Maria Maunsbach

Vad är det i just det här sökandet och kollisionen mellan att komma ur sitt eget huvud som lockar dig? Jag tror att jag... Jag är uppvuxen i en ganska brokig familj.

Jag har egentligen aldrig gjort någonting så som det har förväntats att man ska göra det. Utifrån var jag kommer ifrån eller på något annat sätt. Jag ser inte heller ut enligt någon slags norm. Så det tror jag är någonting djupt rotat i mig. Alltså att jag är så intresserad av...

i början tror jag faktiskt om man tänker bara hur roligt, där var det nog en fas där jag var så himla intresserad av hur känns normalitet kan jag, vad är det och jag tror att mycket av det här är också att söka vad är normalitet finns det, kan man skapa sig sitt eget liv eller så jag tror att det är lockande för mig

av den anledningen att jag har alltid känt i mitt liv då att det är liksom ingenting som bara blir eller det följer inte någon specifik så utstakad väg utan jag har alltid på något sätt tagit oppositionella beslut om min egen livsföring och sådär och då blir det ju en väldigt essentiell fråga, det vill säga hur placerar man sig i världen?

i läsarens blick alltså för Margit är ju det är egentligen en tror jag innan jag blev författare och innan jag jobbade på Sveriges Radio som jag gjorde ett tag också då läste jag en halv socionomutbildning

Du skrattar. Och det gjorde jag efter min författarskola. För att jag tänkte att jag måste ha en riktig utbildning. Och min mamma som är sjuksköterska hade sagt till mig. Du får absolut inte bli sjuksköterska. Bli vad du vill förutom det. Och då valde jag socionom. Och det hade ju blivit katastrofalt om jag skulle ha blivit socionom. Men i alla fall så hit men inte längre. Var en fantasi.

om vem jag hade kunnat bli om jag blev socionom. Men alla trodde ju på något sätt att den var sann, och det kom fram... Margit är ju otrogen och beter sig ganska illa, och råkar också ut för mycket skit. Och folk kom ju fram och bara, hur kunde du göra så mot din kille? Och jag bara, det här har ju aldrig hänt. Men den är också speciell för att den skrevs...

Under en väldigt specifik period av mitt liv där jag verkligen mådde skit. Och det var helt andra saker i mitt privatliv. Ingenting av det i boken. Så den är väldigt färgad för mig av det. Den är skapad ur sånt totalt mörker. Den är liksom marinerad i det. Och det gick väldigt fort. Jag ville skriva...

min andra bok fort för jag hade ju hört så jag är duktig som jag är väldigt så duktig att är det jättesvårt att skriva sin andra bok så då ska man bara dra av men sen ville det förlaget som jag hade då jag tror att jag lämnade in i april och så var de så kanon vi ger ut den i september och det är ju alldeles för fort så skulle jag aldrig göra igen så att jag knappt minns inte den boken riktigt

Vad tror du behovet av att sätta likamentstecken- mellan berättaren och författaren kommer ifrån? Varför är det så dominerande i vår kultur? Jag tror att man alltid har velat göra det. Det är min känsla att det var lika starkt- med Strindberg eller så. Men samtidigt är det ju också- det underbara med författare som figurer- minns jag själv. Alltså när jag var liten- eller sådana som jag har beundrat mycket-

Det är ju att det man har läst har kommit ur dem. Så att det finns en fascination för dem som personer och att man vill att de ska vara det som finns i boken. Tycker inte jag är så konstigt. Det som snarare var det speciella för mig var när jag insåg att

Och nu är jag plötsligt en sån person för de som läser mig. Och det tycker jag ingår i författarrollen och det får man liksom ta. Så när jag hade förstått det och sa, ja men ja, det kommer ändå alltid vara jag för...

Mina läsare mer eller mindre. Så var det också en jävla lättnad. För då innebar det att då kunde jag arbeta med den förutsättningen. När jag hade förstått den principen. Så jag tror att det är helt mänskligt att vilja koppla ihop författaren med innehållet. Maria Mausbach, den offentliga personen. Har du vuxit in i den rollen också? Kan du förhålla dig till den?

Jag blev ju genuint offentlig redan när jag var 25 och började på Sveriges Radio som programledare. Och då var jag ju offentlig på ett sätt som var ändå i rollen som Maria Mansbach. Och inte som något annat utan det var min personlighet på något sätt som var den offentligheten. Så jag har ju mer eller mindre varit offentlig hela mitt vuxna liv.

Så jag gick från att vara en student på Socionomhögskolan i Malmö till att vara programledare på Sveriges Radio. Och sen har det fortsatt. Och det som är skillnaden nu är ju att att vara författare är en så otroligt emotionell roll för folk runt omkring. Det är på ett annat sätt. Och liksom...

Och det tycker jag är underbart, den intimitet man som läsare får med författaren. Och det innebär ju då att jag har behövt växa in i det och förhålla mig till det. Och jag har ju idag...

Jag längtar mycket efter privatliv på något sätt. Eller håller det väldigt högt när jag känner mig så. Nu är jag riktigt privat. Det är, vad ska man säga, dyrbart i min tillvaro. Och samtidigt så är jag också ganska tacksam för att jag har fått bli offentlig på det sättet. För det är ju inte alla författare förunnat att vara. Hur viktigt är det att leva för att kunna gestalta?

Jag tycker att det är jätteviktigt att leva för att kunna gestalta. Det har varit... Om jag för något år sedan var inne väldigt mycket i det här- att jag skulle bli bättre rent tekniskt, språkligt- att ha större svängrum på det sättet- så har jag mer och mer börjat tänka på- i termer av plikt, att jag som författare måste-

Eller att jag som författare har ett ansvar i hur jag lever hela mitt liv egentligen. Alltså vilka människor jag känner och umgås med. Vad jag tar till mig av verkligheten. Vilken verklighet jag befinner mig i. För att hur man än gör så kommer ju det man har runt sig att påverka den konstnärliga instinkten. Så för mig har jag blivit...

Det är någonting som jag har aktivt nu börjat tänka på. Var ska jag som författare vara? Var ska jag befinna mig? Vilket område är mitt att bevaka? Och ta lite ansvar för det. För att motverka kanske...