Jacob Möllstam

Väldigt, väldigt medvetet. Och då gjorde jag upp en lista på vad jag ville få ut av det här. Och det var tre grejer. Jag ville jobba närmare med de kollegorna jag hade. För jag kände att jag gick från en skola där det från början var väldigt nära samarbete till att det blev mer och mer individuellt.

Att det är gemensamma kontrakter, fast inte kvar. Och det var en skola som bytte chef väldigt många gånger. Så det blev väldigt sådär, det vi gör är det som finns. Vi var en ganska liten skola, vi var kanske 15 grundskollärare och fritidspedagoger tillsammans och förskollärare. Så det var våra gemensamma kontrakt som var det som styrde kulturen på något sätt så.

Och där kände jag att det var på väg åt en annan grej. Så jag kände att jag vill jobba närmare mina kollegor. Och det är en grej jag har gått och funderat på de senaste månaderna. Att jag jobbar väldigt, väldigt, väldigt nära de jag jobbar med.

Och det känns otroligt bra att vi har en gemensam årsplan för vad vi undervisar när, vilka delar som kommer med när, vilka projekt. Vi kan beställa material åt varandra för vi vet att om några veckor kommer de här genomföra de här experimenten, de här lektionerna. Vi har lagt upp en årsplan som vi kan lägga in i alla beställningar innan. Så det är vissa grejer vi behöver komplettera med.

Och det liksom funkar. Och det spelar ingen roll om du har jobbat som lärare i tio år. Eller om du har kommit in och har ditt första år som du undervisar. Och ska ha praktiska experiment och så. För att allting finns nere till färdiga lektionsplaneringar. Som man kan följa och arbeta om man vill. Man kan anpassa det. Man kan vara flexibel från elevgrupp till elevgrupp. Men det finns ändå en gemensam tanke. Som visserligen tar bort ganska mycket autonomi. Men som ger jättemycket mer.

Där man alltid känner att man har kollegor att jobba med. Jag kände det faktiskt förra året också. Jag är i en period i min yrkesliv just nu där jag känner att jag jobbar närmast de bästa kollegorna som jag någonsin haft.

Och jag tror att det också kommer från en kultur där man jobbar mycket med varandra och man har en gemensam förståelse för vad man drar ihop. Och det smittar av sig från att vi har roliga projekt ihop, vi hänger på fritiden ihop, vi är några av oss i olika konstellationer. Och det finns en kultur av att man drar iväg på ett kvist och lägger ut det allmänt så att alla som vill kan hänga med.

Om man drar igång en cykel för det här och det här. Vi har några som har startat en stickklubb tillsammans. Vi har en gäng som spelar rollspel och en gäng som idrottar ihop och kör idrottsturneringar mot elever på tredje vecka. Vi har några som gör det här och det här. Och det är liksom över de närmsta enhetsgränserna på något sätt. Utan det är bara så här, känner man för det här så hänger man på det här.

Och det är öppet för alla. Den kulturen tror jag kommer från att vi jobbar väldigt nära varandra. Och det är något som jag vill ta med mig. Se det. Öppna det. För i vardagen när man bara går runt och traskar de här problemen. Den här eleven som fan aldrig blir bättre. Eller de här problemen som aldrig funkar. Eller den här grejen som chefen inte ser så. Det är ett problem som man ändå har. Som upptar ens mentala kapacitet. Då ser man inte det som pågår. Mer låg. Frekvent i bakgrunden.

Men en sån grej, det tar jag verkligen med mig. Jag har kommit till den arbetsplatsen som jag valde att byta till för sex år sedan. Och det har också tagit en tid att landa för det var en helt nystartad skola. Så det fanns ju ett samarbete från dag ett men ändå att det har kultiverats in till någonting annat. Det är min ena grej. Min andra grej är att jag, punkt två av en grej som jag känner att det här vill jag byta till.

Det var väldigt organisatoriskt. Jag gick från att jobba på en FD5-skola. Det finns fortfarande kvar ganska många sådana här i Sverige. I jämförelse med resten av Sverige av någon orsak. Från den gamla läroplanen. Man har fortfarande inte anpassat det. Vilket är jättekonstigt organisatoriskt. För att det är...

Behörighetsmässigt är det ju inte bra. Och liksom undervisningsmässigt är det ju inte bra. Men det är så. Och vad jag upplevde i det var att jag jobbade mycket med mellanstadiet. Var att jag hade liksom fyror, femmor, fyror, femmor, fyror, femmor, fyror, femmor. Om och om och om igen.

Och det blev ganska så tradigt. Jag var tio år på min förra skola. Jag jobbade kanske sju av dem. Sex, sju av dem i mellanstadiet. I en sån cykel där man hade fyra, femmer, fyra, femmer, fyra, femmer. Men också att det var en för kort startsträcka. En för kort period att följa elever. För att liksom hinna bygga någonting. Hinna följa någonting. Hinna etablera någonting i tid. Och sen också hinna faktiskt rent egoiskt också få stjärna. Men att få se hela den vägen igenom.

Och nu när vi har ett skolsystem som är väldigt så uppdelat i treårsblock. Så snart kommer det inte vara treårsblock utan tre-fyraårsblock istället. Så kommer det vara liksom... Så var det en för kort period. Och det kändes som att jag blir inte färdig med grejer. Och det kändes konstigt att lämna över till någon annan som liksom skulle sätta betyg och skulle sätta liksom... Även om man flyttade kanske fem kilometer bort till grannskolan så var det ändå så här...

Varje år kom de tillbaka. Efteråt var det så här. Om en lärare vägrade sätta betyg på det de gjorde förut. Då kommer man bara bedöma det de har sett själva. För det är det de kan göra. Vilket är så här okej. Fast det står ganska tydligt här. Att betygen ska motsvara det här och det här. Vi lade jättemycket tid på att lämna över. Jättegivet material. Vi försökte lägga upp en treårsplan. Vi var tre låg och mellanstående i skolnärheten. Som matade in i samma 69 skola om man säger.

Och där var, vi la mycket tid på att synka ihop och säga okej men vad gör vi i 4-5an, vad får de göra i 6an för att det skulle bli lättare för dem. Men ändå var det upp till vad jag liksom lärde själv och man nästan brydde sig i det men det var helt okej. Och bara slänga det underlaget och bara säga det här kan jag inte lita på för jag vet inte vem som har gjort det här.

Och man kanske kan förstå det ur ett betygsperspektiv men också såhär nej. Så det känns så mycket bättre att faktiskt få följa hela den cykeln. Och det har jag fått på mig själv om det här året när mina mentorselever, de jag jobbar mest med, 80 procent av min tid lägger jag an med de eleverna som jag mentorer för.

Och de går allihopa i sex här nu. Och jag vet inte om du någon gång hängt med någon som är 12-13 år men det är inte den charmigaste tiden alltid i alla människors liv. Så de verkar vara en del som är ganska utmanade på olika sätt. Det är också det man får påminna sig om. Alltså just det.

Allting man själv gjorde i den åldern får man liksom... Det är någon sorts karma, revenge, fast jättemycket mer. Men i alla fall, man får påminna sig om just det. Jag har aktivt valt det här för att vara med på det här kapitlet, på den här delen. För det finns någonting nice i det med. Och det gör verkligen det. Vi hade ett sådant samtal idag, jag och min kollega. Vi har haft en ganska lång avslutningsdag. Alltså från...

Det är inte bara några timmar att komma in och säga hej och hej då utan det blir liksom kört typ en hel dag. Och då hade vi ett tag när vi började prata om betyg med eleverna och vi började liksom, just det de ska, hur praktiskt förklara, nu får jag hem min papper, det står så här och så här och man börjar förklara liksom okej men vad betyder det egentligen och någon har hört talas om poängsystem och man får förklara hur det funkar och så.

Trend

Appearances