Den 30 september 1938 skrev Europas ledare under Münchenöverenskommelsen som gav Hitler Sudetlandet, Tjeckoslovakiens gränsfästen och industribälte, i utbyte mot löftet att detta skulle vara hans ”sista territoriella krav”. Den berörda demokratiska staten som styckades fick inte ens sitta med vid förhandlingsbordet.I efterhand har München blivit en symbol för eftergiftspolitikens risker: att en välmenande vilja att undvika krig kan ge en aggressiv stat både tid, prestige och materiella vinster – och därmed göra det kommande kriget större och svårare att stoppa.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Münchenöverenskommelsen 1938. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/München kan bara förstås mot bakgrund av 1930-talets utdragna sammanbrott för den ordning som skulle säkra freden efter första världskriget. När Hitler tog makten i Tyskland 1933 drevs utrikespolitiken av två mål: att riva upp Versaillesfredens begränsningar och att expandera österut. Västmakterna svarade ofta med diplomati, protestnoter och kompromisser – delvis av krigströtthet, delvis av rädsla för ett nytt storkrig.I den logik som präglar denna genomgång blir München därför mindre en “enskild katastrof” och mer en slutpunkt i en kedja: varje eftergift lärde Berlin att risker lönade sig – och att gränser kunde flyttas utan att mötas av militärt motstånd.Sudetkrisen handlade inte bara om “tyskar utanför rikets gränser”. Sudetlandet var också Tjeckoslovakiens naturliga skyddsvall: berg, vägar, järnvägsknutar – och en utbyggd gränsförsvarszon. När Sudetlandet överlämnades tappade Prag inte bara territorium, utan själva möjligheten att försvara landet på rimliga villkor.Överenskommelsen slöts dessutom utan Tjeckoslovakien i rummet. Konferensen i München (29–30 september) samlade Hitler, Chamberlain, Daladier och Mussolini – men inte den stat vars gränser skulle ritas om.Münchenöverenskommelsen gav Tyskland rätt att annektera Sudetlandet, och tjeckoslovakerna ställdes i praktiken inför valet att acceptera eller stå ensamma. Signalen till omvärlden var minst lika viktig som kartlinjerna:Stormakter kunde förhandla bort småstaters suveränitet.Hot om våld fungerade.Ett löfte från Hitler kunde räcka som “garanti”.När Chamberlain kom hem och talade om “fred i vår tid” blev det för många en bild av lättnad. Men i Berlin blev München också ett kvitto: det gick att vinna utan krig – och därmed förbereda nästa steg. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ask this episode

“What did the council decide on item 42?” — answered with the speaker and the moment.

Transcript

Related