite mer om det eller läsa boken framförallt.

Men han har ju ett otroligt snörpligt slut. Han blir ju väldigt förnedrad av den här vampyren som härjar i Jerusalems lott och lämnar staden med svansen mellan benen. Och sen så hör vi inte mer från honom. Han skrivs ut ur boken där och dyker nu upp. Hur tyckte du det funkade att han fyllde den rollen?

Ja, för det blir ju som en epilog nästan på hans, eller liksom ett nytt kapitel på Salem Slott flera år senare. Och det som hände honom, om man ska bara lite kort, efter det här mötet med vampyren Barlow så får ju Callahan tydligen då förmågan att identifiera vampyrer. Han kan se och förstå vilka som är vampyrer.

Och han ägnar ett tag efter att han har lämnat main åt att vara vampyrjägare. En spännande karriärbyte. Han är ganska framgångsrik inom sitt nya fält. Och det är lite för framgångsrik. Det blir uppmärksammat av de här low men. The Crimson King, den här stora ondskefulla skuggfiguren som hägrar över hela Dark Tower-världen.

Hans underhuggare gillar inte alls vad Callahan håller på med. Så de börjar förfölja honom. Han går under jord men blir till slut inlurad i en fälla och blir dödad. Faller i samma ögonblick in i Midworld, den här världen där Jake och Roland möts.

Ja det känns ju som att vampyrmyten är så otroligt splittrad och att i nästan varje film eller bok där vampyrer förekommer då måste det finnas en scen där någon förklarar såhär nej nej nej det där är bara en vanlig fördom om det där är bara i böckerna eller i filmerna som vampyrer

Är rädda för kors. Inte tål vitlök. Inte tål Daxius. Det är som att varje ny vampyrskildring måste uppfinna vampyrmyten på nytt lite grann. För att den är så rörig to begin with. Och jag tycker att King gör det bra. Man märker att han har en stor kärlek för genren och vampyren som monster. Jag tycker att det funkar väldigt bra.

Jag tror att det känns också som att han tycker det är roligt att vara lite tillbaka i Salem Slott världen också. Det tror jag också, absolut. För han, Callahan är ju också kanske i alla fall Kings första stora, alltså framträdande alkoholist. Och det kan ha varit någon i Carrie också eventuellt. Men liksom den som verkligen tog stor plats i förhandlingen och sådär. Och det känns ju på ett sätt som att han...

I den här comebacken för Callan så ger Stephen King sin karaktär en sorts upprättelse. Att han får göra bot för sin feghet i boken. Jag tycker det är ganska fint och det visar på en ömhet som berättar också. Att han kommer ihåg den här karaktären och tycker att han borde förtjäna ett bättre slut.

Om han gör rätt för sig Så när då Kalla har kommit till Kalla Så möter han direkt mannen i svart Som ger honom en typ av mystisk kula Med lite oklara förmågor Men en grej den kan göra är att den teleporterar användaren till en annan plats Och det är så också han hamnar i Kalla från början

Men han har också levt i den här världen ganska länge så han har lite börjat plocka upp det här språket som är lite, okej jag gillar den här boken mycket men språket är lite en petpiv. Jag tycker att det är lite, det påminner om vårt språk men det finns många grejer som har egna.

Det är som att det blommar ut fullt i Wolos of Kala. När det har varit lite strössel i de tidigare böckerna. Ord som ka och katet och sådana grejer. Det kan jag verkligen bear with. Men det är så otroligt mycket. En helt ny terminologi som blommar ut i den här boken. Som lite bromsar upp mitt läsande i en annars väldigt framåtdrivande bok.

På ett sätt, för jag funderade lite innan vi spikade att vi skulle köra Wolves of Kalla som nästa bok så det är inte helt självklart med tanke på att det finns den här Wind through a keyhole som utspelar sig mellan del 4 och 5.

Men det jag kände då var att dels så kom den ju ut efter resten av serien var avslutad och dels så är den där ju också utan att säga för mycket också en stor tillbakablick. Det kändes som att vi kanske vill ha någon typ av framåt nu.

Men jag tänker lite att det här är liksom det som händer i Wolves of Cala är ett sorts test för de som hjältar att de behöver göra det här. Det är liksom ett elddop på något sätt att de behöver göra det, de behöver hjälpa de här stackars människorna för att kanske vara värdiga att fortsätta resan framåt.

Ja det är en grej som jag tänker lite på med strukturen för det som du är inne på så växer den här bokserien med läsaren liksom att King upptäcker världen i takt med att vi gör det typ och det kan jag köpa men jag tycker en liten miss.

Som serien gör. Om man ska titta på den som helhet. Är att den fortsätter att växa. En bra bit efter att. Halvvägs. The halfway point har passerat. Det blir en större och större värld. Hela tiden. Och då. Det gör att den är lite svårnavigerad. Som epos. Eller vad man ska säga. Det är okej att ha en stor spretig värld. Men jag tycker att det är lite. Lite.

Jag ska säga narrativt. Trixigt att låta den växa även i bok fem som vi nu är på. Att vi upptäcker ännu fler saker om världen och nya regler etableras nu. När vi kanske snarare borde ha

Men för King är ju, jag tycker väl att en av hans största styrkor som författare är att han är väldigt bra på att bygga upp en tydlig dramaturgi. Att han skapar en story, en berättelse som hänger ihop och har mycket framåtrörelse och trovärdiga karaktärer och allt det där.

men att Dark Tower är lite som att det är hans kreativa lekstuga nästan att han kanske testar att lämna den zonen som han ju är väldigt skicklig inom och stretcha sig lite utanför och det kan jag ju verkligen uppskatta, se vad som händer när någon som annars har väldigt ofta ganska klara regler för sina berättelser när de reglerna blir lite luddigare Ja