Johannes Hansen

Om du har en dotter. Hon kommer välja män som liknar dig. Det gör ont att höra. Men det är sant. Du kan inte kräva emotionell mognad av nästa generation. Om du själv vägrar utveckla den. Så det är dags att uppgradera modellen. Styrka inte isolering.

Styrka är kapacitet. Kapacitet att känna. Kapacitet att prata. Och kapacitet att stå kvar utan att fly in i prestation. Det är svårt. Det kräver träning. Du kan fortsätta hålla masken. Du kan fortsätta säga att allt är lugnt.

Men det kommer inte bli bättre av sig själv. För du kan också ta ett beslut. Att sluta bära allt själv. Att sluta låtsas. Att börja träna på ärlighet. Inte perfekt. Och inte dramatiskt. Men konsekvent. För du är inte en maskin. Du är inte en prestation. Du är en människa. Och människor som isolerar sig går sönder.

Men människor som delar, de läker. Så frågan är inte om du klarar det själv. Frågan är varför du fortfarande tror att du måste. Och mitt namn, det är Johannes Hansson.

Veckans avsnitt släpps i samarbete med Vasakronans Arena som erbjuder coworking i världsklass. Med attraktiva lägen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala har Vasakronan samlat sin erfarenhet och expertis för att forma en modern arbetsplats som imponerar.

Här får ni en arbetsmiljö som är noggrant utformad med fokus på ergonomi, ljus, ljud och doft. Allt för att skapa en effektiv och inspirerande arbetslivsupplevelse. Dessutom finns mötesrum för alla tillfällen redo att bokas när du behöver dem. Flexibla medlemskap med en månads bindningstid så blir det enkelt att anpassa efter era behov. All information hittar du på vasakronan.se slash arena.

Tack till Vasakronan för Coworking i världsklass.

Ledarskap börjar när du slutar vänta på att någon annan ska ta ansvar. Min nya bok Tough Love Leadership är ett träningsprogram för ditt ledarskap med konkreta verktyg för att leda även när det är svårt. Du köper den på JohannesHansen.com Jag saknar henne så mycket.

Jag vet inte vem jag är utan henne. Känner du igen dig i det?

Den där känslan av att saknad inte bara handlar om personen som försvann, utan om någonting större. Någonting som du inte riktigt kan sätta ord på. Du tror att du sörjer din mamma, din pappa, din parter eller vän. Men sanningen är ofta lite mer komplicerad än så. Du sörjer inte bara dem.

Du sörjer den du var tillsammans med dem. Och det är därför sorgen känns så omöjlig att ta sig igenom. För du försöker bearbeta fel sak. I det här avsnittet så ska du förstå varför saknad ofta är förvirrad. Varför du kan känna dig vilsen i sorgen utan att förstå varför. Och viktigast av allt är hur du börjar röra dig framåt utan att förlora det som faktiskt betyder något.

Du är inte samma människa i alla dina relationer. Med din mamma är du någons barn. Oavsett om du är 5 eller 45. När hon tittar på dig så finns en version av dig som fortfarande är liten. Som fortfarande kan bli omhändertagen. Som inte behöver ha alla svar. Och med din partner är du någon annan.

Kanske den som blir sedd på ett sätt som ingen annan ser dig. Kanske den roliga. Den sårbara. Eller den starka. Med din bästa vän från tonåren. Är du en tredje person? Den du var innan livet blev komplicerat. Innan karriären. Ansvaret. Innan du blev den du är nu. Eller? Eller?

Du är olika versioner av dig själv. Med olika människor. Och det är inte konstigt. Det är inte nödvändigtvis falskt. Det behöver inte vara bluffsyndrom. Det kan också vara att vara människa. Men här kommer problemet. När någon försvinner ur ditt liv. Genom döden, genom separation.

Genom att ni bara glider isär. Då försvinner inte bara personen. Då försvinner också den versionen av dig själv. Som bara fanns tillsammans med dem. Din mamma går bort. Och plötsligt finns ingen på jorden som ser dig som sitt barn längre. Den versionen av dig. Har ingenstans att få vara. Din parter lämnar.

Den du var i den relationen Den som skrattade på det sättet Den som blev älskad på det sättet Den som visste sin plats Den som kände sig trygg Existerar inte längre Din barndomsvän försvinner ur ditt liv Och plötsligt finns det ingen som minns vem du var Innan allt annat hände Ingen kan påminna dig om varifrån du kommer

Det är därför saknaden kan kännas så överväldigande. För du sörjer inte bara en person. Du sörjer en del av dig själv. Och det är en helt annan typ av sorg. Så vad gör de flesta med den här känslan? De försöker fylla hålet.

De kastar sig in i nya relationer för att återskapa känslan. De försöker hitta någon annan som kan se dem på samma sätt. Någon som kan väcka samma version av dem till liv igen. Men det fungerar inte. För den nya personen är inte den gamla. Den nya relationen är inte den gamla. Och du, du är inte heller samma människa som du var då.

Den versionen av dig som fanns i den relationen. Är borta. Inte personen du är i grunden. Men den specifika versionen. Den rollen. Den känslan av. Vem du var tillsammans med just den människan. Och det är okej att sörja det. Det är nödvändigt.

Men det du inte får göra är att stanna där. För här är det många som gör fel. De låter saknaden bli en identitet. De definierar sig själva genom förlusten. Jag är den som förlorade min mamma eller pappa.