Johannes Hansen

Jag är den som blev lämnad. Jag är den som aldrig kommer över det. Och då händer någonting farligt. Du slutar utvecklas. Du fryser fast. I den versionen av dig själv som fanns precis innan förlusten. Som om du genom att stanna där på något sätt hedrar det som var. Men det gör du inte. Du begränsar dig. Tänk på det så här.

Du har varit hundratals versioner av dig själv genom livet. Du var ett barn som trodde att monster fanns under sängen. Du var en tonåring som var helt säker på att du fattade allt.

Du var en ung vuxen, full av drömmar och rädsla för framtiden. Du har varit modig och feg. Öppen och stängd. Stark och svag. Varje relation, varje livsfas, varje stor förändring har skapat en ny version av dig. Och varje gång du gick vidare så dog också en gammal version av dig. Barnet du var finns inte längre.

Tonåringen finns inte längre. Den du var i din första relation finns inte längre. Men du sörjer dem. För de övergick naturligt i nästa version. Det var ingen dramatisk förlust nödvändigtvis. Det var bara livet som rörde sig framåt.

Den insikten är avgörande. För när du förstår att sorg handlar om att en del av dig dör tillsammans med relationen. Då kan du börja göra någonting med den. Du kan börja bygga nya versioner. Och nej, det betyder inte att du glömmer. Det betyder inte heller att du ersätter.

Det betyder inte att det som var inte betyder något. Men det betyder att du fortsätter leva. Men här kommer något som många sällan vill prata om men känner och tänker på. Och det är skulden.

Den där känslan som smyger sig på när du- för första gången skrattar igen. När du märker att du gick en hel timme- utan att tänka på personen. När du vaknar imorgon- och det första du känner är inte sorg. Då kommer skulden som en knytnäve i magen. Hur kan jag vara glad när hon är borta? Vad säger det om mig att jag börjar må bättre? Om jag släpper taget-

Medvetet eller omedvetet. Du straffar dig själv med sorgen för att det känns som det enda rätta. Som om din fortsatta plåga är ett bevis på hur mycket du älskade. Men lyssna noga nu. Din smärta är inte ett mått på din kärlek.

Din förmåga att fortsätta lida bevisar ingenting för någon. Tror du att personen du förlorade ville att du skulle frysa fast? Att du skulle sluta växa? Att du skulle definiera resten av ditt liv genom deras frånvaro? Om din mamma älskade dig, ville hon att du skulle leva, inte överleva?

Om din partner älskade dig så vill personen att du ska hitta glädje igen. Inte stanna i ett museum av det som var. Om din vän betydde något för dig så hedrar du inte vänskap genom att sluta skratta.

Du hedrar den genom att bära med dig det bästa ni hade. In i resten av ditt liv. Skulden du känner handlar inte om dem. Den handlar om dig. Den handlar om din rädsla för vad det betyder om du går vidare. Din rädsla för att erkänna att livet fortsätter. Även när någon saknas. Din rädsla för att möta frågan.

Vem är jag nu? Och det är lättare att stanna i sorgen än att svara på den frågan. Sorgen är bekant. Den har blivit en del av din identitet. Den ger dig en roll, en ursäkt, ett skydd.

Men den kostar dig allt. Att hålla kvar smärtan är inte lojalitet. Det är feghet. Det är att välja det kända lidandet framför det okända livet. Det är att gömma sig bakom förlusten istället för att göra något med det du har kvar. Jag vet att det låter hårt. Men lyssnar du på den här podden så vill du ha sanningen.

Inte bara bli klappad på huvudet. Så här är den. Du har tillåtelse att må bra. Du har tillåtelse att skratta igen. Du har tillåtelse att bygga ett liv som inte definieras av vem du förlorade. Den tillåtelsen behöver du inte få från någon annan. Du behöver ge den till dig själv.

För ingen kan göra det åt dig. Personen du förlorade kan inte säga att det är okej. Personen är borta. Din familj kan säga det, men du kommer inte tro dem. Dina vänner kan säga det, men det kommer kännas som tomma ord. Den enda rösten som spelar roll är din egen. Och just nu kanske den rösten säger att du inte förtjänar att gå vidare.

Jag säger inte att du ska komma över det snabbare. Jag säger inte att du ska låtsas att det inte gör ont. Sorgen du känner är på riktigt. Smärtan skär igenom dig. Och saknaden är så tung att den kan ta andan ur dig. Men du måste förstå vad du faktiskt sörjer för att kunna röra dig igenom det. Om du tror att du sörjer personen, och bara personen,

Det finns ingenting du kan göra. Men om du förstår att du också sörjer den versionen av dig själv som dog tillsammans med relationen så öppnas en dörr. För den versionen kan hedras. Genom att du fortsätter växa. Genom att du tar med dig det bästa från relationen in i nästa fas av ditt liv. Genom att du låter det som var forma det som kommer. Din mamma finns inte längre.

Men omsorgen hon lärde dig, sättet hon fick dig att känna dig sedd, det kan du bära vidare. Inte genom att försöka återskapa relationen med någon annan, utan genom att bli en människa som ger samma sak till andra. Din partner är borta, men det du lärde dig om dig själv i den relationen, det är ditt. Det försvinner inte. Det blir en del av nästa version av dig. Saknaden försvinner inte.

Men den kan förändras. Från att vara ett hål som tömmer dig. Till att vara en källa som påminner dig om vad som betyder något. Så, här är övningen jag vill att du gör. Ta fram papper och penna. Och först, tänk på personen som du saknar mest just nu. Och skriv ner svaret på den här frågan. Vem var jag tillsammans med den här personen?

För det är så du hedrar vad som var. Inte genom att stanna, utan genom att växa. Så, vad har vi lärt oss i det här avsnittet?