Den 29 oktober 1956 inledde Israel en invasion av Sinaihalvön. Detta var en förevändning för Storbritannien och Frankrike att ingripa militärt. De krävde att både Egypten och Israel skulle dra sig tillbaka från kanalen, samtidigt som de attackerade egyptiska mål.USA och Sovjetunionen fördömde attacken. President Eisenhower vägrade stödja sina allierade och krävde ett eldupphör. FN:s generalförsamling röstade för att skicka en fredsbevarande styrka. Under ekonomiska och diplomatiska påtryckningar tvingades angriparna dra sig tillbaka i december.Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om Suezkrisen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med idéhistorikern Klas Grinell som är aktuell med boken Suezkrisen.Den 29 oktober 1956 inledde Israel sin invasion av Sinaihalvön. Operationen, kallad "Kadesh", syftade till att återöppna Tiransundet och Aqabaviken. Israeliska fallskärmsjägare landade nära Mitlapasset, vilket markerade början på en snabb framryckning. Två dagar senare anslöt sig brittiska och franska styrkor till offensiven.Striderna intensifierades snabbt. Israeliska styrkor avancerade genom Sinai, medan brittiska och franska trupper landade vid Port Said och Port Fuad för att ta kontroll över Suezkanalen. Egyptens president Nasser svarade med att blockera kanalen genom att sänka 40 fartyg.Konflikten mötte omedelbart internationellt motstånd. USA:s president Eisenhower och Sovjetunionens ledare Chrusjtjov fördömde invasionen. Under intensivt diplomatiskt tryck, särskilt från USA, tvingades de invaderande styrkorna snart att dra sig tillbaka. En FN-ledd fredsbevarande styrka (UNEF) sattes in för att övervaka tillbakadragandet och upprätthålla freden.Under starka ekonomiska och diplomatiska påtryckningar tvingades angriparna dra sig tillbaka. I december 1956 lämnade de sista brittiska och franska trupperna Egypten. Israel drog sig tillbaka från Sinai i mars 1957.Suezkrisen blev en diplomatisk seger för Nasser och Egypten. Nasser framstod som en hjälte i arabvärlden för att ha stått emot de gamla kolonialmakterna. Den visade också USA:s växande inflytande i Mellanöstern på bekostnad av de gamla kolonialmakterna. Suezkrisen markerade slutet på Storbritanniens och Frankrikes roll som stormakter.Bild: Premiärminister Gamal Abdel Nasser och några medlemmar av RCC (Revolutionära kommandorådet) välkomnas av jublande folkmassor i Alexandria efter undertecknandet av ordern om brittiskt tillbakadragande. (Salah Salem sitter framför Nasser med solglasögon), Kamal el-Din Husseini (bakom Salem), Anwar Sadat (endast delvis synlig, bakom Husseini), Abdel Hakim Amer (står bakom Nasser, ansiktet syns inte). Abdel Latif Boghdadi och Hussein el-Shafei är närvarande i bilen, men syns inte. Wikipedia. Public Domain.Musik: "Allahu Akbar" (arabiska: الله أكبر, bokstavligen 'Gud är störst') är en egyptisk pro-militär patriotisk sång komponerad av låtskrivaren Abdalla Shams El-Din 1954 och skriven av poeten Mahmoud El-Sherif 1955. Den användes först av de egyptiska väpnade styrkorna som marschsång under Suezkrisen 1956. Sången användes också som Libyens nationalsång under Muammar Gaddafis styre från 1969 till 2011. Wikipedia. Public Domain.Lyssna också på Sexdagarskriget 1967 – när kartan i Mellersta Östern ritades om.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ask this episode

“What did the council decide on item 42?” — answered with the speaker and the moment.

Transcript

Related