Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén.Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp.Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ask this episode

“What did the council decide on item 42?” — answered with the speaker and the moment.

Transcript

Related