Maria Maunsbach

Jag tror att jag tänker på mitt romanskrivande som om det är hyperrealism. Och att det hyperrealistiska stundum är spektakulärt. Så jag tror att det som lockar mig är, eller har varit i...

I romanform då, verkligen en slags representation av verkligheten. Kontra nu, när jag har börjat skriva dramatik så märker jag att där har jag en längtan efter att beskriva verkligheten på ett annat sätt. Alltså kanske så surrealistisk som den känns. Utveckla. Ja men...

Nu den pjäsen som jag har skrivit som går på folkteatern den här hösten så är det ju liksom två kvinnor som är inne i ett museum där konstverken på något sätt är formade efter dem och allting. Det är liksom tvära kast mellan...

totalt trams och enormt bråddjupt allvar. Och det tycker jag på ett sätt är hyperrealistiskt i hur vänskap ser ut. Att man kan kastas mellan

det lägsta av lägsta tramset till någonting jätteallvarligt men också att göra det i en värld som är lite mer så där finns magi och det kan man ju inte anklaga mina romaner för att jag har jobbat med alls så det har lockat mig med dramatiken att liksom lämna lite den här och när vi säger hyporealism det blir ju en parentes så tänker jag att det också är

hyperrealismen är ju någonting annat än verklighet också, eller hur? Alltså för att verkligheten är ju mycket, mycket konstigare än vad man kan tillåta sig i den genren när man skriver roman. Hur växer man in i sin roll som författare?

Bra fråga. Jag tycker ju att jag håller på med det fortfarande. Min känsla för mitt författarskap är ju att jag precis har börjat. Så jag känner mig otroligt nykläckt som författare. Och det är ju ändå snart... Alltså det börjar närma sig tio år sedan jag debuterade, men...

Jag tror att jag för mig själv blev lite mer av en författare när jag skrev Lackilada och jag. För då...

Hade jag verktyg just för det konstnärliga att vilja någonting bortom den egna driften? Sen är det ju alltid egen drift på något sätt i skrivandet. Så hur gör man? Jag tycker att det handlar så himla mycket om att... Eller för mig att det har handlat om att uppnå stabilitet i...

min tro på att jag har har något konstnärligt att liksom säga eller utforska och att det hela tiden kommer komma nytt att jag har en, att jag är trygg i att jag har liksom uppnått en en konstnärlig instinkt som jag har med mig som jag kan och vill använda och sen så har det också handlat jättemycket för mig att förstå hela litteraturvärlden och förstå liksom

De olika systemen. Och att förstå sig själv på något sätt. Vem är jag i den här pölen? Det vet man ju inte från början. Hur har det påverkat din läsning? När jag var 21 så gick jag i skrivarlinje. Och redan där så började läsningen att påverkas. För där lär man sig ju.

Att läsa text i process. Man lär sig att läsa lite utifrån hur har författaren gjort? Så redan där började någon slags resa till att läsa text på ett annat sätt. Om jag är tonåren...

Läst så som jag tänker att en helt vanlig läsare läser. Det vill säga att man bara översköljs av verket. Och dess inneboende känsla. Utan att tänka på hur är detta gjort? Eller varför är det gjort? Utan att åka med. Och på ett sätt är det ju det mest underbara sättet att erfara konst. Så ju mer jag har blivit författare-

Desto mer har jag slutat att läsa på innehåll. Och istället börjat läsa mycket mer på rytm.

som jag går in i en bok och också lite på teknik så tillvida att nu kan jag finna stor njutning i om jag läser någonting och så ser jag om jag öppnar en bok så börjar jag och så ser jag så ja det här är en författare som vet precis hur den lägger upp sin bok hur den liksom väcklar i ja det tycker jag är snyggt, då blir jag liksom glad men jag bryr mig inte så mycket om vad det handlar om så det har helt ändrats från början om jag som barn eller ung läste mycket mer på berättelsen

Jag började skriva Bara ha roligt 2015. Och då fanns det bara en bok i litteratursverige som var egenmäktigt förfarande. Så jag tror att efter den så...

Handlade väldigt mycket om relationer och kärlek. Samtidigt så hade ju också hela datingkulturen blåsat upp. Och det var ju någonting mycket, mycket...

Egentligen en väldigt stor händelse för min generation tror jag att det inträffade och slog ner som en bomb. Alltså jag tror att Tinder kom när jag var 24. Så det är klart att det blev jätteformativt och att det var...

Fullkomligt kaos i det. Så det tror jag var det som påverkade. Och samtidigt så var det ju också den här feministiskt initiativrörelsen. Det som vi nu kanske skulle kalla för woke-rörelsen. Och i den rörelsen så fanns det ju också en stark...

Bekännelsekultur, alltså att man skulle som kvinna berätta vad man hade varit med om eller säga sant. Så jag tror att de sakerna på något sätt formade nog där jag började som 25-åring.