Det var normalt, vanligt, vardag. Bland vänner, vänners vänner och bekanta. Vissa sålde, alla rökte – en del sällan, andra för ofta. Vad vuxenvärlden berättat och vad lagboken bestämt brydde sig ingen om. Vännerna var viktigare – och ruset, musiken, dokumentärerna, hänget, tv-spelen och sötsakerna från de nattöppna bensinstationerna. Jag minns kvällar i skitiga lägenheter, haschkakor gömda i fläktar, frysfack och soffor. Redlinepåsar packade med klibbiga buds, spridda över soffbord eller undanskuffade i mikrovågsugnar. Buntar med kontanter, färgglada bluntsförpackningar, meckrester och rullpapper.Så börjar förordet till SVT-journalisten Johan Wickléns bok Vi ger oss aldrig – så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket (Volante) som kom ut i dagarna. När jag läste hans förord kände jag igen mig själv och mina egna tonår. Vi började röka hasch som 13-14 åringar och på den vägen var det. Mina ungdomsvänner började röka på mer och mer, och vissa avancerade till tyngre droger, andra in i de kriminella organisationer som levererade drogerna. Jag fick på kort tid se de mörka sidorna av narkotika, men allt mindre av de positiva. Själv gjorde jag därför motsatt resa och blev motståndare till alla sorters droger, slutade även röka och snusa, och under en period slutade jag till och med dricka, vilket var en stor grej i slutet av tonåren. Med åren har jag ändrat mig igen, främst för att den organiserade brottsligheten med hjälp av droghandeln flyttat fram sina positioner i samhället. Skulle en avkriminalisering av cannabis eller till och med legalisering kunna komma åt det? Jag vet inte. Men som Wicklén visar i sin bok så vill inte den sittande eller tidigare regeringar veta heller. För ett par år sedan krävde ett enigt Socialutskott en utredning av svensk narkotikapolitik. Man vill ha en nollvision mot knarkdödsfall, god missbruksvård och skademinimering. Man efterfrågade att politiken skulle basera sig på vad forskningen säger, inte på moralism. Men när jag frågade socialminister Lena Hallengren (S) om detta svarade hon att man inte tänkte utreda den svenska narkotikapolitiken förutsättningslöst. Man ville inte kolla på avkriminalisering heller: För att man ska utreda något måste det man kan komma fram till vara intressant, och det finns inget intressant med att utreda avkriminalisering.Man vill inte veta. Man vill inte höra motargument. Man vill inte lyssna på forskare. Det är en position som inte borde vara möjlig att inta helt öppet. Man vet inte heller vilka effekter den nuvarande narkotikapolitiken har på bruket och missbruket. Medan grannländer omvärderar blir Sverige alltmer ensamt i sin dogmatiska position. Hur hamnade vi här? Och vad är vägen framåt? Detta handlar dagens podd om. (Och jag kan varmt rekommendera hans bok.)Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Ask this episode

“What did the council decide on item 42?” — answered with the speaker and the moment.

Transcript

Related