Christopher Wollter

Absolut, vi kom ju till den punkten som vi skriver om i boken också, där ju, alltså det är väl ett, kan det vara ett halvår år, kanske år in. Hon var ju tvungen, hon hade ju så sjukt mycket ilska och sorg i sig som hon var tvungen att få ur sig, såklart. Och mitt jobb var ju att stå kvar i den smärtan, möta den smärtan och bara säga jag fattar.

Jag fattar att jag har fuckat upp och att jag har skadat dig och stod kvar i det. Och när hon sen efter ett halvår, ett år någonstans började förstå att jag måste släppa taget om Kristoffer för jag kan inte hålla på och kontrollera honom.

Och jag försökte bara stå kvar och möta Julias sorg och smärta.

Men hon kom hem en dag och sa att jag vill inte ha den här makten över dig längre. Jag släpper taget om dig. Och då fick jag ju också stå upp för det som är jag. Och då handlade det inte längre för mig om att släcka bränder. Utan då kunde jag börja för första gången bara titta på riktigt hur det var i mig. Och då är då allt, då är då jag bröt igenom. Och det ser jag i

de som kommer in på kliniken. Det tar ett halvår ungefär och sen ligger man på golvet. Och det handlar inte om självämkan utan det handlar om att allt det som man har tryckt ner kommer upp. Om skammen var helt central i beroendet och drev beroendet så är skammen också helt central i

I tillfrisknandet. För skammen gör att du inte tycker om dig själv. Det är en massa obearbetade känslor i skam, i ilska, i sorg, i förnekelse, självförnekelse. Så handlar det om att ta sig igenom alla de lagren och börja se. Skammen stänger ju också ner dina känslor.

Alltså efter att säga att jag har varit otrogen så var det den processen var ju att jag stängde ner mig själv känslomässigt. Jag blev ju som en bubbla och var uppe i huvudet. Och det här märkte ju Julia av. Att någonting stämmer inte där. Och det är den som jag tvingas gå igenom i terapin. Enkelt sagt kan man säga att Julia förstod att hon inte kan kontrollera mig. Mm.

Och jag förstod att jag inte heller kan kontrollera mig. Det är det här som är paradoxen i tillfristandet. Att jag tar rygg på någon annan och säger, hur har du gjort? Jag har gjort så här. Okej, då gör jag det också. Det som hände när jag tog hjälpen på kliniken var att jag fick frågan av terapeuten. Jag tror att det är dags för dig att vara ärlig med allt i ditt liv.

Okej. Och nu är vi tillbaka till ärligheten. Ja, du kommer inte kunna fortsätta här om inte du är ärlig med Julia till att börja med. Och då tänkte jag, det kommer inte ske. För varför ska jag överföra någonting som inte betyder någonting för mig på henne? Varför ska jag överföra den ångesten på henne? Och då säger han, vill du leva i ärlighet? Vad snackar du om att leva i ärlighet? Ja, vill du bli fri?

Och där har du hela kärnpunkten. Jag kommer inte bli fri förrän jag är ärlig. Det var det första jag förstod. Det andra jag förstod är att jag är tvungen att göra den här resan oavsett om jula är med mig på den eller inte. Och det var ju otroligt mycket smärta i den tanken.

Nej, precis. Och det intressanta med kliniken är att det värsta är inte vad... För det finns även kvinnor som är ihop med män, där kvinnorna var sexberoende och män är mannhöriga. Och oavsett kön så handlade det... Det värsta för folk var inte vad de hade gjort, utan det var i hemligheterna.

Och det intressanta är att när båda var redo att göra jobbet med sig själva så fortsatte åtta av tio par att fortsätta relationen. Efter fem år så var åtta av tio par fortfarande tillsammans.

Och här kommer vi in på då, vad beror det på? Det finns ju som Kullbergs bok, jag har ju alltid varit intresserad av psykologi, krisutveckling. Det handlar ju om att kris utvecklar en relation, kris fördjupar en relation.

När man tar sig igenom kriserna och tar sig igenom varje steg av krisen. För jag kom ju från en familj där hemligheter fanns också. När jag var 20 år fick jag veta att min pappa hade varit motoriskt otrogen.

Och de där familjestrukturerna av lögner, familjehemligheter, de lögnerna syns ju inte. Men de märks och de känns igen. Jag tror att det finns en siffra på att över 90% som hamnar i sexberoende kommer från en familjestruktur med antingen... Alltså från system där det finns någon form av dysfunktion i grunden.

Och det här är också det som blir den absoluta game changern i vår familjerelation också. Därför att lögner, som jag sa innan, jag växte själv upp i en sorts system där man pratar om elefanten i rummet, men vad är det som inte stämmer hemma?

Och det var ju pappa och hans ångestdrivna beteende. Och det har ju mina barn när de var små också känt säkert i hundra procent. Men det som hände då när vi började gå i terapi och vi berättade att vi går i terapi nu för att vi ska må bättre och så.

Men vad handlar den om? Och då sa de på kliniken då, jag vet inte vad de säger idag, men då sa de vänta tills de är 15, där de börjar förstå själva lite kring sexualitet. Så på ett väldigt förenklat sätt berättade vi för våra barn.

Var det några tvivel kring det? Nej, det fanns ju rädsla. Men då hade vi kommit så långt. Då hade vi kommit fyra år in i tillfristande. Så då berättade vi för Tilde. Eller om det var tre år, jag kommer inte ihåg. Och Tilde blev ju... Hon grät. Och det gjorde ont i henne. Men efter ett tag så kom hon tillbaka. Pappa, så du vet så gråter jag av lättnad.

Jaha, vadå då? Jag trodde att du hade dödat någon. Ni har varit så allvarliga liksom.