Lina Thomsgård

Jag berättade om den här grejen. Jag var jättevag, tråkigt för er lyssnare. Men det var ett sådant exempel på det som vi pratade om i början. Jag fick en kritik som jag kände att det här är väldigt befogat. Min impuls var...

Att strike back. Anfall i bästa försvar. Då är det ditt fel. Men du då? Men då bara, okej nu är jag i affekt. Just det. Så att, paus. Jag väntar lite. Vi väntar en kvart och ser vad jag vill göra då. Och en kvart senare, då hade påslaget gått ner tillräckligt för att jag förstod att det är nog bra att invänta utfallet av X.

Just det. Innan jag kommunicerar här. Vilket var flera dagar senare. Intressant grej där är ju hur ofta de som reagerar på den första impulsen alltid känner att de reagerar äkta och sant. Det är det mest autentiska att bara slita någon annan i stycken eller så.

Men om samma personer bara skulle vänta en kvart så skulle de känna att de vill och kan göra något helt annat. Det vill säga, where's the authenticity i det där första? Det är verkligen flyktigt, den där känslan.

Precis. Jag skulle behöva säga en sista sak om det här. Vi har ju många av oss som en röd tråd genom alla år hyllat misslyckandet. Och det är ju den här personen som vägrar ta emot kritik, förutom att det är o-likeable, orsakar konflikter, gör dem ensamma. Och så innebär det ju också att man aldrig får lära sig någonting, va? Ja.

Just det. Alltså om man bara slår ifrån sig all kritik så kommer man ju inte att lära sig något. Om allt är andras fel så kommer man inte någonsin se vilka fel, vad man själv ska kunna göra bättre. Nej, precis. Så att det är bara fullt av nackdelar där. Ja. Alright, gänget. 2026, året vi blir bättre på att ta kritik.

Ni andra kan ju bli lite bättre på att ge också. Tusen tack Björn. Och tusen tack till Peter Malmqvist som klipper vår podd. Och tack till Akos där vi spelar in. Vi hörs med er snart igen. Hej då!

Du lyssnar på en podd från ACAST. Vi söker utvecklingsledare till vårt transformationsteam som vill vara med och flytta in grundskoleförvaltningen i en modern, självorganiserande vardag där digitalisering, distribuerat ledarskap och matrisorganisationstänk präglar tillvaron.

Det här är hur en anställningsannons kan låta idag. Och vad gör det egentligen med den som har kanske ett mejl och svar på några frågor och eventuellt en liten stunds anställningsintervju på sig för att landa drömjobbet? Hur ska man egentligen göra för att det ska finnas bästa möjliga chanser att få det man vill? Det ska vi prata om idag i Dumma människor.

Varmt välkommen Björn Hedensjö, psykolog och författare. Varje vecka får jag ären att sitta här med dig. Välkommen själv. Tack så mycket. Jag heter Lina Tomsgård och det här avsnittet kommer alltså att handla om hur man landar sitt drömjobb. Och det är ett samarbete med Skellefteå kommun som jobbar lite annorlunda än andra när det kommer till sånt här.

Om den så kallade maktparadoxen. Och bad apple-effekten. Hur dåligt det är att ha en person som sprider risig stämning på en arbetsplats. Hur mycket det kan försämra förresten.

Du var inne på det redan i introt här, att det har ju hänt något med Sverige A i åldern. När vi var små och sökte jobb, då jobbade någonstans sådana som nästan kontaktade någon storlek. Alltså det var liksom, vi söker säljare.

vardagar. Kanske hade lite att göra med den typ av jobb vi sökte då. De inte alltid var så kvalificerade. Sant. Men nu är det liksom A4 på A4 med måste man väl ändå säga ganska mycket dravel. Vill du höra lite mer? Ja, fortsätt gärna. Jo, det här var ju då de här utvecklingsledarna till transformationsteamet som söktes.

till en förändringsresa. I arbetsbeskrivningen här så ingår att forma lärlopar, sätta hypoteser, testa, följa upp, justera och skala med fokus på beteendeförändring och nytta. Du gillar att vara i riktad osäkerhet. Vad fan är det? Gillar du att vara i riktad osäkerhet, Björn? Eller mer oriktad säkerhet? Om jag visste vad det var så skulle jag kunna svara på den frågan.

Gibberish och långt och det är inte det enda problemet ska jag säga. Att det är mycket ord, bajseri och obegripligheter. Utan det är också ofta så att man vill ha så himla mycket. Och där kan jag ju känna igen, båda vi har ju sökt jobb.

som glassförsäljare och annat men också faktiskt varit arbetsgivare och suttit med ansökningar och sånt där och då när man ska skriva en sån där annons och så tänker man att nu ska vi ha en museipedagog nice om den också har körkort fan nice om den kan prata en massa språk och istället för fyra kan vi inte säga fem eller sex man liksom känner att ju mer man skruvar upp kraven desto läckrare kandidater kommer man ha men att det ganska ofta blir tvärtom

Oj! För att det blir ju då så att då kommer det där svaret också att bara proppa in massa. Men gud, det hade jag inte ens tänkt. Jag har ju precis förstått vid den här problemen med AI när det kommer till skoluppsatser och sånt där. Men ansökningar såklart också. Palla skrivaren själv, tänker man. Om jag låter AI göra så kan jag skicka fler. Då strösslar man ut tusen stycken och får ändå inget jobb, gissar jag.

både att män tänker så när de söker jobb men att män rekryteras på potential medan att tjejer mer sitter med en sån annons och tänker att åh nej jag har ju inte jag har ju bara fyra år och inte fem års erfarenhet och då struntar de helt i att söka

Det var så vi startade den här podden. Det är den rödaste tråden i den här podden. Tankefel och impulser och felslut som vi människor som art generellt verkar ägna oss åt. Exakt. Och som någon gång i historien på savantiden kanske fyllde en bra funktion för oss men som vi fortsätter agera på den där impulsen för att tänka att eftersom det känns starkt så måste det vara rätt. Men det blir ofta fel.

Så det som hos en kandidat skulle ses som avsteg från kravspelsen, om det är någon man gillar så är det ett häftigt tillskott. Att den är något annat också. Så skulle det kunna vara, ja precis. Och det är det vanligaste tankefelet som vi gör enligt Daniel Kahneman.