Show notes
Dagens gäst är Irene Wennemo, som har befunnit sig i maktens centrum i flera decennier, inom ramen för den organiserade socialdemokratin. Hon var en av de S-tjänstemän som under 90-talskrisen fick arbeta med att hitta sätt att skära ned på alla möjliga vis. Eftersom ministrar och statssekreterare hade fullt upp med viktigare saker, var det mer juniora personer som Wennemo som fick ta emot arga telefonsamtal från allmänheten. Formativa år, berättar hon i dagens podd. Mellan 2014 och 2019 var hon statssekreterare åt Ylva Johansson på arbetsmarknadsdepartementet. Sedan september 2019 är hon generaldirektör på Medlingsinstitutet, som har till uppgift att bistå fackföreningarna och arbetsgivarna i avtalsrörelsen. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Hennes nya bok har titeln När det omöjliga blir möjligt – hur kriser förändrar politiken (Atlas förlag) och handlar om hur till synes omöjliga låsningar plötsligt försvinner. När hon håller på att färdigställa boken ansökte Sverige om att gå med i Nato, vilket hade varit en död fråga i decennier eftersom Socialdemokraterna, och även Sverigedemokraterna, hade varit emot ett medlemsskap. Externa chocker, som Rysslands invasion av Ukraina, är ett sätt som får saker att ändra sig snabbt. Vi pratar också om det nya politiska landskapet om och om Socialdemokraternas vägval. Dagens samtal spelas in på plats i Medlingsinstitutets lokaler i Gamla stan. Det är premiär för ny ljudutrustning som jag inte helt behärskar ännu. Jag hoppas att ni har överseende med eventuella brister i ljudkvaliteten. Det kommer att bli bättre nästa gång, när jag lärt mig tekniken.Dela gärna artikeln om du tycker att fler borde läsa den!Dödshjälp i KvartalJag har skrivit en essä om dödshjälp i Kvartal. Det var en svår text att skriva, eftersom den delvis handlar om en väns mamma. Läs den här. Ett utdrag: Vi pratar för lite om vad en bra död är. Ett värdigt avslut. Vi pratar däremot mycket om vad ett gott liv är. Vad man ska äta. Hur många steg man ska gå. Hur man ska bli lycklig, framgångsrik, tillfredsställd, produktiv, hälsosam, ångestlindrad med lagom fast avföring. Hur man kan lura döden. 70 är det nya 50, som det har hetat på senare tid. Om vi är tillräckligt duktiga så måste vi väl belönas med ett riktigt långt liv, eller hur? Om vi äter våra grönsaker, vårdar våra vänskaper, dricker med måtta och allt annat. Om vi följer schemat, då dröjer det väl? Bara lite till.Mina nära och kära kallar mig morbid, men jag tror att man lever bättre om man ofta tänker på döden. Kom ihåg att du är dödlig – memento mori. Eller så är det bara en rationalisering. Jag tror bilden av döden som en främling, som dyker upp oinbjuden, är ganska träffande. Det finns ingen rättvisa, ingen planerbarhet, ingen urskiljbar logik, när främlingen drar fram. Ingen skonas, varken gammal eller ung, hög eller låg. När digerdöden drog fram över Europa började man föreställa sig ett slags dödsdans, som lyfte fram just det slumpartade i döden. I modern svensk tid skildras den kanske bäst som de dansande silhuetterna i slutet av filmen Det sjunde inseglet. Att vara för fäst vid det jordiska livet är fåfängt, som att bygga ett sandslott vid strandkanten, som ett jagande efter vind. En lösning är att rikta blicken bortom världen. ”Det faktum att vårt hjärta längtar efter något som jorden inte kan leverera är ett bevis på att himlen måste vara vårt hem,” skrev C.S. Lewis. Jag tror inte på något liv efter detta, men jag tror inte heller att man kan fånga vinden.Om känslor och ältande i SvD KulturDen som känner mig vet att jag nog kastar lite sten i glashus med den här texten. Jag har själv en tendens att vända mig inåt, när jag snarare borde rikta mig utåt. Att försöka få tankarna på rätt köl genom grubbel, i stället för att ta tag i saker och få rätsida på livet därigenom. Så den här krönikan riktar sig även mot mig själv – även det är jag som är avsändaren. SvD-krönikan handlar den kvinnliga motsvarigheten till mansplaining: kvinnor som förklarar känslor för män. Som förklarar hur de ska känna, hur de ska hantera känslorna och gör det med den självklara auktoriteten hos någon som vet att samhället gett dem den rollen. Läs här. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe