Maria Maunsbach

min känsla för det och sen har jag absolut känt såhär ja nu visar jag det verkligen på ett insommat sätt och det känns ju kanske lite genant men jag har också känt det är ju såhär det är hur gjorde du för att under skrivprocessen förhålla dig till det och inte inte lyfta blicken och tänka nej jag skiter i det här

Jo, men jag ville också verkligen skriva någonting sant om kvinnlig åtråd. Som jag då sa till mig själv att det görs så sällan. Det är inte ens säkert att det är så, men du vet vad jag säger till mig själv. Och så var jag ute efter så jag vill skriva någonting om hur detta är. Och kanske också att jag då ställde mig...

återigen mot mig själv. Och det var jättebra- för att skriva En magisk man- hur jag har beskrivit heterosexualitet- i de där två första böckerna. Och att jag kände så här- där har jag absolut inte varit sann- som författare. Eller kanske sann- just för de erfarenheterna- men här vill jag skriva om en annan sanning. Just det här nu har ömheten kommit in- som metod. Hur skulle man skriva om detta då-

Och att så här... Jag kände att det som jag eventuellt hade sagt då som författare om sexualiteten och så där, att jag bara, men det är inte sant för mig, och absolut inte idag. Så då vill jag säga någonting sannare om det. I debuten så finns ju den här formuleringen, en kuk bland andra kukar. Hahaha!

Den har ju också väldigt konsumtionslysta men bara av en man så att säga. Och jag tyckte också att för mig var det spännande att tänka att i de två första böckerna så har sexualiteten på något sätt varit konfliktytan. Det är där som problemen har uppstått eller så. Ja.

Medan här var utmaningen för mig själv att sexualiteten är god. Kan jag skriva en lycklig sexuell relation där det är så ljust att det bländar på något sätt. Och där det istället är annat som är problem. Och det tyckte jag också kändes så jävla svårt apropå att jag drivs för att jag gillar när det är svårt. Det där kan bli...

Så jävla smetigt och dåligt. Och det taggar jag igång på. Hur bar du dig åt för att åstadkomma det? Det finns inga sexscener i den där boken som bara handlar om det.

Utan det händer alltid någonting annat under de scenerna. Så att det är liksom... För när sexscener är dåligt så är det ju oftast för att det är så... Berättelse, berättelse, berättelse. Här kommer en liten piffig sexscen. Och sen går man vidare. Och det har liksom inte... Den är inte så...

integrerad i berättelsen i övrigt. Men här är den ju onekligen det. Sexist är därför att det gestalter psykologin helt enkelt. Precis, och det är också därför att det är en enormt bärande del av den relationen som skildras och av de människorna som skildras. Jag menar, Mikael är ju tycker jag, jävligt intressant på det sättet att han har

Många attribut som man skulle kalla för traditionellt feminina. Han har... Han köpslår med sin kropp. Han håller på mycket med sitt vackra hår. Han har en ganska problematisk inställning till mat och ätande. Han...

Och sexualiteten är på något sätt det han har. Och det han har tagit sig fram på. Och kroppen, sådär. Och det är ju jättespännande. När mötte du Sebastia, tror du?

Den mötte jag när jag började göra research för en magisk man. Och det var faktiskt min förläggare som rekommenderade den till mig. När jag sa så. Att jag ville läsa män som hade skrivit om kvinnor. Och då hade jag börjat med att läsa den allvarsamma leken igen. Och varit så. Det är verkligen inte den här jag är ute efter.

Smäka om fel akkord. Ja, det är helt fel akkord. Så jag var så fruktansvärt besviken. Så då frågade jag min förläggare. Och han hjälpte mig in på denna då. Först läste jag nog Portnoy. Men sen gick jag på Sabbatsteatern.

Och då läste jag ju alla de här gobbarna på något sätt i en... Men det som var när jag började läsa Roth, jag hade aldrig läst Roth innan. Det var att det också verkligen bara slog an en sträng rakt in i min tonårsläsning. För att på många sätt så påminner han om Jacques Verup.

Den skånska vivören som var... Jag älskade Jacques Verbe så mycket när jag var tonåring. Och det var som att jag plötsligt kom på att jag hade glömt det på något sätt. Så det känns som att det var någonting... Det fanns liksom ett grundakkord i mig som plötsligt satte igång igen när jag läste detta. Jacques Verbe i din debutroman står på Victoria Teatern och kastar ut diphtonger från scenen.

Det började med att jag såg honom kanske när jag var 14 på jazzklubben i Hör. Han var där och spelade och läste dikter och var en skånsk världsman. Och det tror jag drabbade mig jättemycket. Att han var så jävla skånsk men också så...

internationell på något sätt att han hade varit så mycket i världen och sen så han var ju mycket tematiskt inne i kärleken åtrån det lite smetiga det äckliga, allt som jag idag gillar men så i början så var jag ju nästan det var ju nästan som att jag var förälskad i honom och sen så hade jag

Ja, och sen så liksom... Alltså på grund av hans framträdande ihör på jazzklubben? Ja, och att jag började läsa honom och hans dikter och att jag fick vara i den världen på något sätt. Och fram till att jag var 21 så var jag ju djupt inne i Chakverup och sen har jag bara glömt bort det på något sätt.

Uppenbarligen har jag kommit ihåg det i bara att ha roligt för att han är med där. Men sen har jag hållit på med annat. Men det återuppväcktes då med Roth. Och att jag fattade att jag letar efter något som egentligen också fanns sedan tidigare. Hur är man lojal mot en tradition? Jag tror att man måste både älska den och absolut skita i den. Det tror jag är sättet.

Men jag vet inte heller om jag har varit så jävla lojal mot en tradition. För jag upplever mycket att det jag försökt göra i En magisk man. Det vill säga skriva om en man som män har skrivit om kvinnor tidigare. Tycker jag inte riktigt att jag kanske har lyckats med. Eller resultatet är följande. När jag läste dem. Det jag hittade då var...