Maria Maunsbach

Eller snarare inte motverka någonting utan mer odla det som jag vet att jag är intresserad av. Så det tycker jag är... Så på det sättet väldigt viktigt att leva för att kunna skriva. Men kanske inte bemärkelsen så som man har talat om det mycket för så. Att det ska vara gränslöst, levande och sypande och knullande. Alltså det är jag också för. Men det är inte det som är primärt min tanke utan det handlar mycket mer om...

Om det sociala egentligen. Alltså vilka människors liv som jag har runt mig. Och vad jag lär mig av dem och vad jag ser och vad jag intresserar mig för. Hur gör man för att gestalta sina egna erfarenheter? Som när jag skrev Lucky Lada som väl är den som mest alluderar på att vara mitt liv. Jag tror att om man ska skriva om sitt eget liv så kan man ju antingen välja att

Vad ska man säga? Omfamna sanningen. Och säga så. Detta är sant. Och det är det en väg att ta. Och då innebär det, tänker jag, att man måste vara väldigt lojal just med sanningen. Och med den man är som person. Som jag skulle ha namngett någon till Maria Maunspach. Och så skulle jag berätta om någonting som liknade mitt liv. Då hade det plötsligt kommit en plikt i...

Att det skulle hålla sig nära den sanning som ändå inte finns, men på något sätt. Så istället så gick jag in i Lackilada och tänkte så här. Det jag ville initialt var att jag vill skriva någonting om hör. Som är platsen som jag kommer ifrån. Och då var det så här, hur ska man göra det?

Och i mitt författarskap så var jag också på den här platsen av att jag bara kände att jag behövde någonting som gjorde att jag tog ett språkligt kliv framåt. Och då låg det ändå för mig...

Någonstans vet man att någon gång ska man också skriva mot någon annans verk. Så när jag ville skriva om hör och jag ville att det skulle vara en utmaning. Jag ville att någonting skulle hända med mitt språk. Och så var det ju Skåne då. Vilka skånska författare finns. Och då dök piraten upp. Och då blev det ju att jag såg så. Vad har piraten gjort när han har

liksom skrivit och han har ju använt jättemycket av sin barndom och sitt liv så min metod för att då skriva som piraten var ju att härma honom så då blev det ju att jag tog från mitt samtidigt som han ju också har hittat på jättemycket så där fanns redan ett slags facit som gjorde att det blev liksom någonting annat än vad ska man säga den uttalade berättelsen om

Jag tror att idag, med tanke på just det här suget efter sanning och verklighet, så är skrönan en form som är underbar för att hela poängen med en skröna är ju...

Så kan det ha varit. Så kan det ha varit, eller hur? Och det är ju underbart att vara i det. Och en sak som har varit väldigt rolig med Lackalada är ju att...

Det blir precis så som man tror, eller kan förvänta sig, det vill säga att det som är sant är ofta det som folk tror är påhittat, och så vidare. För det är ju det som är skillnaden på verkligheten och litteratur, att inom en roman, beroende på hur man har satt upp sin värld och sin struktur, så kan inte allt hända.

Men i verkligheten så kan allt hända och händer ju. Och det säger ju alla författare alltid att det är en av de vanligaste grejerna i en redigering med en förläggare. Att de är så här, det här är överdrivet, du får ta bort det och då är det sanningen. Hur märker man att en intention och ett utfall klingar falskt?

En jävla bra fråga. Jag tror med skrönan. Varför den passar vissa och inte andra är... Det beror ju på uppväxtkultur och berättarkultur, tror jag. Eller varför det...

följer sig förhållandevis naturligt för mig med den tonen är för att jag är helt marinerad i den typen av berättande. Och känner en stark lojalitet till det. Och då får man ju säga så att skrönan är ju också tycker jag, alltså någon slags bondekultur i grunden. Eller landsbygdskultur. Och då tror jag att det som avgör hur vidare det känns

som om det klingar falskt- eller om det funkar- är om man har en- intuitiv eller inlärd- från barndomen förståelse- för vad som egentligen behandlas- i en skröna. För att skröna kan ju lätt bli lite så här- laddidadida, alltså så. Men egentligen-

så är ju det en djupt existentiell berättarform som tar sig an livets riktigt mörka och obehagliga erfarenheter. Och som upphöjer det till en gestaltning.

Precis, och som skojar om det och driver med det och kanske ändrar det lite för att det tar i så mycket så att det slutar göra ont på något sätt. Men om man inte vet det med skrönan, då är den ingenting.

Och det var så det började för mig. Det är också och blev- en kärleksförklaring till flickor. Alltså bonniga flickor. Skånska bonniga flickor. Och det jag förstod- i Lackilada-

var att jag använde ömhet som metod på de här personerna. Och det var ett jättestort brott mot mina två första böcker- som verkligen inte jobbar med ömhet i blicken. Utan som är simplare, tycker jag, på det sättet. Just för att de har mycket mer cynism och attityd. Och sen var jag ju 25 när jag skrev dem, eller 20-årsåldern. Så det kanske ingår på något sätt i åldern, men...

När jag då hade provat på ömhet. Och insett hur svårt det är att göra det litterärt. Och samtidigt sett hur spännande det resultatet blev. Så tänkte jag att jag vill skriva något om en kille. För då fattade jag att jag har skrivit jättedåliga mansporträtt. De är väldigt enformiga och de har inte varit så...

ömt tittade på eller särskilt fyllig. Alltså det ville jag göra. Och det här sammanföll ju också med att jag blev dunderförälskad. Instinkten kom nog först men sen var jag dunderförälskad. Och