Jenny Westman

Är allt bra med dig annars? Ja, det är bra. Jag åkte också lite pulka, ska jag erkänna. Ja, kul. Barnen som Ali blir du ett. Men det var superkul. Härligt. Jag har inte åkt pulka på grund av att jag kan inte. Men det låter i alla fall roligt. Jag har sett många av mina vänner också lägga upp lite videoklipp när de åker i pulkbackar. Jag vet inte riktigt, men kullar kanske man kan kalla här i Skåne. Hade du gjort om du hade kunnat?

Ja alltså du tänker typ starta gentemot att hålla ut liksom. Vilket jag tycker att man behöver kanske gå liksom ännu längre ner och liksom klargöra vad är det som de olika delarna består av. För att det kan ju lätt vara som en starta det måste man ju göra för att startar man inte så funkar det ju inte. Alltså det är ju första steget i alla förändringar egentligen att börja med det.

Har man inte startat så finns det ingen toalett. Ja lite så. Kände jag lite där direkt att det är svårt att hålla ut då. Men vill du berätta lite mer hur du menade kring hålla ut biten? Jag tänker att många människor...

Mm för det kände jag direkt liksom jag hade ju kanske gått in och tolkat det på ett annat sätt om du inte hade liksom definierat det på det där sättet hålla ut kan ju också för mig liksom vara okej om man kanske tränar och går till gymmet men om man har ingen större varneplanering omkring just träning utan man bara man går dit och man biter ihop egentligen.

Nu i det exemplet som du beskrev lite grann så hade det ju en form av planering i och med att du planerat upp ditt pass. Men det kan ju vara de som går till och med utan att ha en planering, jag vet inte om jag ska träna ben eller rygg. För då kräver det också att man kanske också sätter sig in i vilka maskiner det är och vilka...

Att man vill göra allt perfekt egentligen från början. Och minsta lilla fel egentligen enligt den planen gör ju oftast att man slutar helt och hållet. Ja, för man blir missbelåten och så känns det som att man har misslyckats liksom. Man tänkte man skulle göra det på ett visst sätt. Man skulle liksom städa hela huset och så åkade man inte. Och så känns det som att man har fallerat. Mm.

Absolut. Och det insåg ju vi eftersom vi hade våra vanediskussioner. Vi läste lite litteratur kring detta och liknande. Men de som inte alls tänker någon av de här vanbildningstankarna tänker ju kanske, men hur svårt ska det vara att hålla städigt hemma varje dag? Exakt. Och då blir det ju liksom inte det där att man tänker att det ska vara perfekt eller så blir det inte alls. Man hamnar i det där.

Jag vill minnas att vi började spela in typ i slutet av sommaren också där man fortfarande liksom jag kanske gick till stranden och det var liksom massa saker att packa upp därifrån och sådana saker så det var inte såhär normal vardag som man har hela året runt heller.

Då har vi ju lite jämfört det med det där hålla ut konceptet och vi har pratat lite kring vanor men ska vi gå in lite grann på det här med starta också. Att starta. Hur tänkte du och så kan jag tänka hur jag tänkte när jag liksom hörde dig säga det.

Precis. Orsaken till att jag inte riktigt hängde på de här begreppen direkt är ju att jag känner att jag kan tolka dem på olika sätt.

Och då refererar du lite grann egentligen till den diskussionen vi hade innan vi började spela in. Ja, bland annat. Men vi avbröt ju den lite grann för vi kände ibland att ibland kommer vi in och ha väldigt bra diskussioner innan vi väl spelar in på den. Och sen bara, ja men vad ska vi då göra? Vi tar diskussionen live nu då istället. Så får vi se var vi landar helt enkelt. Men jag tänker ju så här att att börja, det kan ju också vara...

Om man inte ser till vanor. Om vi tar nio då som ett exempel. Det är ju många som bara börjar. Utan att tänka och planera. Och bryta ner det i vanor. Utan de bara börjar direkt. Så därför var jag inte helt stolt på den här. Vad är viktigast? Börja eller hålla ut? För då kan du ju tänka. Vissa börjar direkt utan att planera. Och de kör all in. Hög ribba.

Medan till exempel då kan man också ha vaneperspektivet på andra sidan att man faktiskt bryter ner det till mindre komponenter, låter det ta tid och kollar ut. Så att man kan tolka det på olika sätt och det är därför jag bara, ja men vänta.

Jag tänker att det låter bra med tanke på att startar man inte så kommer man inte igång. Det blir ingen förändring. Och just den här perfekta delen behöver vi komma ifrån. För att ingen någonsin kan göra saker perfekt. Det kommer att komma saker emellan som gör att du kan inte göra det den här dagen. Eller du är sjuk eller du behöver vappa. Du har gjort illa dig. Alltså det kan vara så många olika bitar som gör att det kommer ett hinder på vägen.

Och har man då liksom perfekt som målsättning att det är det som gäller och ingenting annat så kommer det ju dömt att misslyckas tänker jag. Jag tänker också att i stora perspektivet kan det bli så att börjar man, är man då perfektionist i sin...

Ja och just det där liksom har man den där perfekta känslan att allt ska vara perfekt så tror jag att man också kan skapa en liten inre stress som gör att saker och ting blir jobbigt och att göra saker som man själv tycker är jobbigt det kommer vara motigt varenda gång du kommer kanske behöva liksom.

Motivera dig till att genomföra det och ha de här inre dialogerna. Jo, det måste liksom. Och det är väl där många slänger sig med orden motivation och disciplin. Det behövs bara bita ihop lite och köra.

Och det tycker jag, det är ju ett tecken på att nivån är ju för hög egentligen. Perfektionisten liksom, det är för mycket där. Istället ta ett steg tillbaka, kolla på det. Det som håller i, det är ju sånt som är kul. Hur kan vi göra det här beteendet roligt på något sätt? Det ska kännas belönande i genomförandet. Det är så vi liksom får in det i livet. Det är så vi kan hålla det långsiktigt.

Det jag börjar sitta och tänka på nu när jag hör den här dialogen det är ju att vi stöter ju oftast på, förmodligen du stöter ju på det mycket mer än vad jag gör det. Eftersom du har mycket klienter du träffar. De här personerna som tycker att när du berättar de här sakerna att man ska planera in varje exakt dag och tillfälle.

Att det blir väldigt lite låst i vardagen. Förstår jag menar? Att de känner sig väldigt fasta vid de här tidpunkterna. De är inte van vid det. Utan jag vill träna tre gånger i veckan. Men jag vill inte låsa fast när och vilka dagar. Har du haft sådana diskussioner någon gång? Ja, absolut. Hur bemöter man det? För jag tänker att det är många som kan ha lyssnat på det här nu. Och tänker, åh nej gud vad jobbigt.