Lina Thomsgård

Och det här kan man ju då föreställa sig som krönikaren Katta har gjort, har förändrat något i oss. För naturligtvis, om vi skulle gå till en människa på medeltiden som liksom rullade sin skottkära tusen mil och säger såhär, du, skulle du föredra om du kunde bolta bort de här stenarna till nästa by? Hehe, yes! Alltså gud, ett förenklat liv är ju hela tiden ett bättre liv, har vi tänkt. Och så tänker väl också många av oss kring AI.

vad skönt, där kommer något och bara löser det jag behöver inte göra något och sen någonstans så kommer ju hela den där om vi säger det som en kurva behöver inte göra något, behöver inte göra något men varför ska jag då leva?

Varför ska det då finnas? Jag kan ju bara sångmata mig själv i en sömnkammare som ger mig evigt liv. Du kan lägga i kuveus från födseln. Och bli AI-knullad av ett chip in i hjärnan. Ja, exakt. Man kan bara pumpa in lite opioider i det. Är det det perfekta livet? Nej, det är ju inte det. Och varför är det inte det, Björn? Vad är det som går förlorat i den här samtiden?

Där kan vi prata kort om det här med att vara förälder till barn. Av alla möjliga skäl vill man hjälpa dem. Jag kan knyta din sko, det går snabbare, vi har skitbråttom till bussen till skolan. Eller, åh vad din läxa är svår, jag sätter mig här bredvid och ser på sig åt. Eller vi bygger det här kapplatornet tillsammans.

Och risken med det vet man ju då är att nu är det här ett barn som plötsligt inte klarar av att ens torn ramlar. Eller att man säger, om man heter en bär eller tar vagnen eller tar bussen så blir det här ett barn som inte lär sig fröjden av att klara av att gå en lång promenad. Nej.

Så att spara lagom mycket bök till barnen tycker jag är en stor del av mitt föräldraskap. Men om vi då får ses lite som föräldrar till oss själva nu när vi ska försöka hitta strategier framåt så är det precis det som det här avsnittet handlar om. Vilket bök är det vi ska se till att utsätta oss för för att fortsätta utvecklas som människor och vara...

Och när ska vi ta bussen? Eller när ska vi låta AI? Vi vill ju inte tillbaka till medeltiden och rulla stenar i en skottkärra. Vi vill ju bara hitta mening och njutning. Ja, verkligen.

Jag minns att vi har refererat till det sen. Men att det handlar om att typ ett kul är att äta en godispåse nu eller ska äta åt ett skämt nu. Typ två kul är att behöva pulsa sig genom snön jättelångt för att sen få äta en våffla i våffelstugan. Typ två kul kräver mer insats. Exakt, sånt som man kanske ser tillbaka på sen. Det var jättehärligt då.

citat från en tv-serie jag såg precis innan vi nu skulle spela in det här som vi faktiskt i det här samarbetet med Sky Showtime den som heter The Madison där säger en av nyckelpersonerna tidigt att make one memory a day det är han liksom som sin målsättning jag tog fram min anteckningsbok och skrev ner det för att jag tyckte det var mäktigt göra, skapa sig ett minne om dem för det gör man ju inte om allting bara är utan besvär besvär

Hur många år är det jag har kvar tills allt jag kan göra är att minnas? Snart kan jag inte göra något mer för han är äldre. Allt jag har kvar att leva på är att minnas. All these people jobbar hela sitt liv för just det här makalösa tillfället. Men nu är det för sent. Nu kan du inte göra det. Nu kan du bara titta tillbaka på de där minnena som du aldrig skapade.

Och snickar ihop sitt fotbollsmål. Och sen är det bästa fotbollsmålet man vet. Man älskar att spela med det. Och det ramlar lite ibland. Men man är så stolt.

Vad har du för sådana? Fotbollsmål. Min son ville köpa sådana här som han kunde ha som fotbollsgubbar när han skulle spela fotboll. Som motspelare när han har varit ensam. Och då istället så snickrade... Nu fick det låta som att jag snickrade. Men det var absolut min bror. Jeppe och Max som snickrade och snickrade och målade och fixade. Och då blir jag såhär. Jag hade ju verkligen bara kunnat ha det på nätet. CDON.com. Köpa hem.

Det finns det här psykologiska begreppet effort paradox som kan vara värt att ta upp i det här sammanhanget. Ja, det ringer ingen klocka faktiskt, tyvärr, i mig. Nej, det är någonting som jag faktiskt inte tror att vi har... Tråkigt ska det bli för dig, Björn, att du har podcast med en dement. Eller också kul. Minns du? Nej. Då kan du säga samma sak hela tiden.

Att inte alla är superduktiga på att se ansträngning som något jättebra för att det sen ska bli härligt. För jag tror att vi skulle ha tråkigare liv om det vore så. Alltså det här är som med nästan alla avsnitt. När jag försöker tvinga fram lite livsregler från dig eller rättesnören. Hur ska jag tänka i olika vägskäl? Mm.

Så just det där med att det är duktigt att stå ut med obehag nu för då blir livet bättre sen. Ja. Ja, men blir det roligare? Att det blir bättre? Att folk tjänar mer pengar eller lever längre eller har hälsa? Absolut, det köper jag. Men hur kul blir det om ingen någonsin har en alldeles för sen efterfest eller köper en alldeles för dyr bil som man får åka med? Visst, visst.

Det är så mycket olika saker. Jo, du skulle precis säga något om... Jo, jag skulle säga att det finns ju några, alltså så här, hänger ihop lite med den här så här tradwife-trenden, mormon, hustruar, att så här... Är det fortfarande trendigt eller har du... Börjar det nå slutet av cykeln? Jag tror att det når slutet av cykeln. Har du penning på att slå tillbaka? Ja, nu tror jag vi är mer inne på Barbie, Midnight Sun, Life. Men, som i alla cykler så finns det ju både backlash och vissa saker hänger kvar. Och jag...

De jag vet runt mig, eller i liksom bloggosfären säger man inte längre, men som lever den där typen av liv. Man syr barnens egna kläder av tyger som är gjorda av väldigt speciella fina material som man har letat efter länge. Eller rakt av bundit själv, eller bundit som man gör av tyg. Mm.

Och det är folk som stickar sina egna tröjor- och trampar sina egna- druvor och maler sitt eget mjöl. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill-

Att det inte ska vara värt det för dem. Det är ju... Alltså det vill säga för att jag bara känner mig avundsjuk och blir... Man blir så dålig i jämförelse med sådana människor. När man sitter där med sin köpta söta bagel och tittar på deras hemsnurrade knäckebröd. I alla fall. Det enda jag ser är väldigt mycket mening. Mm.

Men jag ser också, det här tror jag att jag tagit upp i tidigare avsnitt, ett otroligt effektivt och bra sätt att ångest hantera på. Att friktion i sig gör det svårare för oss att hinna sitta och älta och uppfinna problem. Förstår du vad jag menar?