Klara

För att inte göra det. Vi gick ju en lång promenad från lillebrors. Vi pratade kanske 40 minuter. Där jag bara fick plocka isär dina ursäkter. För att egentligen. Din idé är briljant. Det är så rätt. Att du ska göra det. Och jag vet att. Du har ingen erfarenhet. Och jag vet att jag inte hade någon erfarenhet.

Jag har tvingats lära mig och jag har fortfarande inte alla svar men jag vet att lika mycket kan du bara ställa en fråga efter en fråga och sen plötsligt har man typ koll på läget. Exakt och så tror jag att jag blir så ivrig att jag vill fram så snabbt. Måste röra sig framåt. Ja exakt precis som i podden här. Nej men till exempel jag vill inte bara sitta i mitt vardagsrum liksom. Men jag fattar.

Så det handlar också om att bli duktig på att vara en ledare. Att skapa ett team. Att ha en insikt i att väldigt få kan göra mer än en sak samtidigt. Utan att ha fler människor som hjälper dem. Det är exakt det jag var inne på. Det sa jag till dig. Nej, du klarar det här själv. Fast det handlar inte om det. Det handlar om, utan att prata om din idé. Det handlar om att du kände att du behövde någon annans... Som styrde. Så här, Klara börjar leta efter vänner som hon kan göra det med.

Jag har suttit med Bianca över middag Och hon har bara drrrr Även om jag inte har kommit alls långt Jag vet ju lite av att starta upp Av att anställa, av att hitta team Av att outsourca Jag har ändå lite Som jag kan också Jag har inte velat hitta någon som Vill starta det här med mig Förstår ni vad jag menar? Varför vill du det?

Men jag vill också för kontext, Johannes. Jag är Klara ADHD. Tusen bollar i luften. Jag och jag, kontrasten är att jag är högkänslig. Så jag kan göra en sak i taget och jag kan inte ha för mycket intryck. Så jag blir överväldigad. Klara är spretig. Jättespretig. Men också extrem. Båda älskar att jobba. Men vi är så olika varandra i hur vi jobbar.

Det var human design. Det var meditation. Det var alla möjliga poddar. Du har dykt i vattnet. Jag har dykt. Det är så djupt alltså. En sån grej har varit min scenskräck. Och en annan grej har varit... Jag har ju de här stora drömmarna och visioner. Men har så svårt att se mig själv ta den platsen. Och ännu mindre svårt att se mig själv som chef. För jag har alltid varit så obekväm i den rollen.

Och jag har liksom brottats med att hur ska jag bygga en framgångsrik business utan att vara bekväm som chef. Jag bara, den ekvationen går inte ihop. Och så gjorde jag då den här human design. Som plockade isär det här och gav mig så mycket svar. För att det som hon kunde, om man nu tror på det här, vilket jag tydligen gör.

Så kan man se tydligt hur mitt sätt att leda kommer aldrig vara... Just för att det är så jag är byggd. Jag kommer aldrig vara bekväm med att göra det här, jag behöver det här, det här, det här. Jag har känt att vem fan är jag att vara chef om inte jag ens kan be min anställda göra det jag behöver.

Men istället så ska jag leda genom att visa. Alltså min arbetsmoral, min drivkraft kommer vara det som inspirerar dem jag jobbar med. Och de kommer att se mig och förstå vad jag behöver, förstå sin roll. Och vi kommer jobba som team. Men jag kommer aldrig vara bekväm som chef som beställer saker. Utan jag kommer vara så här, vi kommer jobba som team. Vi är lika i hierarki. Ja, exakt.