Lydia Sandgren

Man måste läsa honom för det behöver man ha gjort. Det är som någon filur som jag har upptäckt. Jag visste inte vem det var när jag först började läsa Olof Lagergrant. Det var via hans böcker. Hans person var helt...

Jag hade väl läst på någon baksida att han var chefredaktör på Dagens Nyheter. Det hade jag kanske med mig. Men jag var ointresserad av hans person. Utan det var hans böcker som kom till mig först och som jag höll på med. Och som blev mina kompanjoner på olika vis. Vad skulle du rekommendera att man läser? Det beror lite på vad man är intresserad av.

Författarmonografierna är ju väldigt fina. Gunnar Ekelhavs boken är jättefin. Jag läste precis hans bok om Agnes von Krusenstierna, också jättebra. Och den kan man absolut läsa utan att ha läst författarna i fråga. För det är en biografikonst som ligger nära romanen, kan man väl säga.

Han har ju en stil och en framställningskonst som är... Dante-boken är också jättebra. Han har ett tilltal till läsaren som är aldrig från åben utan inbjudande, entusiastiskt och tar den vid skuldran och leder den in i sin värld. Och det är så otroligt behagligt att få vara med om det.

Superpedagog. Och samtidigt med, som alla superpedagoger, han älskar ju det han pratar om. Han skriver, uppfattar jag, utifrån kärlek i sina böcker. Det är inte en sentimentaliserande kärlek. Han är inte hagiografisk. Men han tycker väldigt mycket om det han gör. Och det är ju någon...

Det är ju en slags problem, kanske man kan kalla det, i bildningsfrågan. Om man ska lära sig att behärska någonting, ett författarskap eller en tankevärld, då behöver man ju ägna sig åt det så osannolikt mycket. Man behöver läsa, läsa, läsa, läsa, dag ut och dag in. Och det är outhärdligt att läsa någonting som man inte tycker om.

Det är också det som är lagriktans stora kraft till skillnad från om man ska skriva om William Wallace till exempel. Nu ska jag visa varför jag älskar det här så mycket. Precis. Och sen har jag en annan bok som man kan läsa om man är lite intresserad av samtidshistoria och kanske dagspressen och dess roll i samhället i ett år på 60-talet. Som är en textsamling om hans

Ja, precis. Och mycket av det jag har läst- av Olof Lagerhans- jag tog med mig min första krets hit- och den är skriven- då var han 70 år. Och då skriver han så här- nu när mitt liv börjar närma sig sitt slut-

Så under ganska lång tid befann sig Olof Lagerkrantz i någon slags tillbakablickande. Den var medveten om ändligheten just. Och i detta att lämna över, att sammanställa, han skriver då om sitt liv och...

Han är på olika vis upptagen med någon slags sammanfattning. Skriva om 60-talet till exempel. Men han blev ju jättegammal. Så den här tiden pågick ganska länge. Han levde ju minst... Dog han 2002 eller? Ja. Så han levde 20 år till efter att han satt där- och var så där nu när livet går mot sitt slut. Så han befinner sig också i åldrandets bakåtblickande-

Han vill skildra en tid på ett sätt som det har inte med honom att göra. Nej, och han använder ju sig också av personen för att skildra tiden. Och det gör han jättebra. Det är ju en tid som framträder genom människorna. Och om jag på något vis skulle säga mig... Känna igenom likhet mellan mig själv och laget. Det där är väl också min ambition. Att skildra tiden inte genom...

bara rekvisita och fakta om hur samhället såg ut- utan genom människor som lever och verkar då- och hur de förhåller sig och agerar. Man skildrar genom gestalterna, inte genom jaget. Och det är väl det som är autofiktionens stora missuppfattning idag-

Ja, och det är intressant med jagets plats i litteraturen. För det finns ju ett väldigt tydligt... Eller vad ska man säga? Ordet jag förekommer ju i många av Lagerkrantz-böcker. Och hans person framträder på något vis tydligt. Men det handlar inte om honom. Men det handlar inte om honom, nej. Och samtidigt som hans blick, hans perspektiv, hans röst är närvarande så är det också alltid möjlighet...

Läsaren får förbli sin egen och det är liksom hans egna privata, det tar liksom aldrig över handen.

Lydia, jag har tre små barn hemma. Vilka böcker ska de läsa- och när i livet ska de läsa dem- enligt Lydia Sandgren? När man upplever- en obesvarad förälskelse- i någon människa- som verkar fantastisk- och ouppnålig- men som inte är särskilt intresserad- av en själv- och samtidigt gissningsvis är ganska ung- så kan man med fördel läsa- Truman Capotes Breakfast at Tiffany's-

Det är också en ganska bra bok att läsa- om man är intresserad av hur man gör en berättelse. Det är ju en jättefin liten bok. Den är ju på ett sätt lättviktig- men som alla populära klassiker- så rymmer den ju också svärta och djup. Det är väldigt lätt att förälska sig i Holly Golightly-

Man förstår ju äldre man blir att något av detta hade ingenting kunnat bli. En annan bok som jag tänkte att man kan läsa är En förlorad värld, Brideshead Revisited av Evelyn Waugh.

Och kanske i synnerhet när ett vänskapsförhållande har gått om intet. Det är något med detta med den förlorade vännen. Det är inte bara en förlorad värld utan också en förlorad vän. En person som berättaren Charles Ryder har stått nära och som har varit speciell för honom, Sebastian Flight. Och...

Det finns någon slags myt om vänskap idag, om att vänskapen håller medan kärleken är förgänglig och så vidare. Men vänskapsförhållanden är ofta bräckliga och de flesta av oss kommer förr eller senare vara med om att människor som vi trodde var beständiga försvinner. Och där i ett sånt skede kan Brideshead vara en vän.

Och sen här är en bok som jag har tipsat om förr, så att dina barn kan mycket väl stöta på det här tipset från mig i något annat sammanhang. Men vid en stor hjärtesorg lite längre upp i åren, alltså kanske inte när man är 17, även om man känner att det då är en väldigt stor hjärtesorg, men kanske snarare när man är 27-