Emil Hansljus

Svar inte på frågan. Okej. Jag får då ett av mina första jobb i Stockholm. Och jag bor i Värmland fortfarande. Och det är att jag ska programleda ett program som heter höjvolymen. Som var en Youtube-grej. Jag kommer fram till Stockholm. Och Stockholm är lite för nytt för mig då. Så jag kvällen innan går ut och träffar några kompisar.

Och vi umgås och vi hänger och ja, jag är nyss fyllda 19. Jag får i mig något glas liksom, som det kan bli. Och jag har inte liksom kommit i den åldern när man vet att så här mycket är rimligt. Så här mår jag dagen efter. Nu är det stopp. Nu skärper vi oss. Dit hade inte jag kommit. Så jag kommer in på hotellrummet lite sent på kvällen och så ska jag iväg klockan sju på morgonen.

Jag vaknar i det här hotellrummet. Och jag tittar upp i taket. Och du vet när det tjuter som efter en granat i en film. Du vet bara tjuter i öronen efter att man är så otroligt illamående.

Och med allt ljus gör jag bara ont. Och jag tar mobilen och kollar på den. Och den är död. Och jag bara fuck. Fuck, fuck, fuck, fuck. Jag har alltså då fått mitt absolut första typ programledarjobb på en YouTube-grej. Jag letar efter en laddare. Jag tar fram laddaren. Jag stoppar i den. Och så till slut får jag igång telefonen. Klockan är klockan tio. Jag skulle vara där klockan sju.

Och jag har så mycket missade samtal. Och jag börjar springa. Så jag tar mig ut. Och du vet när man bara kör. Man struntar i frukosten. Det har varit dagen efter. Jag bara springer. Och tar mig då hem. Till vad jag tror var Victor Frisks lägenhet. Till vad jag tror var Victor Frisks lägenhet. Och jag luktar skit. Jag mår inte bra. Och jag möter Samir Badran och Victor Frisk.

och de tittar på mig när jag kommer in i det här rummet och bara vad i hela friden har hänt med dig och jag jag ljög bara jag bara vadå nej oj förlåt jag försov mig bara jag gick lite fel det var trafik jag ljuger ju jag blåljuger

Och jag har sån ångest där det finns inte. Och vi ska börja filma den här grejen då. När vi ska intervjua Samir Badran och Viktor Frisk. Som typ har gjort någon sån här badanakna sång. Eller någonting. Och du vet när man mår så satans illa. Du vet när man mår så vidrigt illa. Och jag börjar ställa de här intervjufrågorna. Och jag tycker det är... Jag vet när jag ska ta mig till. Och så känner jag att nu kommer det. Nu sker det nu. Och inte nu om en stund. Jag bara nej men det sker nu. Och vi har varit i det här rummet i kanske en halvtimme.

Jag bara ursäkta, jag måste bara få gå på to och en sväng.

Vilken konstig spolningsljud det där var. Ja, exakt. Men så smart är inte jag. Jag är för ny här i gamet, Emil. Ja, jag förstår. Jag har inte kommit till din nivå än. Nej, nej. Så då gör jag det här så tyst jag bara kan. Och jag är normalt sett, när man har haft magsjuk eller någonting, jag låter väldigt mycket. Alltså jag låter något så för högt, ansvärt högt.

Men jag tar i här nu för att hålla tillbaka lite. Så det blir ungefär som min katt. Men alltså, det går ju inte att stoppa. Du vet, när det väl kommer då, då kommer det. Och jag säger, jag ber till gudarna att ingen hör det här bara.

Och jag går ut genom dörren efter att jag spolat och tvättat händerna. Och så utanför dörren så står ljudkillen. Och jag inser då att jag har en mygga kvar på mig. Och han har så stora ögon och tittar på mig som att han har sett ett spöke. För han har ju då i 4K ljudkvalitet hört det här när jag har varit där inne och kräkts.

Och ingen vet ju liksom. Vad fan ska vi säga? Jag går ut i stora rummet och inser. Varenda en har hört det här. Alla har hört. Vad säger du där Emil? Alla i rummet tittar på dig. Och du kan då A. Säga. Uppsidaisy. Så kan det gå. Säga B. Ja ett mexikanskt idår. Måste varit något konstigt i det. C. Vad fan tittar ni på? Eller D. Spring därifrån.

Jag väljer alternativet att inte säga någonting. Jag väljer att vara tyst och bara fortsätta hela den här grejen. Och det är en sån obekväm, fruktansvärd stämning resten av dagen. Och jag tror inte jag har mött deras blick sedan den dagen. Jag skämdes nog så jävla mycket. Det är skamligt alltså.

skamligt, det är något så jävligt skamligt och det är liksom, man ska vara stolt och nöjd över att man får komma till Stockholm och göra ett jobb och så skablar man bort det och vet inte hur man hanterar det och så går du hem till Viktor Frisk och Sami Badran och kräks alltså det, vad är det för jävla programledare

Det kan slås farligt fel alltså. Jag vet, men då har jag nog vettat dem lite innan att jag har sagt så här. Tänk om du hör mig säga något dumt. Ja, det är en risky move alltså. Ska vi spara din till nästa vecka? Ja, min sparar vi hemskt gärna. Vi behöver inte två sorgliga historier på rad. Vi har ju även en grej Emil, i den här bussan, som var att vi sjunger en Säckajärvi-Polka-duett. Ska vi avsluta med det då?

Ja men vi kanske ska göra det. Och det vore ju väldigt trevligt om vi faktiskt filmar av det lite bra. Och så lägger vi ut det här på Vafals podd på Instagram. Så kan de få en ordentlig Säkerhjälp i Polka duett. Men kan vi inte sjunga nu samtidigt då? Om jag startar. Nu har vi mickar, vi har hullurar. Säkerhjälp i Polka. Ja vi får nästan sjunga en i taget. För vi har ju lite delay mellan oss du och jag. Så får Alfons lägga ihop dem. Med respekt så tror jag inte att det är det som kommer vara problemet.