Steve Sam-Sandberg

Välkommen till 100 döda författare, Stivsen Sandberg. Tack så hemskt mycket. Vad är det med Europa som ämne som lockar dig som författare? För att göra en lång historia kort, det har ju hänt så mycket i Europa de senaste 500 åren, om inte tidigare också. Och det är klart, är man som jag, mina föräldrar är norska eller var norska, jag är född i Sverige.

Så det fanns liksom ett slags vacklande tillhörighet till Sverige redan från början när jag växte upp. Mina föräldrar hade dessförinnan också bott i USA i fem år precis innan min mamma blev gravid med mig där. Så jag har hela tiden känt att jag egentligen bara har stått med en och en halv fot i Sverige medan jag med en kvarts fot har stått någon annanstans. Och det är klart, det gör ju det lättare att...

Och ta steget ut från sitt eget land när man inte har familj där ens. Eftersom jag jobbade på Svenska Dagbladet många år i olika befattningar. Bland annat 1989 när muren föll så skickades jag ut för tidningen för att rapportera om

Ja, vad som skedde bakom kulisserna till de här stora världshändelserna. Och kom bland annat till Prag där jag träffade min första och hittills enda fru. Och vi gjorde ju då en serie reportage tillsammans därifrån. Och till slut blev det ju möjligt för henne att flytta tillbaka till dåvarande Tjeckoslovaken. Eller komma på besök igen och då...

Sen dess hade vi något slags dubbelt boende i Prag. Jag bodde fast i Prag mellan 1998 och 2003. Jag följde upp det där. Sen följde det sig helt naturligt. Skrivandet tar man med sig vart man än åker. För mig var det helt naturligt.

Och flera av de ämnena som sen skulle bli mina mer betydande romaner om man säger så, från De fattiga Ords och framåt, tillkom ju där nere.

Och för mig var det väldigt enkelt att åka från till exempel Prag till Åge. Man kunde ju bara sätta sig på lokaltåget och byta i Prag och sedan åka vidare direkt. Så avstånden blev ju också kortare på många sätt och researchen blev ju lättare om man kan kalla det för det.

Och sen så hade jag ett stort behov då efter att ha jobbat på Svenska Dagbladet många många år och liksom slita mig loss från det journalistiska arbetet som jag ju ändå hade ägnat, tycker jag just nu, alldeles på tok för mycket tid på. Och så flyttade jag 2008 till Wien och där bodde jag då i 11 år.

Och det är klart, att bo utomlands är otroligt nyttigt för en författare. Man får helt andra perspektiv på vad som är viktigt och oviktigt. Man kommer också undan det här sociala bruset som hela tiden finns i öronen på en via olika medier. Och man får helt andra perspektiv också på aktuella avgörande

Jag bodde ju in 2015-2016 och de här flyktingströmmarna gick ju direkt förbi mitt hus. Och man ser saker och ting på ett helt annat sätt. Och jag tror att det är otroligt befordrande om man ska skriva den typen av böcker som jag gör. Hittade du ämnena just efter flytten på plats?

Ja det vet jag, det kommer jag inte riktigt ihåg. Jag kommer ihåg att titeln De fattiga ord kom till mig när jag snäddade över Vatslaplatsen i Prag en gång för att gå en inköpsrunda på den där Psykopje som är huvudgatan i den delen av stan.

Och att jag hade naturligtvis också, det gör man ju när man bor i Praga, jag hade ju också förstått att Frans Kafkas två av hans systrar deporterades i Åge. Och det blev ju för mig, eftersom jag fortfarande var tvungen att skriva artiklar för att försörja mig så, så tänkte jag att det här kanske kan vara ett uppslag till en sån. Vart tog de vägen? De bara försvann ut ur historien och ut ur alla sammanhang.

Och det var så jag bestämde mig för att åka till Borg från början, att ta reda på var de bodde. Och sen så blev jag ju helt och hållet fascinerad av att detta getto då låg kvar som en dead zone i mitten av den här stora stan. Ingenting hade hänt, ingenting hade renoverats, ingenting hade byggts om. Man kunde gå rakt in och ut ur de här husen, dörrar och portar var inte låsta. Inte ens lägenhetsdörrarna var låsta.

Så jag försökte ta mig in igen, kommer jag ihåg, och ut kom en narkoman rusande med en kniv i handen. Det var liksom så slitet och förstört. Men det gjorde ju att jag hamnade i mitt i den roman jag skulle komma och skriva. Jag var bokstavligen inte mitt i alltihop.

Malinir Senka i Ravensbruk skriver att Prag där är alla tider levande samtidigt. Det är ingen dödstad. Väldigt påtagligt i det du beskriver. Så är det ju. Och det har jag upplevt på många platser. Att de historiska lagren är synliga och påtagliga. Och historiskt påverkar många människor som bor på de här olika platserna.

På olika sätt. På ett sätt som vi kanske inte tänker på så mycket i Sverige. Där pratar vi mest om vår egen historia som nationalism. I varje fall numera. Medan det ute i Europa mest handlar om konflikter. Eller tidigare konflikter. Eller konflikter som har varit men fortfarande ligger kvar och geser någonstans under...

Jag tror att alltihopa handlar om ingångar för läsare. Jag skriver ju inte historia, jag skriver ju vad man kallar för mänskliga tillståndsbeskrivningar eller någonting sånt.

Och det måste ju finnas någon form av identifikationsobjekt också för läsarna att komma in i en text som kanske om man bara tittar på det historiska materialet kan ta sig möjliggörande och svår att se tydligt ovanifrån.

Och det har jag i alla mina böcker. Det finns ju en person eller några personer man kan följa. Jag vet inte om en sån kollektivroman som De fattiga i hårds, som har många olika spår och många olika gestalter.

I de fattiga ordet heter han Adam Schreppin som är en vanlig fattig pojke som skulle kunna växa upp i vilket stadskvarter som helst men hamnar i de här omständigheterna. Och honom får man då följa från första sidan till dess att gettot är mer eller mindre tömt och bara vänta på att ryssarna ska komma och befria det.