Lina Thomsgård

Jag ska inte säga fnysa, men vi förhåller oss ju lite skeptiskt till när sådana där modeord rullas ut. Och allt och alla bara... Det här är det enda sättet att leva på. Eller den enda diagnosen att bry sig om. Och jag har den. Och alla runt omkring mig har den.

Men vi tycker ju också att det är lite kul att ta sådana begrepp och liksom vaska bort skiten och se vad som finns kvar. Vad är det som är mer irrelevant? Jag har liksom svängt där. Det är jättebra. De här flöden kommer ofta från dig och numera är jag såhär, ja men vi spelar inte idag typ. För att det brukar ofta bli bra tycker jag. Och folk är intresserade och de blir väldigt lyssnade. Så det är väl kanon. Och det här är ju också ett avsnitt som knyter an till tidigare avsnitt vi har gjort som har berört samma grej. Så att det liksom, det ligger ju

solida grejer bakom så ibland eller rätt sagt väldigt ofta när modeorden dyker upp så är det fel att helt avfärda det också det finns ju ofta vi kommer ihåg vi lyssnade minst när vi gjorde avsnittet om ledden som många kan tycka är för enkelt och för traumatiskt för sen när man väl djupdyker ner i det och hittar fundamenten så är det så att det här rimmar ju med

Ja, vad bra, för det tänker jag att jag också skulle kunna göra. Som är kopplade till det här. Ja, det är allt från liksom underbara lidandet och Ikea-effekten. Och nu ska jag skratta björnet att jag har mina fötter på bordet. Men inte bara att du har dina fötter på bordet, utan att du liksom... Gjorde ljud med dem. Fipplade. Att du fipplar. Det är sånt jävla fippel. Alla de här små ljuden som ni lyssnar och hör. Om ni var visst, jag sitter som en liten ap.

Hoppa, liksom flyger runt och klättrar och allt detta med en röst som knappt levererar. Fy, jag är fel människa för jobbet, men nu är det den människan du har Björn. Ja. Många olika tillbakablickar kommer det bli. Ja, och ska vi börja med att prata om det själva begreppet då då? Ja.

friction maxing sattes i någon krönika i The Cut. Det här är inte första gången som vi gör ett avsnitt om ett begrepp som debuterade i en krönika. I tidningen The Cut. Jag minns inte vilket det förra avsnittet var. Jag vet att vi gjorde en om typ, vad var det? Livsregler, motsvarande, lång evanis. Men verkligen, flera gånger. The Cut är bra på att plocka upp saker och göra dem till krönikor som vi sedan gör avsnitt av. Just det.

tvärtom och låta saker vara lite jobbiga ibland aktivt söka oss till motstånd kan vi stanna upp lite vid den hur vår samtid funkar den samtidsbild som målas upp i The Cut och i de substack text jag läste om det här det här är hur vårt liv ser ut idag allting ska hela tiden bli enklare

Vi har gått från att leta råvaror i olika affärer till att gå hem och laga den här fina maten till. Vi bara fodorar hem. Eller boltar hem. Eller ubrar hem. Mina barnfria veckor. Och allting ska vara så himla mycket. Jag lagar ingen mat. Det går sju dagar. Jag lagar ingen mat. Och för varje...

För varje vecka så blir varje sån där grej enklare. Vi har redan sparat din adress. Du kan bara klicka in här. Nu är det redan betalat. Du är redan prenumerant. Allting är liksom... Trösklarna blir bara lägre och lägre och lägre. Och pengarna vi hystar in i de här systemen blir större och större och större. Och vår möda, verkligen. Känslan av att här har jag investerat något. Den är snart nere på obefintlig.

Och det här kan man ju då föreställa sig som krönikaren Katta har gjort, har förändrat något i oss. För naturligtvis, om vi skulle gå till en människa på medeltiden som liksom rullade sin skottkära tusen mil och säger såhär, du, skulle du föredra om du kunde bolta bort de här stenarna till nästa by? Hehe, yes! Alltså gud, ett förenklat liv är ju hela tiden ett bättre liv, har vi tänkt. Och så tänker väl också många av oss kring AI.

vad skönt, där kommer något och bara löser det jag behöver inte göra något och sen någonstans så kommer ju hela den där om vi säger det som en kurva behöver inte göra något, behöver inte göra något men varför ska jag då leva?

Varför ska det då finnas? Jag kan ju bara sångmata mig själv i en sömnkammare som ger mig evigt liv. Du kan lägga i kuveus från födseln. Och bli AI-knullad av ett chip in i hjärnan. Ja, exakt. Man kan bara pumpa in lite opioider i det. Är det det perfekta livet? Nej, det är ju inte det. Och varför är det inte det, Björn? Vad är det som går förlorat i den här samtiden?

Där kan vi prata kort om det här med att vara förälder till barn. Av alla möjliga skäl vill man hjälpa dem. Jag kan knyta din sko, det går snabbare, vi har skitbråttom till bussen till skolan. Eller, åh vad din läxa är svår, jag sätter mig här bredvid och ser på sig åt. Eller vi bygger det här kapplatornet tillsammans.

Och risken med det vet man ju då är att nu är det här ett barn som plötsligt inte klarar av att ens torn ramlar. Eller att man säger, om man heter en bär eller tar vagnen eller tar bussen så blir det här ett barn som inte lär sig fröjden av att klara av att gå en lång promenad. Nej.

Så att spara lagom mycket bök till barnen tycker jag är en stor del av mitt föräldraskap. Men om vi då får ses lite som föräldrar till oss själva nu när vi ska försöka hitta strategier framåt så är det precis det som det här avsnittet handlar om. Vilket bök är det vi ska se till att utsätta oss för för att fortsätta utvecklas som människor och vara...

Och när ska vi ta bussen? Eller när ska vi låta AI? Vi vill ju inte tillbaka till medeltiden och rulla stenar i en skottkärra. Vi vill ju bara hitta mening och njutning. Ja, verkligen.

Jag minns att vi har refererat till det sen. Men att det handlar om att typ ett kul är att äta en godispåse nu eller ska äta åt ett skämt nu. Typ två kul är att behöva pulsa sig genom snön jättelångt för att sen få äta en våffla i våffelstugan. Typ två kul kräver mer insats. Exakt, sånt som man kanske ser tillbaka på sen. Det var jättehärligt då.

citat från en tv-serie jag såg precis innan vi nu skulle spela in det här som vi faktiskt i det här samarbetet med Sky Showtime den som heter The Madison där säger en av nyckelpersonerna tidigt att make one memory a day det är han liksom som sin målsättning jag tog fram min anteckningsbok och skrev ner det för att jag tyckte det var mäktigt göra, skapa sig ett minne om dem för det gör man ju inte om allting bara är utan besvär besvär

Hur många år är det jag har kvar tills allt jag kan göra är att minnas? Snart kan jag inte göra något mer för han är äldre. Allt jag har kvar att leva på är att minnas. All these people jobbar hela sitt liv för just det här makalösa tillfället. Men nu är det för sent. Nu kan du inte göra det. Nu kan du bara titta tillbaka på de där minnena som du aldrig skapade.

Och snickar ihop sitt fotbollsmål. Och sen är det bästa fotbollsmålet man vet. Man älskar att spela med det. Och det ramlar lite ibland. Men man är så stolt.