När Danmark 1675–1676 försökte ta tillbaka landskapen Skåne, Halland och Blekinge blev det snabbt ett krig som utkämpades både på stigar, gårdsplaner och i skogsbryn mellan skånska friskyttar och svenska trupper som i stora fältslag mellan reguljära danska och svenska trupper.Snapphanarna, eller friskyttarna, bedrev en effektiv gerillakrigföring under skånska kriget med bakhåll, sabotage och stöld av den svenska krigskassan. Men utan kvinnorna hade det varit svårt att hålla igång det skånska motståndet. Gårdarna måste skötas och hemliga budskap transporteras. Och kvinnor kom att författa många protestskrivelser.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Jojan Vadenbring, som skrivit ett stort antal vetenskapliga artiklar om Snapphanarna. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.Genom freden i Roskilde 1658 blev Skåne, Halland och Blekinge svenska. Danmark tvingades avträda en tredjedel av sitt territorium till den svenska stormakten.För många skånska bönder handlade konflikten mindre om stormaktspolitik och mer om vardagens villkor: skatter, inkvarteringar och övergrepp från soldater som såg bygden som fientlig. När danskarna landsteg 1676 öppnades en möjlighet att återvända till ”den gamla ordningen” – och det gav näring åt ett motstånd som kunde slå till och försvinna.”Snapphane” var i grunden ett svenskt skällsord, använt för att göra motståndet kriminellt och opolitiskt: rövare snarare än kombattanter. Samtidigt fanns mer organiserade förband – friskyttar – som stod på dansk sida och kunde vara formellt knutna till Danmarks krigföring, medan andra grupper bestod av lokala bondeuppbåd eller rena stråtrövare som levde på plundring.Den distinktionen spelar roll när vi ska förstå kvinnornas insats. Kvinnor var sällan formellt inskrivna som soldater – men de var ofta helt avgörande för att gerillakriget skulle fungera i praktiken.Gerillakrig i skog kräver mat, kläder, krut och gömställen. Friskyttarna kunde inte bära allt själva. Kvinnor drev gårdar vidare under extrem press, gömde proviant och såg till att män som levde ”på skogen” kunde komma tillbaka, få mat och utrustning och sedan försvinna igen.Ett konkret exempel finns i material kring ”Sven i Boarp”, där hans hustru enligt domboksuppgifter under en månads tid mältade, gjorde ost och smör och höll gårdens produktion igång – samtidigt som hon bidrog till att förse männen med livsmedel. Det är vardagsarbete som samtidigt blir krigföring: den som kontrollerar maten kontrollerar möjligheten att slå till.I andra fall tycks kvinnor ha agerat som spårare, budbärare och lokala ”nätverk”. Och i den svenska föreställningsvärlden kunde kvinnors rörlighet och kontaktytor vändas mot dem: de kunde misstänkliggöras som spioner – eller till och med som ”spionhäxor”, ett begrepp som lyfts i modern historieskildring om perioden.Kriget skapade en pappersflod. Kvinnor skrev – eller lät skriva – suppliker och brev till myndigheter: om skattelättnader när män dött eller dragit i fält, om nåd för fängslade anhöriga eller om tillstånd att driva verksamhet vidare. Här framträder kvinnor som administrativa aktörer i krigets skuggsamhälle, där familjens överlevnad kunde avgöras av rätt formulering och rätt mottagare.Bild: Snapphanen Svend Poulsen Gønge (t.h.), känd som Göingehövdingen, lockar den svenske översten Sparre i ett bakhåll genom att uppträda förklädd till svensk. Illustration ur Carit Etlars roman Gjøngehøvdingen, 1903. Illustration: Poul Steffensen (1866–1923). Public domain, via Wikimedia Commons. FärglagdMusik: Hybrid March av Boris Skalsky, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ask this episode

“What did the council decide on item 42?” — answered with the speaker and the moment.

Transcript

Related