Lydia Sandgren

Ungefär när jag gick ut i gymnasiet och tog studenten. Innan dess var det lek. Och en väldigt lustfylld lek. Det var det framför allt i barndomen. Jag skrev och hittade på och var väldigt fantasirik. Och hade inte heller den här...

hemmande censurinstansen, utan om jag ville göra någonting så gjorde jag det. Jag skrev, vet jag, till exempel en skolpjäs när jag var typ 10 eller 11. Och så drog vi ihop ett litet gegn och så uppförde vi den här framför skolan. Det fanns hos mig ingen tanke att det skulle vara pinsamt eller att jag kanske gjorde någonting dåligt och att folk skulle tycka det var pajigt på något sätt.

Jag hade liksom ingen självkritik på det sättet. På barns vis, det var ju underbart att vara i det. Sen var det som att jag förlorade kontakten med det där- ungefär med att när jag blev tonåring- då blir man ju otroligt självmedveten- och får en slags yttre blick på sig själv- som kan vara väldigt hämmande och destruktiv- för någon som försöker göra något konstnärligt.

Och jag kämpade och kämpade med att skriva. Jag höll ju på med det. Men jag minns detta idag som en ganska plågsam tid. Och det kulminerade med att jag for till Frankrike efter gymnasiet med ambitionen att skriva och lära mig franska som den frankofil jag var.

Och jag bodde där i kanske sju månader tillsammans med min dåvarande pojkvän som för övrigt är från Varberg. Där har vi Varberg, så vi sitter ju i Varberg nu när vi spelar in detta. Och vi... Jag hade liksom...

fixa till det sådär att för en gång skulle jag kunna göra något som jag verkligen hade drömt om. Alltså bo i Frankrike, lämna i Frankrike, dricka rödvin, träffa folk, vara ute, promenera och ha obegränsat med tid för att skriva. Och jag har än idag väldigt dystra minnen av de där sju, åtta månaderna som vi bodde där. Och

Jag fick absolut ingenting gjort. Och jag har aldrig läst så lite. Jag kan bara minnas att jag läste en enda bok. Det måste ha funnits fler. Men den enda bok jag kan minnas att jag läste- var Blond av Joyce Carol Oates. Och den hände jag dessutom läst tidigare. Så det var nästan som en trösteläsning. Och så köpte jag olika anteckningsblock. Och jag gick runt till biblioteken- och jag satt där några timmar varje dag. Och var helt handfallen. Lyckades inte skriva någonting-

När jag kom hem. Och när den där idealbilden var förlorad och jag inte heller hade någon fantasi att förhålla mig till. Då hade jag också börjat plugga. I och för sig var det en annan typ av kraschat ideal. Det var när jag började läsa filosofi. Det var ungefär då jag började skriva samlade verk.

Jag hade kommit tillbaka från Frankrike, började plugga teoretisk filosofi i Göteborg och då var jag väl liksom 20-21 någonting. Då började jag skriva samlade verk för jag minns att jag satt någon gång på bussen, 16 bussen över Göta Älvbron och tänkte nu är det dags att skriva den där romanen.

Och så gick jag hem och så började jag väl med det. Och jag hade ju ingen aning alls om hur man gjorde men det fanns ändå i denna ansats och i den stämning som rådde inom mig då var mycket mer på lekens nivå än det här krampaktiga som jag upplevde i Lyon. Och...

Jag började med att helt enkelt öppna ett Word-dokument och så kallade jag det fragment. Och så skrev jag upp allt som föll mig in. Från ord jag tyckte om till titlar som jag hittade på.

Små scener, dialogsnuttar, skisser av olika gestalter, namn på personer, titel, kolon, samlade verk står på sina två i det där fragmentdokumentet som med tiden blev många, många hundra sidor långt.

Och ur det växte sedan embryot till samlade verk fram. Jag minns att jag vid något tillfälle skrev ut alla papprena och så klippte jag sönder alla stycken i remsor och bredde ut dem över golvet. Och så samlade jag dem i högar efter...

Vad som hängde ihop med vad. Allting som handlar om Frankrike till exempel i den här högen. Allting som handlar om att vara... När huvudpersonen Martin då är ung ligger här. Allting om att gå på universitetet ligger här. Så jag hade jättesvårt att ordna min berättelse tematiskt. Jag hade ingen aning om hur man skulle göra för att...

För att få fram det där som är så självklart när man läser. En början, ett mitt och ett slut. Jag hade ingen aning. Men det var en ganska lustfylld upptäcksperiod för mig. Jag kan inte minnas att jag kände mig då...

pressande på det här sättet som jag hade gjort i Frankrike. Och jag hade återfått någon slags självförtroende på något vis. Hur svårt kan det vara, tänkte jag. Precis som Cecilia gör och säger i samlade verk. Hur svårt kan det vara? Alltså det är väl ändå bara att göra. Jag har någon sån grund...

Det hade inte... Det finns en fara med det och det är ju när man är så förlorad i sin egen lek och i sig själv att det aldrig blir färdigt. Det ligger ju i romaners och i texters natur att de måste bli färdiga för att kunna läsas av andra. Och en text blir levande först när den möter en läsare. Och

Men med tiden... Det där var ju lustfyllt och härligt i några år. Kanske sex, sju år. Att skriva samlade verk. På det där sättet. Det var väldigt långt ifrån att någon skulle kunna läsa det här. Det var alldeles för mycket av skiss. Alldeles för lite av sammanhängande berättelse. Och jag begrep att man behöver ha en sammanhängande berättelse för att kunna visa för någon. Ett manuskript som hänger samman åtminstone delvis. Och det där att vara...

ensam med någonting som har potentialen att bli- men ännu inte är. Det är väldigt härligt att vara i det. En viss tidsperiod. Går det för långt så blir det syrefattigt- och någon svavelaktig atmosfär över det där. Och risken att man faktiskt inte lyckas slutföra- vilket ju kräver ett betydande mod att slutföra någonting-

mod och uthållighet det finns något giftigt i det där och jag tror att folk som vill skriva och gör det och är duktiga på det och är språk- och litteraturmänniskor men inte lyckas slutföra någonting jag tror att risken att man blir förgiftad och förbittrad av det här oavslutade är stor tror jag