Inte ens två år har gått sedan Hamas korsade gränsen och massakrerade över 360 unga, och skadade många fler, på musikfestivalen Nova den 7 oktober 2023. De unga festivaldeltagarna utgjorde inget hot mot Gaza, Mycket har hänt sedan dess, men det är viktigt att påminna oss om vem som var angriparen och vilken sida som startade kriget. Om man inte minns det kan man inte förstå varför läget är som det är nu.Ändå tycks världen i dag ha tappat minnet av vem den verkliga angriparen är. På gatorna i Stockholm, London och Paris kräver demonstranter sanktioner mot Israel, och regeringar i Storbritannien, Frankrike och flera andra europeiska länder driver, mer eller mindre öppet, frågan om nya restriktioner och ensidiga krav på vapenvila – krav som Hamas glatt applåderar, eftersom de inte innehåller ett enda villkor för terrororganisationen själv. Varför villkorar man åtminstone inte vapenvilan med frisläppandet av all gisslan? Varför vill man inte sätta någon press på Hamas, utan bara på Israel?Ja, det är förståeligt att världen reagerar på lidandet i Gaza. Ingen civiliserad människa ser på barns död utan att känna sorg och vrede. Men i upprördheten riskerar vi att glömma att Hamas är en rörelse som öppet deklarerar att dess mål är Israels utplåning och som firar martyrdöd medan dess ledare bor i lyx i Doha. För det finns en skillnad på att å ena sidan döda en fiende i krig och å andra sidan att fokusera på “mjuka mål” för att maximera antalet döda, och att synbarligen njuta av lemlästandet, skylta med våldtäkterna av kvinnor, och bli euforisk av att utföra det mest barbariska.En som inte har glömt vad som faktiskt hände den 7 oktober är dagens gäst, Eitan Carlquist – svensk-israel som befann sig på Nova-festivalen morgonen den 7 oktober. Han beskriver i intervjun hur han fick springa för livet genom kulregnet när Hamas-terrorister sköt, raketer landade och de stängde av alla flyktvägar. Det är en gripande berättelse, och jag tror att den är extra viktig just nu när så många gör allt de kan för att glömma varför kriget ens pågår. Men oavsett hur man ställer sig till Israels agerande just nu påminner Eitan om varför många israeler ser annorlunda på kriget än vad många i väst gör. Och varför vi inte får glömma vad de kämpar mot.Prenumerera på eller stötta Rak högerI takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Ask this episode

“What did the council decide on item 42?” — answered with the speaker and the moment.

Transcript

Related