Lina Thomsgård

Du lyssnar på en podd från Acast. Varmt välkomna till fredagsfrågan med dumma människor. De människor är, som ni vet vid det här laget, psykolog och författare Björn Hedensjö och jag heter Lina Tomskor. Och i vår inkorg väntar, som alltid, era briljanta frågor på temat mänskligt beteende och mående och relationer och...

Sådana saker, psykologi. Vi har fått en fråga, Björn, som du sa så här när vi kom. Är det du som har skrivit den, eller? Nu ska ni få höra, det är inte det nämligen. Men jag tyckte att vi skulle ta den. Den lyder så här. Fredagsfråga, kolon. Jag har nu testat SSRI, och det har verkligen hjälpt. Nu har jag velat sluta och ta ett uppehåll med det. För för mig känns det som ett misslyckande att behöva äta piller.

Mm.

Vi har ju ett samarbete med Kry och jag har tänkt på en sak apropå det här med att ta hand om sig. För att både du och jag och säkert väldigt många av våra lyssnare är ju väldigt bra på att ta hand om andra. Alltså man liksom kollar på barnens små skrapsår eller om ens mamma börjar liksom halta lite eller man säger åt en deppig vän att gå till läkaren och kolla upp det där. Men varför är vi så himla dåliga på att ta hand om oss själva?

Och det är precis det där som Kry vill ta tag i. Kry vill ta hand om dig och de vill göra det på ett sätt som både är tillgängligt och erbjuder kontinuitet. Och det handlar om att både finnas tillgängliga digitalt dygnet runt men även på vårdcentralerna för de har mer än 30 stycken eller ännu fler från Luleå i norr till Malmö i söder.

Jag kan faktiskt passa på att tipsa här om en poddserie som heter Experimentet i sista pillret. Som gjordes för mer än ett år sedan men som är flera avsnitt om just detta. Vad är SSRI? Varför knaprar vi så otroligt mycket av det i Sverige? Alltså verkligen otroligt. Det skrivs ut så in i mängen. Är det farligt? Är det dåligt? Eller är det jättebra? Och sådär. Mm.

Ska vi börja med att du berättar om dina erfarenheter av det? Jo, det ska jag med glädje göra. Jag började med det för några år sedan när jag kände att jag gick från att vara... Jag är ju en glad lax generellt. Och sen så plötsligt började jag bli orolig över grejer. Ledsen. Saka på nyheterna eller tråkigt ton som innan inte berörde mig så mycket för att jag såg på det från den ljusa sidan.

kom åt mig. Och just orolig för saker där jag tidigare brukade tänka att det var lugnt. Och till slut märkte jag att det började påverka mitt beteende. Att den där grejen som brukar vara rolig att göra, vill jag inte göra för att jag börjar känna mig orolig. Det kunde vara föreläsning eller träffa vissa människor. Det var inte för att jag någonsin isolerade mig, men jag märkte hur mitt beteende ändrades på grund av de känslorna som jag...

Och det här kan man väl då i efterhand säga att det hade väl att göra med många olika faktorer i livet. Jag pratade med läkare och de sa att det här är föreklimakteriet eller nej det här är bara att det är småbarnsår. Min relation tog ju slut sen också.

I alla fall så tyckte jag att det funkade ganska bra på mig i liten dos. Jag blev mindre orolig, framförallt mindre prestationsångest. För allt man tidigare hade varit lite orolig för och hade lite ångest inför fick man jättemycket oro och jättemycket ångest för. Det var samma områden fast de bara växte och sen pompade upp några nya områden.

Men sen då nu under, när det har varit det här året av separation. Alltså för mig var väldigt, under stunden av mörkt och dramatiskt så gick jag upp i dos på klokvänsinrådan och vännen sitter bredvid mig. Hon var även läkare. Och det blev en ganska hög dos till slut. Den är väl normal men högre än vad jag hade ätit innan. Mm.

Och det har varit så himla bra för mig. Eftersom det har varit just turbulent period. Jag har kunnat vara stor och stark med barnen. Kunnat rådda alla saker som man behöver i en separation. Som handlar om flytt och ekonomi. Och nu ska vi plötsligt bo här. Barn är ledsna och behöver att man är trygg och lugn och stark. Och så har jag klarat av det.

Men det som har förenlätt många samtal mellan dig och mig bland annat Björn är att jag känner det som att så här har jag nu satt på mig en typ stålmannen dräkt så att så här alla pilar studsar och när jag tar av mig den så är jag som du vet när man så här drar ut en självpadda ut självpadd i skal i tecknade filmer och de är bara så här sladdre liten dagmask. Mm.

Att jag sen här inne är helt oförmögen att hantera minsta lilla motgång. Så antingen stål man en dräkt där allting studsar. Eller typ att jag är bedövad. Så att jag har tagit alvedon mot allt det ledsna. Men egentligen så har jag jättemycket smärta. Jag bara inte känner den. Så jag märker att jag har haft olika tankefoster. Idéer om varför det här...

Att det finns ett annat egentligen. Och att det egentligen är det sanna. Och att nu när jag mår bra och lever enligt mina värderingar, mina barn mår bra, jag klarar av det jag vill klara av, så är det på något vis inte hållbart och falskt. Så vi har haft mycket samtal om det, du och jag, och även andra vänner jag har som också äter medicin. Där många av dem är mycket mer krassade och mer så här...

Jag skiter väl i hur det skulle kunna vara annars. Ändå bryr mig om att det här hjälper mig att vara den jag vill vara. Det här hjälper mig att funka. Huruvida det är dåligt, farligt eller någon ful fisk tjänar pengar på det. I don't care. Utan det här funkar det inte. Och precis som brevskrivaren så har jag vänner som har trappat ner.

När de ätit SSRI och upptäckt hur de plötsligt har blivit- jätteargsinta eller irriterade hemma- eller jätteoroliga. Prestationsångest är jättevanligt- att sånt kommer tillbaka. Och det är- för mig, the jury is still out-

För att vi ska, vi ska, jag vet att ibland så blir våra lyssnare irriterade när vi har fått en fredagsfråga så börjar vi bara prata om oss själva. Men vi ska snart komma tillbaka till brevskriven för att jag vill bara nämna att det naturligtvis, antingen kan Lina må bra.

Och leva som hon vill. Eller så mår hon dåligt och gör inte det. Undrar vad Lina ska välja. Då är det klart att det finns en poäng med det där. Det bättre måendet. Det pillret. Men du vet, du och jag spelade in ett avsnitt som handlade om friktionsmaxing. Att det finns en poäng med att saker är lite smärtsamma och lite jobbiga och lite bökiga för att då...

Alla möjliga saker. Vi förstår kontraster, vi lär oss att uppskatta när det väl är bra och så vidare. Och det där tycker jag äger sin plats i det här samtalet också.