Josefine Jinder

Och problem... Nej, alltså skitsamma. Problemskapande. Man kan vara... Alla är de här delarna, men så kan man ha något som heter exercise. Och min problemlösningssida är enorm. Jag måste lösa problemet. Om jag har en fråga i huvudet, jag kan inte släppa den innan jag har löst. Alltså det jag ska komma till, och det gäller ju även i liksom...

I relationer då. Varför gjorde han så? Jo, det är för att. För det betyder att jag analyserar. För då har du kontroll också. Jag har jättebra kontroll. Och då kan jag vila i det. För jag har ju löst den här frågan själv. Och då vet jag vad jag ska göra. Då vet jag hur jag ska agera. Då vet jag vart jag ska ta vägen med den här informationen som jag själv har hittat på. Och liksom så känner sig min hjärna och kropp trygg. Att bara...

Jag löser det här själv. Jag behöver ingen annan som ska hjälpa mig att lösa mitt problem med min osäkerhet. För den bekräftar jag själv. Och sen så agerar jag efter det. Och sen så blir det skit av allting i slutändan. Och att man också trivs i den där... För du är så bra på det.

att du känner såhär, du behöver inte lösa det du vet inte, du har inte all information du har inte bilden såhär, nu är du ledsen du kan vara ledsen, det är okej nej det kan jag inte, jag måste liksom förstå och lägga det bakom mig jag måste ut ur den här obehagliga känslan av ovisshet eller osäkerhet eller vad det nu kan vara liksom

Men att det är, det hjälper mig att tänka att jag vet ju inte. Och det är det jag behöver acceptera. Men det här tycker jag är det absolut svåraste en människa kan hålla på med faktiskt. Just det här med att stanna i känslan. Det känns ju som att vi inte är byggda för det. Alltså det går ju mot ens natur. Det är liksom, de som är riktigt bra på det där, de sticker verkligen ut. Alltså det är sådana buddhistmunkar. Men blir man bättre Björn?

Var det knäppt att han drog på barnen? Ja, exakt. Till protokoll måste jag säga att jag tyckte inte att det var knäppt att han drog. Men i ditt huvud så började du tänka olika knäppar själv. Kroppen reagerade på ett skämt och hjärnan hänger inte med. Ja, men nu skötte du det så jävla bra. Men säg att du hade...

Då kan man ju höra av sig. Det har jag gjort. Du borde fan ha sagt till att du inte skulle komma på fest. Så där gör jag med alla andra beslut i livet som inte handlar om känsloreglering att göra. För det är så himla svårt. Men att vara så här...

väntar lite. Jag väntar lite. Du behöver inte sluta. Du kan bara vänta. Underskattad grej. Sov på saken. Det är ju känsloriklighet. Det är ett slags känsloriklighet. Om jag träffar en person på ett möte och bara, vi gör det här, vi gör det nu, vill jag säga. Jag ska ju skicka fram kontrakt. Alltså så har jag verkligen varit. Köpt en lägenhet typ full. Alltså vet man bara, ja, feeling. Och sen så bara, nej jag började ut av ungefär en kvart sedan. Nej men att man så här,

Jag väntar lite och ser. Oj, vad stor skillnad det var på inställningen. Det är samma precis. Exakt samma grej. Och grejen är att det man reagerade på kan fortfarande vara osoft. Men ens reaktion kanske inte avgör hur osoft. Nej, men istället för att göra så kan man bara veta vad det är slut. Skriv en lapp nästan om vad det går. Säg att man har en konflikt och så är det en konflikt. Jag vet vad det är slut. Jag drar. Fuck you, typ. Så drar man. Två dagar senare bara... Jag skulle kanske kunnat sagt...

Du får inte göra så här igen. Ja, exakt. Och det kanske man vill säga. Det är väl därför par som gör slut och blir ihop igen håller på så här hela tiden. Men liksom att man bara, jag kanske inte bara ska dra det till sin yttersta spets direkt. Det kan jag göra om en vecka kanske. Liksom när man...

Det är också en sån klassisk KBT-grej Att man ska lära sig, eller hitta på Eller alltid göra typ samma sak När man, oj nu känner jag så här Då går jag och duschar

Men kan det inte också bli dåligt? Man bara, jag tar ett hjärn varje gång jag är stressad. Men gud, det blir fullhjämt. Men det funkar för mig. Man får hitta avledande beteende som inte gör en alkoholiserad eller ruinerad. Vad har jag för sådana? Jag har nog ganska många

Att det känns lite magiskt när man träffar någon och så märker man... Så kan jag känna att det är något jag blir kär i. Att när jag träffar en person som bekräftar... Den är då lite tvärtom kanske. Eller som är bra på de sätt som man behöver helt enkelt. När man känner att här är jag jättehögkänslig kring de här grejerna. Och så träffar man någon som bara...

Oj vad det här inte blev jobbigt. Det här är ju bara en helt vanlig flyttlåda i en flyttbuss. Inga konstigheter. Vet du vad? Jag kan berätta så jävla mycket värre grejer om mig själv och du håller i det. Att man känner att det blir lätt. Det är väl lite så man vet att man hittar rätt också. Och de sakerna tror jag inte jag tänkte så jättemycket på när jag kanske var 23. Att man bara, om det lirar med det som alltid har varit problemet annars då har man ju hittat någonting som är ganska intressant för en själv ju.

beteenden och så här, även om det finns så här kan man hantera det, så här kan man hantera det, vill jag nästan alltid ha ett till avsnitt som är så här, ja men okej vad är svårigheterna med att hantera det, eller hur man hur man applicerar typ så här ett tänk, eller ett som KBT liksom, att grejer med KBT tycker jag är att lista ut vad svårighetsgraden för en själv ligger med vissa grejer, så här

Det kommer vara obehagligt, men hur obehagligt ska det vara? Det är precis så man jobbar med en patient eller klient också. Att man kommer överens om det här som ska göras. Så kommer de tillbaka, hur gick det? Ja, men det där gick bra, det där gick inte så bra. Och då så här... Det blir som ett metaproblem, för man kommer dit för ett problem. Jag är typ jättedålig med min ekonomi. Okej, då ska vi lära oss, då ska du få göra scheman här kring... Men ja, det är hård, jag kan inte göra scheman. Okej, men då gör vi så här, och sen så bara...

Så upptäcker man att problemet i sig. Förflyttas lite från. Det är inte längre ekonomi. Jag kan ju inte. Det här är ju problemet. Jag gör inte läxan. Och varför gör jag inte det? Jag blir trots. Och typ att man hittar ju.

Det blir lite som att det utvecklas i en mycket mer komplex bild av problemet. Och så hittar man problem i problemet, med problem i problemet, i problemet med problemet. Det finns ju inget slut. Men ibland så lyckas man ju rätt bra med den här problemlösningen faktiskt. Men det är därför kompetens är så lärorik tycker jag, för man får så mycket syn på andra grejer. Just det. Trots, nu har jag pratat mycket om trots. Det är väldigt mycket som kokar ner till trots. Men sket jag i, för jag vet inte, ingen ska se åt mig vad jag säger. Det är inte en psykolog. Det var min egen röst där. Ja.

När blev det svårt? Ja, och typ, vad händer då? Det är det som man ska vara nyfiken på. Det är man absolut inte nyfiken på. Man vill ju absolut inte veta överhuvudtaget vad som händer. Det var jobbigt som fan, så jag skiter i det. Om du stannar i den här jättebagliga känslan, vad händer då? Ja, jag kommer ju dö. Vill du det du vill att jag ska göra? Ska jag dö? Okej, jag fucking dör. Det är väl det man måste lära sig. Okej, nu testar jag det här. Vad händer då? Och i 9 fall av 10 så händer det inte ett jävla skit. Alltså, det är typ ganska lugnt.

And that's a good thing, Björn, eller hur? För då lär vi oss att det var inte så farligt som vi trodde. Men jag har en konkret fråga angående det. Inlärning, för alla pratar, eller alla, man har ju hört att det är spår i hjärnan. Om man lärt sig att saker är på ett visst sätt och så tror kroppen det. Finns det någon forskning på exakt hur lång tid det tar att lära om ett beteende? Det finns jättemycket.