Lina Thomsgård

Problematiskt, för jag gör bara inte fel. Och då kommer man gå i totalt försvar. Vi hamnar ju i något slags psykologiskt överlevnadsläge. Och även fysiologiskt faktiskt. Amygdalen aktiveras, stress ökar, man får det påslaget. Fokus flyttas från lärande eller från omvärlden till att...

skydda sig själv man tappar kommunikationsförmågan åh gud vad spännande det här med att det liksom är det är så starka för det kan man ju tänka om någon ger en kritik för något litet du kom för sent

att om det triggar hela självbilden eftersom självbilden är att jag är en människa som man kan lita på eller jag är felfri eller någonting som man på grund av upprätthållet då blir ju reaktionen därefter den blir jättestark och då lär ju jag mig av dig att här kan man inte säga till om minsta lilla alltså kan jag inte vara nära dig och då blir ju den här

personen som inte kan ta kritik väldigt ensam och det måste ju bli väldigt otryggt alltså det som är den största rädslan nämligen att jag inte duger och att jag därmed blir avvisad blir ju vad det leder till just det, just det

Och det här tror jag säkert att du känner igen. Om man är en sån person som är jättetjänst för kritik, då är man ju också i, ja det ligger ju i det här avsnittets natur, men man är i försvarställning hela tiden. Det finns ett sånt fint psykologbegrepp som jag gillar som är hypervigilans, som är att man är jätteuppmärksam på någonting.

Typ om man har renhetstvång så är man hyperuppmärksam eller hypervigilant på bakterier och smuts. Och om man är en sån här person så är man hypervigilant på allt som kan andas kritik. Sådana personer är ganska jobbiga att vara runt. Alltså de som är extrema. Känner du igen det eller? Absolut, det var kallt det ute.

Men jag sa ju det, det var inte jag som... Exakt, exakt. Alltså att de är som spända bågsträngar. Alltså jag menar om man skulle sätta sådana elektroder på dem eller liksom mäta blodtryck och sådär så skulle man ju se att de är någon typ av ständigt påslag nästan. Alltså så spända. Och gå bara på och liksom radarna är liksom i full aktivitet för att upptäcka hotet som är då någonting som kan andas kritik. Att man är, ja, åh gud.

Man bara spänn av. Ja, exakt. Och i det där, jag ser framför mig hur barn i närheten av sådana föräldrar, för jag har verkligen haft perioder i mitt liv när jag har varit i det där. När liksom... Ingenting för att man får inte misslyckas. Jag har med. Jag har också kroppsminnen av att vara den personen. Man ska liksom baka någon julkaka till julavslutningen. Där låter man ha väldigt dålig självförtroende inom. Ja.

Och kakan blev inte fluffig. Och de här fåniga bären man ska lägga på blev bara kladdiga. Och man bara... Det som jag har tänkt på i de situationerna är att säga... Nu visar jag för mina barn att hela mitt värde hänger på hur min kaka blir perfekt eller inte. Har du gjort en soufflé någon gång? Nej, men mina kakor har ibland haft den karaktären att...

Och att då, det här är ju mitt jobb att visa för dem. Haha, vilken ful kaka. Men kanske god. För att ge dem den inre rösten. För att det är så jävla värdelöst att gå runt och bara... Och kakan måste vara bra, vi måste komma i rätt tid. Barnen rätt julkled, eller vad det nu kan tänkas vara. Precis, det här avsnittet kopplar ju väldigt mycket till vårt tidigare avsnitt om deppiga perfektionister. Deppiga perfektionister. Och vet du vad det också kopplar lite till? Mm.

Lite olika beteenden som vi har pratat om. Olika narcissist-typer. Ja, verkligen. Jag kommer faktiskt komma in på det.

Ja, det där liksom minsta lilla invändning blir till såhär så jävla dumma i huvudet är alla de som... Exakt, alltså narcissism kan ju nästan definieras så. Alltså att liksom minsta kritik blir ett egohot. Ja, exakt. Och att ändå en bra, vad ska jag säga, lackmuspapper som liksom avslöjer att något sånt är lite, det är just den där alltså en sån reflexmässig

Det är andras fel. En människas förmåga att ta kritik är väldigt bra mått på hur mogen och stabil den är. Hur bra den är att vara med. Då är du väldigt bra att vara med Björn. Tack gullis.

Ska vi prata lite om psykologin bakom folk som inte kan ta kritik? Ja, vad är det som gör att de slash vi är sådana? Några grejer som brukar lyftas fram då är brist på självinsikt. Att man inte riktigt har koll på hur det funkar i det här maskineriet, i kropp och hjärna. Jag tänker att om man kan ha det där lite utifrån perspektivet att säga

När min självkänsla som bakande förälder är bräcklig så att nu kommer jag gå in i den här situationen och förmodligen vara ganska spänd. Om man har den typen av självinsikt så kommer man bli mycket bättre på att bromsa sådana här defensiva reaktioner.

CD-lärande historia. Jag, soft, avspänt förälder, inte så jävla ansträngd generellt, befinner mig i kaksituationen en jul för några år sedan. Kakan blev äcklig, bären som jag skulle lägga sådans på frostade blev smet. Jag gick upp i limningen. Så att Max bara, men mamma, kakan det är helt okej. Och tyckte att det var så fruktansvärt jobbigt. Gick kanske och köpte några rör ballerina istället eller något sånt där. Ja.

Och min familj bara, oh oh, vad knäpp hon är. Och då var jag tvungen att sätta mig ner och bara, förlåt men varför blev det där så viktigt? Det där var liksom out of line. Vad var det där? Och då kommer jag att tänka på mina egna, alltså när jag var liten och det var den där typen av situationer. När jag minns hur jag var, jag var inte ens en ballerinakexperson, det var liksom lite rörigt ibland när jag växte upp.

Och att då se andra barn som hade föräldrar som hade gjort fina, fina kakor. Och knäck i fina former. Lussebullar och lagt på fina paket. För mig var det som att de...

Jag vill bara vara dem. De har det där hela och solida och fina och kärleksfulla och omsorgsfulla. Mina föräldrar hade inte tid. De jobbade 900 timmar om dagen och hade 40 barn. Det var inte deras prio, det fattar jag. Men då blev det en berättelse om kärlek och engagemang som jag plötsligt 40 år senare bara...

Jag kan få ge det här till mina barn. De ska aldrig behöva liksom... Och så bara, mina barn har ett annat liv. De behöver inte frostade bär för att känna att de är älskade. Och det behövde väl fan inte jag heller. Men det fanns liksom en liten låsning där. Och när jag sen lärde mig det...