I detta program utforskar vi kopplingen mellan filosofi och liv, vad filosofiska erfarenheter är, om relationen mellan det meningsfulla och det mätbara, tillsammans med filosofen Jonna Bornemark, vars sommarprogram kan höras här. Jonna Bornemark är lektor och docent i filosofi vid Södertörns högskola och har på senare tid intresserat sig för vad hon kallar för "mätbarhetssamhället" – att vi i vår tid har ett stort fokus på att dokumentera och reglera allt fler offentliga och privata verksamheter. Detta har flera effekter, varav en är det kan bli så att själva aktiviteten blir sekundär och dokumentationen blir primär. Istället för att vara ett hjälpmedel för verksamheten blir verksamheten centrerad kring det som dokumenten stadgar; det sker en "förpappring" av dynamiska verksamheter. Bornemark närmar sig denna problematik med hjälp av 1400-talstänkaren Nicolaus Cusanus och dennes förståelse av begreppen "ratio" och "intellectus" – som vi talade om i förra podden. Bornemark har tillämpat dessa begrepp i en analys av New Public Management och den typ av dokumentation och regel-styrning som kännetecknar många vårdande yrken i offentlig sektor, men också förekommer en hel del inom högskola och universitet. Kärnan i NPM är ett fokus på det mätbara som man kan dokumentera att man gör. Men problemet med detta fokus på dokumentation och mätbarhet är att det kan frånta uppmärksamhet från den faktiska verksamheten och de konkreta behoven i den specifika, enskilda, unika situationen. Ett exempel som Jonna Bornemark tar upp är ett äldreboende där en av de anställda uppfattar att en av de boende har ganska svår ångest. Men istället för att försöka prata med denne och ta reda på vad som skulle kunna göra det bättre, drar personalen igång en omgång fia med knuff, eftersom det innebär att man kan klicka för en ruta som kommer bidra till målet att "höja aktivitetsnivån" på boendet. Det konkreta, individuella, kallar Cusanus för "minima" och det största, oändliga, kallar Cusanus för "maxima". Dessa når vi inte genom "ratio" – genom det kalkylerande, räknande förnuftet – utan genom "intellectus" som har en sensibilitet och känslighet för det som inte låter sig mätas, vägas och objektifieras. Konflikten mellan denna lyhördhet för de konkreta behoven i en specifik situation och att följa en mall har stora likheter med skillnaden mellan dygdetik och regeletik. Den dygdige människan har en inre hållning som gör henne disponerad att respondera empatiskt, men det förutsätter en empatisk känslighet som gör henne förmögen att läsa av andra människor och deras behov. Det går ju såklart inte att reglera varje enskilt möte: istället är det, menar Jonna Bornemark, genom att ge utrymme för det personliga och det individuella i varje möte som vi kan bli bra på det vårdande mötet. Det handlar alltså snarare om att bli ett ansvarsfullt och lyhört subjekt i mötet med andra, än att styras av standardiserade manualer. Men intellectus är inte bara en känslighet för det "partikulära" det är också en känslighet för det största (maxima). Denna sensibilitet för maxima öppnar oss för tillvarons grundvillkor och grundfrågor. Men precis som vår känslighet för "minima" har minskat i moderniteten genom ett förlitande på generella, "objektiva" regler, har vår känslighet för "maxima" – tillvarons yttersta karaktär – minskat, genom att vi har en common sense-artad förståelse av att den "objektiva verkligheten" är utan egentligt värde eller mening – den utgörs ju endast av materiens minsta byggstenar. Det kan göra att vi tänker att det vi erfar i djupa personliga, existentiella erfarenheter endast är "subjektiva" attityder som inte har något med verkligheten att göra. Verkligheten kan inte avslöja sig för intellectus, utan enbart för ratio, tänker vi oss. Paradoxalt nog kan man alltså konstatera att moderniteten, som på många sätt sägs vara den period då individen träder fram, har inneburit ett tillbakaträdande av individen eller personen, både i den byråkratiska organisationen (som gäller nästan alla organisationer där vi är verksamma) och i det att vår filosofiska sensibilitet har tonats ner. Men att filosofera är i grunden att konfronteras och engageras personligen i mötet med andra människor och tillvaron i stort. Att våga bli ett subjekt inför den andre – och inför tillvaron.

Ask this episode

“What did the council decide on item 42?” — answered with the speaker and the moment.

Transcript

Related