Lydia Sandgren

Får man sådana pengar som mischa i artens överlevnad genom att spela nätpoker? Eller blir man försörjd av någon annan som kallades mamma? Eller är man offentliganställd? Eller drar man in sina egna stålar? Du behöver alltid veta allt sånt. Är det psykologen Lydia som kommer in?

Ja, det tror jag. Jag är ganska lik som psykolog. Jag är väldigt intresserad av fakta, livsfakta. Och naturligtvis av deras känslor och tankar och förhållningssätt till dessa fakta. Men man kan ju inte...

För att kunna säga någonting om den inre världen så behöver man ju också veta hur den yttre ser ut. Känslan, mina föräldrar övergav mig och var inte intresserade av mig och var bara intresserade av sig själva. Den blir ju begriplig också för patienten först när man sätter den i relation till yttre fakta.

I vilken mån har man upplevt detta? Vad är det som har gjort att man har upplevt det så? Och det där spänningsfältet mellan inre upplevelse och yttre verklighet, det tror jag är mitt absoluta grundtema. Hur förhåller sig fantasin till verkligheten?

Och hur gör människor för att ta sig in i verkligheten, för att förhålla sig till den, för att leva i den? Det finns alltid personer som inte klarar av att leva i verkligheten i mina böcker. Också några andra som genom att offra någonting eller på olika smärtsamma sätt ändå trots allt tar sig samman, lyckas leva i det som är deras verklighet.

ändlighet i den här romanen? Ja, ett jättetema. Vid sidan av förhållandet mellan fantasi och verklighet så är ändlighet stark tvåa. Jag... Jag vet inte varför. Jag är generellt intresserad av ålderdomen. Jag skriver ofta om personer som är äldre än vad jag själv är.

Och jag var ju 25, mitt i ett helt normalt ungvuxenliv- när jag skrev om mittlivskriser i samlade verk. Och här i Arten så är det ju Alice som är 70- och på något vis förbereder sig för sitt livs sista kapitel. Det är bokslutsdagar på något vis-

bokslutstid och dags att se över testamentet i både bildlig och verklig bemärkelse och jag

Jag vet inte varför det är. Jag har liksom alltid varit upptagen av det där att det tar slut. Och jag bestämde mig någon gång att jag har varit medveten om att man dör på något jävla... Kanske det finns en liksom...

banal, biografisk förklaring till det som jag inte vet riktigt om den är fullt tillfredsställande. Jag krockade ganska illa med en bil när jag var 19-20. Jag höll på från talklockan med en lastbil. Och sen så lyckades jag veja i sista sekund och klarade mig mirakulöst, som det heter, oskad. Men jag hann i två sekunder tänka, nu är det slut. Och att ha varit i den...

i den dödens närhet- om så bara för två sekunder. Jag tror att det satte någon spik- i själen på något vis. Ju äldre man blir- desto fler blir ens möten- med döden på olika sätt. Andras död, ens egen- kroppsliga skörhet och så vidare. Men det där mötte jag- ovanligt tidigt för egen del. Jag var precis på väg- in i livet. Och sen- jag var inte på något vis-

skräckslagen av detta utan hämtade mig ganska väl. Men jag har ändå sedan dess varit medveten om att det tar slut. Och när det är slut så är det slut. Och då är det liksom ingen... Man kan ju bli galen på folk som inte förstår att de är dödliga. Men tror du att du ska leva forever? Det stämmer ju inte. Att det är någon typ av...

Alltså oförmåga att ta in verkligheten som jag kan bli väldigt provocerad av ibland. Och som jag ofta håller på med i mina berättelser. Till exempel i Artens... Alice tjänar ju som mitt språkrör kan man väl säga. När hon säger om Kalles kompis Mischa att vissa tror att de är unga och lovar denna tills de åker in på ålderdomshemmet.

Och att inte kunna begripa att det finns en slutpunkt. Det blir väldigt destruktivt för personen, tror jag. Just också eftersom man skjuter upp och man låter bli att göra saker. Och sen när man har låtit bli dem så till slut har tillfället gått en förbi. Då blir man som Dr. Glass som säger, mig gick livet förbi. Vet du hur gammal Dr. Glass är? 35.

Nej, det har du inte gått dig förbi. Det är bara du som är helt passiv. Och det är ju Hjalmar Söderbergs storhet att han skildrar den passiviteten och melankolin. Det är ju inte så att livet har gått Dr. Glas förbi. Det vet ju Hjalmar Söderberg mycket väl och läsaren förstår det också. Utan det är Dr. Glas som förhåller sig som en åskådare passivt till sitt eget liv. Istället för att ta sig an det och...

Naturligtvis älskar han Helga för där behöver han ju inte göra något verkligt med henne utan han håller sig hellre i fantasin och dess allt mer svavelhaltiga atmosfär.

Martin har ju samma problem i Samlade. Räddningen blir väl faktiskt förlaget. Förlaget är ju i verkligheten. Så tillvida att det är verkliga människor han ger ut. Det är verkliga böcker som köps av verkliga personer. Det är verkliga pengar. Det är hans kompanjon där, Per Andrén. Han är ju en verklig existerande person. Och när de anställer folk så är det människor som Martin då får ett slags arbetsgivaransvar inför.

Han är en följeslagare för mig på min egna lilla bildningsfärd. Jag minns knappt när jag läste Lagerkrans första gången. Det bör ha varit om konsten att läsa och skriva. Som ju oftast är en bok. Den får man lätt i handen när man går på gymnasiet eller åren därefter. Sen tror jag att jag kan ha varit hans Strindberg-biografi som blev nästa bok. Och sen dess har jag systematiskt...

Nej, det ska jag inte säga. Nu har jag börjat läsa lagerkrans lite systematiskt. Ibland när jag känner att jag behöver en följeslagare- då läser jag lagerkrans. Men innan har jag strövat runt lite mer i skogen- och plockat åt mig en bok här och en bok där- när den har nått mig av någon anledning. Typ att jag har hittat den på ett antikvariat-

Att jag ville läsa något om Stig Dagerman eller vad det nu kan vara. Hans författarmonografi är ju jättebra. Och jag har aldrig känt att jag behöver läsa allt av Lagercrantz. Det har aldrig funnits någon yttre investering i Olof Lagercrantz.