Österrike-Ungern inledde första världskriget genom att anfalla Serbien samtidigt som de ställdes mot den ryska armén i Polen och Galizien. Detta skulle visa sig ödesdigert. Rysslands numerära överlägsenhet hotade att fullständigt krossa den habsburgska armén.Räddningen blev tysk hjälp och rysk militär inkompetens. Slutfacit för Österrike-Ungerns del under världskrigets första halvår var förluster på 1,3 miljoner soldater, en förlust som dubbelmonarkin aldrig lyckades återhämta sig ifrån under krigets fortsättning.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med några av första världskrigets mindre kända strider.Samtidigt som österrikarna genomförde tre misslyckade försök att besegra Serbien inleddes striderna på östfronten i Ostpreussen, Polen och Galizien på allvar i augusti 1914. Inledningsvis besegrade tyskarna två ryska arméer i slagen vid Tannenberg och de Masuriska sjöarna. I Galizien började striderna med österrikiska framgångar, som snabbt förbyttes till en allmän österrikisk reträtt. Rysslands numerära överlägsenhet blev omedelbart påtaglig.Den österrikiske överbefälhavaren Conrad hade genom att splittra sin armé bäddat för nederlag på två fronter. I september organiserade tyskarna en ny armé, den 9:e tyska armén, och inledde en offensiv mot Warszawa. Trots att offensiven stoppades endast 20 kilometer från den polska huvudstaden, avlastades österrikarna. Tyskarna visade stor operativ flexibilitet genom att snabbt omgruppera sina styrkor med hjälp av järnvägen och inleda en ny offensiv, denna gång norrifrån mot Warszawa. Österrikarna följde med i offensiven. Än en gång lyckades ryssarna stå emot, och i december ebbade striderna ut.Inför fortsättningen stod två saker klara. För det första var ryssarnas militära förmåga begränsad, trots deras till synes outsinliga tillgång på manskap. För det andra visade sig Österrike-Ungern vara i stort sett militärt inkompetenta. Särskilt ledarskapet under Conrad präglades av stora brister. Armén var inte stridstekniskt övad för krig, utan snarare för att fungera som en inrikespolitisk styrka – en sorts polistrupp som dessutom var van vid att visa upp sig på parader. Under de kommande åren tvingades tyskarna att hålla sin allierade under armarna och till slut helt ta över befälet på östfronten.Bild: Förstörelse av en rysk kavalleriavdelning nära Wieliczka, sydost om Krakow (målning av Arthur Heyer) Arthur Heyer - Der Krieg 1914/19 i Wort und Bild, 17. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ask this episode

“What did the council decide on item 42?” — answered with the speaker and the moment.

Transcript

Related