Steve Sam-Sandberg

Det gör ju att man inte sover. Man blir ju klarvaken. Det funkar som en amfetamin nästan. Så jag tog tillfället i akt när jag ändå var sjukskriven och tryckte in med dessa tio kortisontabletter på dagen. Så två eller tre timmar i tre månader. Men fan är mig om jag inte kommer ut därifrån med ett väldigt normalt kropp.

Ja, redigeringen sen då. Ja just det, för då måste man ju gå till rätta med allting som man inte har klarat av att göra eller varit för hög för att få ner på papper. Och då har du ju ändå ditt ankare i intentionen från början. Ja, det finns det. Och på det sättet är ju...

Jag tror ju bestämt att många författare vet det, men jag har ingenting att skriva om. Det har man ju, alla författare har det, bara det ser olika ut. Och sen så heter det, jag måste ha en lugn plats, jag måste ha ett skrivro, jag måste ha ett...

Jag skulle kunna skriva på en fönsterbänk eller på vad som helst. Jag har ingen som helst betydelse för mig. Men det som är absolut avgörande betydelse är formen. Att man har en tydlig... Och den sitter inuti någonstans. Det är inte alltid den går att formulera. Den går inte att konceptualisera på pappersark som man kan rita sådana här.

Whiteboard-diagram som man gör i poliserier, dit och dit och ansikten dit. Utan den har man i sig på något sätt och den kan man alltid på något sätt åberopa för den tar om för sig rätt eller fel. Det går rätt eller fel som en GPS på något sätt. Och har man den i sig, då har man också någonstans ett språk.

Man vet att någonting måste uttryckas på det sättet. Oftast har man också ett berättarperspektiv. Det blev redan på en gång väldigt tydligt för mig att den här romanen, De heliga staden, som jag försökte skriva, inte kunde berättas ur ett allvetarobjektivt berättarsperspektiv som många andra av mina romaner är gjorda.

Och där man då i och för sig kan delegera berättande till olika karaktärer och personer. Utan det måste finnas en berättare som berättar om det här i ett efteråt. Och det krävde formen. Men det styrde också språket. Därför att den som skriver befinner sig någonstans på slutet av 1500-talet. Det finns vissa saker han inte kan tänka, vissa saker han inte kan säga och så vidare.

Och ur detta föll på något sätt- allting bara klarade när jag fick veta- eller förstod innan jag ens då hade börjat skriva- på att så här måste boken se ut. Och sen så finns det ju ett förlopp- och det är ju historiskt bestämt också på många sätt. Så det kan ju inte sluta på något annat sätt än det slutar. Just det med språket. Hur gör du för att närma dig 1500-talet- och ändå vara klar i texten?

Ja, det var det här då som tog fem år, om man säger så. För det första måste man ju vara ganska, och det säger sig själv kan man säga, man måste ju vara ganska klar över vilka skillnader i livs- och världsåskådning som råder mellan oss människor idag på 1500-talet.

Av det följer ju en massa olika saker. Himlen som förekommer i otroligt många bilder av i den här romanen, det är ett befolkat upstairs. Det är en övervåning och man måste fatta att när det beskrivs att det sticks ner ett svärd mellan molnen så är det också bokstavligen ett svärd. Det är inte ljusfenomen.

Och man måste förstå hur människor reagerar på sådana saker. Man måste förstå hur ung skrivkonsten är, så att säga. Man måste förstå de här fundamentala sakerna. Och man kan då heller inte, det säger sig självt, använda kollokialismer som... Jag har läst, jag vet inte hur många dåliga historiska romaner, att man ska...

stämma möte eller stämma av med varandra eller på något sätt bearbeta det här. Psykologi finns inte. Existerar inte. Så på det sättet, och det bestämmer också språket, men sen så blir det svårt. För att när allt det här ska bli fungerande svensk språkträkt, då måste man ju också fatta att svenskan till exempel på 1500-talet

var definitivt inte påverkad av engelskan och den var definitivt inte påverkad heller av franskan för den kom in i svenskan på 1700-talet med Gustav III etc. Så att det svenska som talades på 1500-talet såg ju helt annat ut och det fanns helt andra ord för saker.

Så att sen ta bort allt det ur texten som är möjligt att åtminstone ta bort och rensa ut ur texten av agnesismer och frankismer är väldigt svårt. På franska har vi de här orden som armé, vi har...

Alla de här militära och humanitära terminologin i svenska är ju många franska ord. Kompanir, regiment, allting. Och hur bär man sig åt för att ta bort det där utan att det blir krystat och svårt för att sätta dit anachronistiska svenska ord som inte används längre. Och det är också en väldigt svår process det här språkligt.

om man nu vill anstränga sig- och lägga sig på den nivån. Om man går för långt tillbaka-

och använder ålderdomliga svenska ord- eller ålderdomliga språkvänningar- så blir det pastiche. Och pastiche är ingenting som man som läsare tar på allvar. Då har distansen mellan författaren och läsaren- och det kanske viktigaste, distansen mellan läsaren och texten- blivit ironisk. Man läser det som en pastiche, helt enkelt. Det motsatta är ju då-

Att man liksom släpper för mycket på det där. Och då uppstår det ett slags alldaglighet i språkbruket- eller ett slags... Det ersätts agnesismen med trivialismen kanske på något sätt. Och då tror man inte på fiktionen heller- därför att man tror inte att så människor tänkte eller talade så på 1500-talet. Så det krävs en otrolig balans. Alltså att lägga det precis på den här nivån- när det inte slår över åt det ena eller det andra hållet-

Det är otroligt svårt, tyckte jag. Och det var ju så att skrivandet blev framryckande längs ena fronten och tillbaka ryckande nästa vända till slut uppstår. Det är ett pågående arbete hela tiden? Nej, det är ett pågående arbete hela tiden. Jag måste känna att det låter rätt och så.

Och oftast i processen ser det ut så att språket blir mer arkaiserande än jag vill. Och sen är jag ju räddningslös förtjust i svenska språket och allt vad det kan göra men nästan ingen gör med det. Så det är ju ett lustfyllt arbete också att på något sätt hitta saker i svenska språket som fortfarande inte är ute men som går att använda på det sättet.