Lina Thomsgård

I alla fall så tyckte jag att det funkade ganska bra på mig i liten dos. Jag blev mindre orolig, framförallt mindre prestationsångest. För allt man tidigare hade varit lite orolig för och hade lite ångest inför fick man jättemycket oro och jättemycket ångest för. Det var samma områden fast de bara växte och sen pompade upp några nya områden.

Men sen då nu under, när det har varit det här året av separation. Alltså för mig var väldigt, under stunden av mörkt och dramatiskt så gick jag upp i dos på klokvänsinrådan och vännen sitter bredvid mig. Hon var även läkare. Och det blev en ganska hög dos till slut. Den är väl normal men högre än vad jag hade ätit innan. Mm.

Och det har varit så himla bra för mig. Eftersom det har varit just turbulent period. Jag har kunnat vara stor och stark med barnen. Kunnat rådda alla saker som man behöver i en separation. Som handlar om flytt och ekonomi. Och nu ska vi plötsligt bo här. Barn är ledsna och behöver att man är trygg och lugn och stark. Och så har jag klarat av det.

Men det som har förenlätt många samtal mellan dig och mig bland annat Björn är att jag känner det som att så här har jag nu satt på mig en typ stålmannen dräkt så att så här alla pilar studsar och när jag tar av mig den så är jag som du vet när man så här drar ut en självpadda ut självpadd i skal i tecknade filmer och de är bara så här sladdre liten dagmask. Mm.

Att jag sen här inne är helt oförmögen att hantera minsta lilla motgång. Så antingen stål man en dräkt där allting studsar. Eller typ att jag är bedövad. Så att jag har tagit alvedon mot allt det ledsna. Men egentligen så har jag jättemycket smärta. Jag bara inte känner den. Så jag märker att jag har haft olika tankefoster. Idéer om varför det här...

Att det finns ett annat egentligen. Och att det egentligen är det sanna. Och att nu när jag mår bra och lever enligt mina värderingar, mina barn mår bra, jag klarar av det jag vill klara av, så är det på något vis inte hållbart och falskt. Så vi har haft mycket samtal om det, du och jag, och även andra vänner jag har som också äter medicin. Där många av dem är mycket mer krassade och mer så här...

Jag skiter väl i hur det skulle kunna vara annars. Ändå bryr mig om att det här hjälper mig att vara den jag vill vara. Det här hjälper mig att funka. Huruvida det är dåligt, farligt eller någon ful fisk tjänar pengar på det. I don't care. Utan det här funkar det inte. Och precis som brevskrivaren så har jag vänner som har trappat ner.

När de ätit SSRI och upptäckt hur de plötsligt har blivit- jätteargsinta eller irriterade hemma- eller jätteoroliga. Prestationsångest är jättevanligt- att sånt kommer tillbaka. Och det är- för mig, the jury is still out-

För att vi ska, vi ska, jag vet att ibland så blir våra lyssnare irriterade när vi har fått en fredagsfråga så börjar vi bara prata om oss själva. Men vi ska snart komma tillbaka till brevskriven för att jag vill bara nämna att det naturligtvis, antingen kan Lina må bra.

Och leva som hon vill. Eller så mår hon dåligt och gör inte det. Undrar vad Lina ska välja. Då är det klart att det finns en poäng med det där. Det bättre måendet. Det pillret. Men du vet, du och jag spelade in ett avsnitt som handlade om friktionsmaxing. Att det finns en poäng med att saker är lite smärtsamma och lite jobbiga och lite bökiga för att då...

Alla möjliga saker. Vi förstår kontraster, vi lär oss att uppskatta när det väl är bra och så vidare. Och det där tycker jag äger sin plats i det här samtalet också.

För att om målet för mig och vår brevskrivare ska vara inga dåliga känslor, ingen oro, ingenting, då kommer de andra känslorna, tror jag, också att bli mindre värda. Jag känner igen det för mig. Jag har alltid haft ganska nära till nästan eufori. Åh, vilken god glass! Sådär.

De topparna har jag inte nu. Jag kan tycka att det är så nice och kul. Jag är jättetacksam att jag inte är så jävla under isen. Men saker är liksom inte riktigt lika viktiga längre. Och det finns en prislapp på det. Och när jag tänker så... Det hjälper typ mig att tänka så. För då blir det lite mer av ett realistiskt sansat val. Mm.

Hur vill jag ha det då? Vilka ingredienser tycker jag är viktiga i mitt liv nu den här perioden? Och inte det här svartvita som jag hamnar i där. Antingen är man hel och frisk och allt gör jätteont och då är det äkta. Eller så är man medicinerad och då är allting falskt. Men man mår bra.

Så från en SSRI-ätare till en annan brevskrivare. Jag fattar dig verkligen. Vad svårt det här är. Och vad konstig tanken är på att man ska äta ett piller som på vissa sätt gör en till en annan person på andra sätt. Absolut inte, det gör en kanske till mer av det man vill vara.

Men att tänka, ska jag behöva göra det här alltid? Det är en konstig känsla. Och just därför väljer jag att inte tänka så, brevskrivaren. Jag väljer att tänka att så som mitt liv ser ut nu så är det här att föredra framför hur jag vid det här laget vet att det skulle vara utan. Det gör mig till en bättre mamma. Det gör mig till en bättre vän. Det gör mig till ett bättre ex. Ett bättre arbetskamrat. Nu.

Det kanske kommer en dag när det inte är så längre. När det där är värt att ompröva. Och kanske är den dagen här nu för dig, brevskriven. Att det är värt att ompröva. Att du vill känna hur det skulle kunna vara på ett annat sätt. Och kanske upptäcker fördelar med det som också innebär mörker och smärta. Men att det finns en poäng med det. Med skick vid ett eventuellt nedtrappande av SSRI-

Gör det hand i hand med vård. Alltså ha riktigt bra kontakt med personen. Jag har vänner som inte längre lever för att de har varit lite för själv. De har tänkt att de ska läsa sånt där själv. Det får man inte göra utan prata med vården och lägga upp en bra plan för det.

Ja, ganska vanliga är sexuell dysfunktion, viktuppgång, om man tycker att det är ett problem. Sexuell dysfunktion, är inte det de brukar prata om att det är svårt att komma? Svårt att komma, att man inte längre är bekåt, problem med erektion. Där kan man lägga till, för det har jag också pratat om i vänskapskastra. Väldigt ofta är ju de grejer, alltså att gå runt och vara ångestfylld, orolig, deprimerad och irriterad. Inte heller afrodisiakum. Nej, just det. Så att säga, ibland kan...

Vet du vad, om vi ändå ska prata om det ska jag säga, andra saker som jag har sett, jag vet inte vad som är höna och ägg och sådär, men det är folk som vid närmare SRI-fräsa, det kan finnas en nästan empatilöshet. Att man får lite bristande empati för att det finns en sån