Lina Thomsgård

Hur vet du det? Hur vet du att det är en våldsam överreaktion? Att det inte är en adekvat... Ja, det vet jag för att så fort jag har lugnat ner mig så kan jag se det. Och då bara, gud vad knäppt att jag började... Och om jag gjorde det på fredags och på söndags så var det tydligt för mig att det var onödigt att säga upp bekantskapen om den här personen för att den ställde in den där aven. Okej, så när känslorna har klingat av, då ser du det klart. Om man skäms över sin reaktion två dagar senare då vet man att det är något som är lite ching-chong. Och i det ching-chong, i det Hawaii så finns det en nyckel till någon form av

Så det som har hänt nu då- det är att jag kör den där stoppmodellen- på mig själv. För att jag vet att det inte kommer bli- en rimlig reaktion här och nu. Och sen så är det- det kan vara svårt att få till- men även någon typ av träningssak då. Och sen så den rimliga gränssättningen- kan jag få till sen. Var det här liksom- nu när jag kan separera det från känslan- på ett annat sätt för att det har gått lite tid- kan jag titta nyktrare på det. Man kan ju också tegna en nykter tredjepart. Lina-

liksom gjort någonting som var lite värre. Alltså bett honom dra ett helvete. Eldat ner huset. Eldat ner huset eller något sånt där. Kanske svårt att komma tillbaka från det. Men respekta och besöka. Så jag stannar kvar, eldar upp och sitter kvar i känslan. I asken och väntar på sin kaffe.

Men att den där rimliga gränssättningen, man kan ha tillgång till den när man är ur känslan lite senare efteråt. Kanske när man pratar med någon annan. Och om det fortfarande, jag menar det kan ju fortfarande vara så att det inte bara var sin egen reaktion utan att det faktiskt var lite risigt beteende som någon gjorde.

Det är kul att du är så dubbel natur för att du gör precis vad tulltjänstemän och tandläkare säger. Det älskar du ju. Jajaja, jag lyder auktoriteter. Men också, om jag säger till mig själv, nu ska jag sluta äta godis, då bara ha ha.

Jaha, smäller i med en gott och blandat rack till ansiktet. En psykolog som tog emot dig i någon slags uniform, det skulle förmodligen vara mer effektivt. Absolut, absolut. Som Muammar Gaddafi med någon liten sån här skärm. Ja, jag vill inte ha någon jämnbörd utan det ska vara en Hans Tjejke, vilken konstig... Ligga fastspänd någonstans och ta emot tips. Ja, exakt. Hans Tjejke, aktuell liknande sätt.

Hur lång tid tar det då? Hur många panikångestattacker ska jag bara sitta ut för att lära mig att det inte är någon fara? Det finns sådana stora studier om att byta vanor och så. Det är ju en sån grej. Och då var det väl allt från 21 till bla bla bla dagar med ett snitt på 66 tror jag. Att få till någon beteendeförändring om man gör på ett nytt sätt varje dag tills den här nya automatiska stigen är upptrampad i huvudet.

Men jag tror att det skiljer sig från person till person och det beror också på hur mycket du tränar och med vilken intensitet. Det är ett av de vanligaste problemen när det inte blir bra behandling, att det är för låg intensitet.

klienten, jag gjorde, jag skulle göra det varje dag i veckan, jag gjorde det i måndags det är bättre än ingenting, verkligen men då kommer det ta längre tid och sen också, hela den här grejen med säkerhetsbeteenden, att man kanske inte riktigt är i, alltså man kanske inte är i känslan för att man distraherar sig på något fiffigt sätt ångesten brukar hitta smarta vägar för att man inte ska behöva vara i det här läskiga

Det tycker jag har varit så hjälpsamt när man går till och söker vård. Att bara ge mig gärna ett slutdatum på den här skiten så jag vet att om två månader i sven. Det finns ju exempel på, jag måste bara säga en sån solskenshistoria. Det finns någon sån OCD-behandling, tvångssyndrom, som också är en exponeringsterapi. Där typ terapeuten bor med den som ska behandlas. Du ringer Tanja. Alltså more or less så här.

Jag kanske säger fel nu, men det det är är att det är high intensity. Så att man kan inte hålla på och giddra och fuska och sådär. Utan det är såhär, nu gjorde du det där igen. Och då går det fort. Då går det jättefort.

Du lyssnar på en podd från Acast. Ni är så varmt välkomna till fredagsfrågan med dumma människor. Alltså psykolog och författare Björn Hedensjö och jag heter Lina Tomsgård. Frågan i fråga kommer ifrån er. Alltså ni lyssnare skickar in frågor till oss på dummamänniskor.gmail.com helst. Och sen väljer vi ut bra och svarar på dem. Och här har jag valt en fråga för dagen, Björn. Ja.

Hej bästa podden! Jag har en fråga om kommunikation i dejting. Jag dejtade en tjej sen några månader och vi hamnade nyligen i en situation där jag skämtade och gav några komplimanger som jag själv upplevde som varma och lekfulla. Jag sa bland annat att hon hade en liten gullig mun. Hon blev ledsen och uttryckte efteråt att jag hade fått henne att känna sig oönskad och osäker. Hon har tidigare sagt att hon upplever att jag ger henne för lite verbal bekräftelse vilket jag antar spädde på känslan för henne att känna sig oönskad och osäker av mina komplimanger.

Och jag har försökt, men känner mig ofta pressad- så att det blir ett sånt här, fin du är då och då. Jag visar intresse på andra vis- och hon har sagt att hon känner att jag vill vara med henne- men att hon saknar det verbala. Det som jag fastnade i är att hon efter ett tag sa- att hon förstod att jag inte menade något negativt- och att min intention inte var att såra. Trots det formulerades kritiken ganska hårt- och jag upplevde att jag blev framställd som ganska oskön- eller okänslig som person-

Och när jag försökte förklara min intention och hur jag kände mig missförstådd upplevde hon istället att jag pratade för mycket om mig själv och att jag inte var intresserad av att höra hur hon kände. Vilket tyvärr fick mig att känna mig ännu mer missförstådd. Jag tyckte att jag kom in i samtalet utan att vara i affekt efter att ha samlat tankarna och verkligen försökt sätta mig in i hennes situation och se hennes perspektiv.

Hon uttryckte också att hon i tidigare relationer tagit för mycket hänsyn och nu vill kunna fokusera på att säga vad som känns fel för henne och inte alltid ta så mycket hänsyn till den andra. Och jag tycker att det här känns hårt. Man kan väl göra både och?

Och det jag försöker förstå är vad som är rimligt här. Jag vill ta ansvar om jag har uttryckt mig klumpigt. Men jag märker också att jag reagerar starkt på att bli tolkad negativt trots att min intention var god. Och att hon ju var införstådd med det. Så, min fråga är. Hur kan man tänka?

När någon säger att de vet att man inte menade något illa men ändå uttrycker sin kritik på ett sätt som får en att känna sig som en dålig person. Finns det något i kommunikationen man kan göra annorlunda? Eller handlar det mer om olika behov av trygghet och olika sätt att tolka varandra? Hur vet man när det här är något man kan jobba på tillsammans och när det snarare är ett tecken på att man har ganska olika kommunikationsstil och behov i början av en relation? Lång fråga nu, men jag hoppas på att få ett svar.

Dumma Människor sponsras av Sky Showtime. Ibland får vi se nya filmer och tv-serier innan de har släppts. Jag älskar detta. Eller hur? Och nu har goodiesarna på Sky Showtime låtit oss se den nya tv-serien Madison. Och vet du vad jag kände när jag såg den, Björn? Det är som att de har lyssnat på vår podd och gjort en series enkom för oss. Det är såna här otroliga, episka fiskescener från så här secluded amerikansk vildmark. Allt det här som är din liksom

Din dröm. Dels det, och sen har vi för mig sorg och relationer och familjer i kris och allt sånt där som jag älskar. Och det vet jag att du i och för sig också gillar. I huvudrollerna dessutom, Michelle Pfeiffer, henne ogillar inte du. Nej.