Steve Sam-Sandberg

Det är ju inte så mycket hans filosofi, för den är ju ganska svajig på många olika sätt. Utan mer hans sätt att förstå sig själv. Och att låta bli att förstå sig själv. Det är ju en roman där en psykologisk rörelse hinner i fatt på något sätt. Ja, precis. Du beskriver det mycket bättre än jag skulle kunna göra. Men så är det faktiskt.

Hur är det för dig att arbeta med just ett subjekt som berättare- och den psykologin som trädde fram där? Jag tror att det här blir lättare att förklara om jag tar det helt konkret. Jag är ju född i Oslo, eller på en ö utanför Oslo. Sjukhuset var rikshospitalet i Oslo. Men jag växte upp när jag var första tiden i mitt liv på en ö. Och på den ön...

Mittemot, det var min morfar som hade byggt sitt hus. Mittemot den stora, största gården. Och på gården bodde...

En kvissling, en nazist. En tvättäckta nazist. Som också heter Eivind Blair på riktigt. Hans far hade en gång varit statsminister i Norge. Så det är väl en släkt med politiska...

trådar bakåt viktiga sådana och han var ju då även blev var då partiledare för ett slags bondeparti bondeparti kan man kanske säga och sen då under 30-talet slutet på 2030-talet, allt med drevs i nationalistisk riktning och också då inspirerades väldigt av Hitlerrörelsen i Tyskland

Och Eivind Blair var norsk handelsminister under andra världskriget i Wittgenqvistlings regering. Det här visste ju inte jag någonting om när jag växte upp mittemot den här gården, men däremot så sades det ju hela tiden.

till oss barn då, att dit fick vi inte gå. Det var förbjudet område. Och uppe i gården syntes ingen till- därför att dels hade ju Evin Bler suttit i fängelse- som landsförädare lång tid dessförinnan. Och mitt på ön där fanns då den här skammen-

För att ha svikit för att Norge under en period då Norge inte borde ha svikit. Så att historien kom, alltså den typen av historia jag senare skulle skriva om, kom till mig med barnmjölken nästan så att säga. Och i termer av det där...

Det där som man inte, jag menar barn känner när vuxna inte vill säga någonting till dem. Man uppfattar det liksom, det är någonting hemligt här, det är någonting undanstuvat, någonting vi inte kan prata om. Men ni får icke gå dit, om ni må icke gå dit.

Till saken hör jag också att de hade den enda från gården som syntes från vårt barnperspektiv när vi smög där under tagtråden och försökte ta oss in ändå. Det var en spränggal, en dansk förvaltare som haltade omkring där på gården med en hagarik gevär på axeln.

Och det gick ut att vara våldsamma rykten om att han använde det här hagelivärdet mot barn. Ett rykte som då förstärktes av föräldrar som inte ville att barnen skulle gå dit. Och det här är sådant som jag har börjat med hela mitt liv, den här tidiga skräcken men också den här fascinationen för att ta sig dit och titta in genom fönster och du vet, allt sånt där som barn hittar på för att stägga spänningen i sitt liv.

Och av det byggde jag helt enkelt en historia som löst är baserad på Shakespeares pjäs. Och där har ju då isoleringen, precis som vi tidigare pratade om, den funktionen att den förstärker och tydliggör konflikter. Men den skapar ju också ett slags...

Ett slags isolat på samma sak som... Jag kommer ju från isolat som betyder isolera och sådär. Så det skapar ju en sån miljö där det inte går att fly ifrån.

Och i min roman så är det ju detta förflutna som representeras av den här nazisten och hans frånvaro i deras uppväxt, de här två barnen som skildras i deras uppväxt. Men på hela ön är han ju närvarande i sin frånvaro. För alla minns ju hans svek och ingen vill tala om hur de själva kanske svek i det här ögonblicket så att säga.

Och så var det ju också på ön. Man pratade ju otroligt mycket om motståndsrörelsen i Norge och alla skulle på något sätt ha varit delaktiga i det. Jag kände Max Manus och allt sånt där. Det minns jag ju också. Man lyssnade på dessa ständiga historier. Men faktum står ju kvar fortfarande att min morfar köpte tomten framför nazistens hus. Hur gick det till? Nobody knows.

När jag började skriva på det hela i Estad så tänkte jag att det här måste nog bli den sista boken där jag håller på och rekonstruerar i någon form historiska skeenden. Där det finns sådana här brännpunkter, om man ska kalla det. Och med de medel som den historiska romanen...

ger en i form av ett förlopp som det går att följa också tvärs igenom människors, alltså romankaraktärers och individers egen utvecklingsgång. Vilken ställning tar jag i det här? Vems parti tar jag? Då kände jag att det här kanske fick vara den sista boken. Jag kände så.

Då gick jag tillbaka till en bok som heter Therese som handlar om Ulrike Meinhof. Det var den första boken jag skrev på riktigt där det här temat blir så tydligt som har med instängdhet att göra. Instängd utopier eller instängd i fängelse. Där man ställde mot väggen och tvingades på något sätt agera moraliskt.

Det intressanta var att redan när jag skrev den så kom jag över en stor del av material där det här anabaptistupproret nämndes av många som ett ideal.

Många av de här vänster... Bade Meinhof. Bade Meinhof-ligan och många av de här vänsterterroristerna- som vi skulle kalla det idag- var så ideologiskt genomlysta och så ideologiskt kunniga också- får man ju faktiskt säga. De såg ju den här perioden där de här radikala protestanterna- om vi kallar det radikala protestantiska rörelsen- tog över en helt katolsk stad- och införde då egendomslöshet, kapitalfrihet-