Steve Sam-Sandberg

Och deras pappa då, pappasvan i Egypten, han har blivit väldigt sjuk. Och då måste de bege sig hela vägen upp till Danmark, de här tre svanarna. För att i ett kärr någonstans i Danmark hitta en träskblomma som är den enda som växer i det här träsket. Och ta med den tillbaka till Egypten, den här blomman. För det är den enda som kan bota den sjuka egyptien.

Och då kommer de dit och där till träsket och flyger runt där. Men då är det ju frågan, vem av de här tre svanarna, vilken av de här tre svanprisessor heter de i boken? De är alltså kvinnligt. Har mod nog att dyka i det här kärret och ta upp den här träskplantan som du då har underförstått sina rötter djupt ner i det här svarta träsket? Det har en. Den svanen dyker.

Men då blir de andra så iskna och avundsjuka att de tar av henne hennes svanahamn och låter henne drunkna i kärret. Och där blir hon då offer för dykungen som gör henne med barn. Och sen så flyger hon tillbaka till Egypten med de andra svanarna i oförrättat ärende.

Okej, så här har vi den här klassiska historien om det goda och det onda, det mörka och det svarta och hur det på något sätt sammanblandas i det här dyrbarnet som sen har både det goda och det onda i sig. Hon är god på dagen men i den mörkare fallet förvandlas barnet till en padda, en ful, äcklig, vårtig padda.

Och det är så otroligt snyggt i den här boken- därför att den här kvinnan som du berättade om i början-

Jag har en historia att berätta, en kvinna kommer vandra. Hon kommer någonstans långt utifrån kusten i östra Skåne och på väg till Kristianstad, en stad för att bli fri men samtidigt också skaffa en inkomst och ta ansvar för människor. Hon lämnar sina fattiga föräldrar åt deras öde, så hon sviker ju också på något sätt.

Och så kommer han till Kristianstad och då kommer en luffare där gående. En sån där människa som har bär en, jag tror trots att jag uttrycker det, en endlös rastlöshet i kroppen. Han kan inte stanna på en plats, han måste stå på olika platser. Och de har naturligtvis ett förhållande. Han hamnar i fängelse, hon blir med barn.

Och det här är 1920- och 30-talets Malmö. Det är dit de till slut, först i Kristianstad och sen i Malmö, dit de till slut hamnar. Och då får de det här barnet. Nu är det tydligt vilka paralleller det handlar om. Och barnet är ett vackert, leende, vänligt barn. Men om natten har de samma rastlöshet som pappan. Och drivs ut i det här.

Det hade varit ett rågmiljö, men nu är det kriminalitet och hon blir prostituerad. Och den här mamman som kom hit vandrande från första sidan, hon måste ju försörja barnet. Och jobbar då som i ett ullspinneri. Det beskrivs otroligt detaljerat i Trotsys roman. Exakt vad hon håller på med. En helt realistisk arbetarskildring ovanpå detta.

Men då är man hela tiden den här oron som ligger under allt. Och hennes kärlek till det här barnet också fast att det är halvt. Och så fortsätter berättelsen på det här sättet. Man är ju helt indragen i det här. Man sugs ju bokstavligt av allting. Och man vet att bakom den här realistiska romanen, under andelsstandardet under ytan, så finns den här sagan med sin enorma allegoriska kraft. Och vad händer sen?

Knackar på dörren. Vem är utanför? Han vill hem igen. Han vill träffa sin dotter. Vad händer då? Hon har den här enastående förmågan. Och språket skulle jag vilja säga. Jag ska nu prata om något som är oförställt och oförklätt. Språket hos Birgitta Trotsig lyser. Det finns inget annat bättre ord att beskriva det på.

Jag har tre små barn hemma. Vilka böcker ska de läsa och när i livet ska de läsa dem, enligt Stivson Sandberg? Jag tycker att man ska börja med att läsa Samma Lagerlöf, därför att hon är en fantastisk författare. Lite ojämn, kanske. Jag tycker inte man ska läsa Nils Holgerssons Resa genom Sverige. Jag tillhör nog den sista generationen som fick de höglästa för mig med en Sverige-plansch längst fram i skolan.

Och då satt folk och sköt slang mellan varandra och lyssnade inte på vad fröken läste. Så den tror jag inte på. Men däremot så har han skrivit en fantastisk kortroman som heter Tjejsarna i Portugalien. Och som handlar om relationer mellan föräldrar och barn. Kärlek mellan en pappa och en dotter. Som tar de båda till höjder som är så osannolika att man inte kan tro det. Men som känns rakt in i alla väka liv som finns.

Det är en helt otrolig roman tycker jag. Hon skriver också sen till livet några dagböcker. Där hon beskriver sin uppväxt och sin förhållande till andeväsen och annat i naturen. På ett också väldigt realistiskt sätt. Man besöker hon en rättsmedicinsk institution i Karolinska i Solnapp.

Och det är det utomordentliga författare tycker jag är bra att läsa. Jag tyckte också, när jag var mycket ung läste jag Nästlundar och Blomma av Harry Martinsson och den tycker jag fortfarande är en helt fantastisk uppväxtskildring. När sen dina barn kommer lite längre upp i livet...

så skulle det inte sitta, tror jag, helt fel att läsa av svensk litteratur. Till exempel Birgitta Trotsig, som ju också förvaltar den här sagotraditionen på ett väldigt fint sätt och på ett väldigt...

På ett sätt som gör att sagan inte bara känns som någonting man tröstar sig med och som ger trygghet, utan också som får en att se tydligare och se bättre på något sätt. Men också känna sympati och medkänsla, vilket är viktigt. Jag tror att läsning kan bara uppstå genom någon form av empati. Och jag tror också att läsning utvecklar empati, så varför inte? Det är väl de författare. Dykungens dotter skulle ju vara min favoritroman av Birgitta Trotsky.